- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
610

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 50. (624.) 13 december 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

610

SVENSK LÄKARETIDNING.

N:r 50

af ovedersäglig betydelse, om tillträdet till
evangelium på det sätt barrikaderas, att
ingen vinner detta tillträde, som icke först
är med om en tillägnelse i förståndet af
den ena eller andra af de kyrkligt antagna
lärosatserna.

Jag vågar påstå på grund af den lilla
erfarenhet, som jag kan berömma mig af,
att den vedertagna
kristendomsundervisningen såväl i folkskolor som andra
läroverk, ja, mångenstädes, kanske flerstädes
äfven i konfirmationsundervisningen tillgår
så, att först tillhållas barnen att på
lärarens eller ytterst kyrkans auktoritet
tillägna sig en mängd lärosatser, af hvilka
några visserligen äro för samvetet och ens
hela lif och inre människa i hög grad
betydelsefulla, medan det om andra åter
bland dessa gäller, att den, som skall lära
sig dem, själf icke kan inse det samband,
i hvilket de stå till hans själs frälsning
och salighet. Detta får han först lära.
Först sedan får han den undervisning, att
han med stöd af det sålunda lärda har att
tillägna sig det genom Kristus och hans
evangelium åt oss människor af Gud gifna.

Motionären och den sagesman, han
ansluter sig till, yrka å andra sidan, att
vägen, som vi böra gå vid
kristendomsundervisningen, bör vara en alldeles motsatt.
Vi hafva att följa det föredöme, som för
oss alla måste vara det högsta, nämligen
Jesu Kristi eget, och söka bringa det
därhän, att våra barn och lärjungar, såvidt
det är möjligt snart 2,000 år efter Jesu
Kristi eget framträdande, ställas i någon
måtto lika omedelbart inför Kristus som de
första lärjungarna, så att de själfva få
afgöra, huruvida de böja sig för den
auktoritet, som den mannen i sitt personliga
lif och sin förkunnelse var. Det var utan
all yttre auktoritet, han vann sina
lärjungars hjärtan, och för min del hyser jag den
tron, att då han på allvar i våra dagar
vinner något hjärta, sker det, då hans ord
gör sig gällande genom sin egen
inneboende kraft utan yttre auktoritet. När på
det sättet ungdomen införts i kännedomen
om Jesu Kristi eget evangelium, så att
lärjungen själf får tillfälle att bestämma
sig, huruvida han vill vara med om detta
eller icke, då först finnes den
förutsättning, som enligt min åsikt kräfves för att
fatta den rätta innebörden och betydelsen
af de olika kyrkliga lärosatser, i hvilka
den kristna kyrkan under tidernas lopp
sökt för förståndet klargöra och för
församlingen tyda just de data, som äro gifna
i den kristna religionen.

Må vi, mina herrar, då vi tala om att
uppfostra människor till kristendomen, icke
ställa större kraf på våra lärjungar, än vår
gudomlige mästare ställde på sina. Jag
tror, att dessa lärjungar skulle hafva stått
sig ganska slätt, om de varit underkastade
en sådan examen rigorosum i
kristendomskunskap, som man nu fordrar, och i
olikhet med min ärade granne till höger*
anser jag det icke vara en förlust utan en
vinning, ön» vi komma därhän, att vi nöja
oss med de fordringar, som uppställdes af

* Biskop von Schéele.

Luther samt vår Herre och mästare själf.
Som bekant har både den ene och den
andre på ett annat område, där det är
vida svårare att fylla de uppställda
fordringarna, kraft så mycket mera.

Jag ber att få uttala mina alldeles utan
tvekan hysta sympatier för hufvudsyftet i
motionärens motion, och såsom ett uttryck
därför kommer jag att rösta för
bifall»där-till vid en blifvande votering.

Från Allmänna Mkskolläraremöfsels,

Skoldisciplinen.

Bör -kroppsaga användas i skolan, och
i så fall under hvilka förutsättningar?

Denna fråga, som under innevarande
år ådragit sig en större
uppmärksamhet, behandlades på allmänt
sammanträde andra mötesdagen och var föremål
för lifligt intresse. På grund af det hårdt
anlitade utrymmet måste vi inskränka
oss till ett kortfattadt referat,
öfverläm-nande åt mötesberättelsen den utförligare
redogörelsen.

Frågan inleddes af direktör Otto Salo
mon å Nääs, som först erinrade därom,
att bestyreisen uppdragit frågans inledande
åt en fullkomligt opartisk person. Ty
ingen kunde väl misstänka, att tal:n
använde kroppsaga i den läroanstalt, för
hvilken han vore föreståndare.

