- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
642

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (626.) 28 december 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

642

SVENSK LÄRAEETTDKLNG.

N:r 52

Efter preparandkursens genomgående
tjänstgjorde Dörpfeld 1841-42 såsom
biträdande undervisare hos sin förre lärare,
vom Werth i Burg, detta i syfte att redan
före inträdet i seminarium hafva förvärfvat
sig någon på personlig verksamhet
grundad erfarenhet af lärarekallet.

Åren 1842-44 genomgick han därpå
seminariet i Mors. Bland dess lärare
befann sig då äfven Fr. Schiirmann, en af
Diesterwegs mest utmärkta lärjungar och
en undervisare i hans anda. Studierna
drefvos med ifver och eftertryck, och
Dörpfeld förvärfvade - oaktadt han aldrig fick
tillfälle till akademiska studier - ovanligt
grundliga och omfattande kunskaper.
Särskildt ägnade han sig åt teologi och
psykologi, det senare företrädesvis under
ledning af Benekes, Magers, Drobischs och
Herbarts arbeten samt med den påföljd,
att han snart blef en afgjord (ehuru allt
annat än blind och osjälfständig)
anhängare af den s. k. herbartianska riktningen
inom psykologien och pedagogiken.

*



Sedan han med utmärkelse aflagt
examen, vann han 1844 anställning såsom
lärare vid Zahns preparandskola. Han
fortsatte här med oförtröttad kraft sina
studier, bland annat i främmande språk
och psykologi. Ehuru endast 20 år
gammal erhöll han af Zahn det förtroendet
att undervisa de äldsta serninaristerna i
pedagogisk psykologi, ett uppdrag, som
han med heder fullgjorde.

Kort därefter började han äfven sin
långa verksamhet såsom skriftställare. Zahn
utgaf nämligen under åren 1843-56 en
uppfostringstidskrift under namnet Skolrevy
(»Schulchronik»), och i denna skref Dörpfeld
1846 en afhandling »Om det blandade
äktenskap mellan allmänbildnings-anstalt
och yrkes-skola, som vår nuvarande
seminarieinstitution företer». Han utvecklade
redan här den åsikt, hvartill han gång på
gång återkommer, nämligen att man i fråga
om folkskollärarne borde göra samma
åtskillnad mellan allmänbildning och
yrkesbildning som i fråga om alla andra, samt
att den förra borde förläggas till särskilda
läroverk (preparandanstalter o. d.) och
endast den senare till seminarierna.

För en ung man af Dörpfelds stora
begåfning och vidsträckta kunskaper måste
den frestelsen ligga nära till hands att slå
in på en i yttre afseende mera lockande
bana än folkskollärarens. Tillfällen härtill
saknades ej. En af hans studiekamrater
och närmaste vänner, A. Hollenberg, gaf
vika för denna frestelse, ägnade sig åt
den högre undervisningen och blef
omsider gymnasialrektor. Men Dörpfeld var
för mycket idealist för att följa föredömet;
han stod fast och blef folkskolan trogen.
Efter hans mening var ingen för god för j
dess tjänst. Särskildt under sådana tider, j
som då rådde, voro ock alla goda krafter af j
nöden. De härskandes motvilja mot
folkbildningen befann sig i starkt stigande:
det var 1847, som den pestalozzianska
pedagogikens främste målsman,
Diesterweg, försattes ur tjänstgöring.

År 1848 blef Dörpfeld kallad till sin
födelsebygd såsom lärare vid Heidis
folkskola nära Ronsdorf. Villkoren voro i
vissa stycken allt annat än gynnsamma.
Han skulle ensam undervisa 130 barn 30
timmar i veckan, hvarförutom det
önskades, att han ville lämna någon
handledning i främmande språk åt sådana lärjungar,
hvilkas målsmän det begärde. Kallelsen
kom helt oväntadt och utan Dörpfelds eget
åtgörande. Att han det oaktadt mottog
densamma berodde på de i flera afseenden
egendomliga skolförhållanden, som af
gammalt utmärkte nedersta Renprovinsen.
Befolkningen i denna del af Tyskland hade
tidigt af fri vilja anslutit sig till
reformationen och skapat sig