Frågan är gammal. Den engelske
pedagogen Blain yttrar, att kroppsaga varit
det mest omtyckta bestraffningsmedlet
under alla tider och hos alla folk.
Bekräftelse härpå finna vi i bibeln, i grekers och
romares berättelser och konstverk o. s. v.
Med afsky vända vi oss bort från
medeltidens barbariska skolstraff, delvis äfven
bibehållna under senare århundraden. Men
icke desto mindre står det fast, att under
alla tider de mest kärleksfulla och
skarpsinniga pedagoger framhållit kroppslig aga
som en åtgärd, hvilken måste tillgripas
mot vissa individer. Så t. ex. Francke,
som väl dock mindre än de flesta kan
beskyllas för ett grymt sinnelag mot de unga.
Och en af den s. k. filantropiska
pedagogikens främste målsmän, Campe,
erkänner, att »om vi vilja göra nytta med våra
uppfostringsteorier, måste vi taga
människorna och världen, sådana de äro, och
icke så, som de borde vara». Han
förordar undersökning af de omständigheter,
under hvilka kroppsliga bestraffningar äro
af nöden.

Huru vackra teorier vi än uppställa,
hafva de dock intet värde, om de ej stödja
sig på erfarenhet. En ganska vidsträckt
erfarenhet visar, att i vissa individers
uppfostran kroppsaga måste ingå. Det gifves
nämligen fall, där man utan resultat
pröfvat alla upptänkliga medel för att gifva
barnets sinnelag den riktning, man önskar.

Sinnelaget hos den felande och ej den
skada, barnets förseelse vållat, bör härvid
verka afgörande. Vid upprepad olydnad,
trots och egensinne är aga på sin plats
och gör då ofta den åsyftade verkan.

Då kroppsagan är ett så allvarligt
uppfostringsmedel, bör den utdelas mycket
sparsamt. Blott den kan aga rätt, som
själf känner smärta, då han har plikten
att tillgripa detta medel.

Ett vidlyftigt reglementeTande t. ex.
bestämmandet af antalet rapp, som läraren
har rätt att utdela, nedsätter lärarens
auktoritet. Barnet skulle då helt enkelt
kunna erinra läraren: »Nu är det tid att sluta.»
Och läraren å sin sida kunde föranledas
att klämma till så hårdt, att skada
vållades.

Om vittnen efter lärarens eget
bepröfvande tillkallas vid ägandet, kan detta
medföra ett ofta välbehöfligt skydd.

Till sist föreslog inledaren ett så lydande
uttalande:

Då den grundläggande skolan framför allt
bör verka uppfostrande, måste dess lärare, i
fall, där mildare medel visat sig otillräckliga,
såsom yttersta åtgärd tillgripa användandet
äfven af kroppslig aga.

Innan kroppsaga utdelas, måste läraren:

söka komma i samförstånd med
vederbörande hem och genom bön till Gud hafva
vunnit nödigt sinneslugn.

Kroppsagan bör för att vara fullt verksam:
lämpas efter barnets individualitet och
förseelsens beskaffenhet,

af barnet icke uppfattas såsom någon
personlig hämd från lärarens sida och

utdelas eftertryckligt i form af slag med ris
eller rotting, dock naturligtvis icke så, att
barnet däraf tager någon skada.

Till deltagande i diskussionen anmälde
sig icke mindre än ett 30-tal, men då
öfverläggningen syntes draga för långt ut
på tiden, afstodo åtskilliga från att yttra
sig. Tvänne åsikter gjorde sig gällande:
för och emot kroppsagans användande.

För ett pedagogiskt användande af
kroppsliga bestraffningar i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med inledarens åsikter uppträdde
bl. a. folkskollärarne /. G. Söderberg i
Lidköping, G. A. Gabrielsson i Marstrand,
A. Svensson i Torslanda, Alfr. Rosvall i
Eskelhem, Gust. Johnson i Göteborg,
skol-föreståndarne B. C. Rohde och O. Lundén
i Göteborg, skolinspektören /. A.
Lyttkens i Norrköping samt lärarinnan Maria
Rydberg i Stockholm. Kraftigt betonades
af dessa talare:

att det vore högeligen önskligt att slippa
använda kroppsaga, men

att detta med afseende på vissa barn vore
omöjligt,

att det för barnens framtida väl vore
nödvändigt att böja deras trotsiga och hårda sinne,

att detta genom omfattande erfarenhet visat
sig möjligt genom kärleksfull och allvarlig
kroppsaga,

att agan i regel borde utdelas i enrum och
om möjligt i samförstånd med hemmen.

Motsidans talan fördes förnämligast af
folkskolläraren Ola Bergström i Espö samt
kyrkoherdarne K. Thorin i Östad och,A,
Palmgren i Frölunda. Som skäl mot
kroppsagans användande anfördes:

att den förgriper sig på barnets
själfständig-hets- och hederskänsla,

att den stör kärleken och förtroendet mellan
lärare och barn,

att det är en rå och grym straffart, ovärdig
vår tids humanitära sträfvanden,

att läraren ej alltid kan ställa sig fullt
objektiv vid barnens förseelser utan ofta agar i
vredesmod,

att agan aldrig kan verka uppfostrande utan
blott som disciplinärt medel försvaras.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0622.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free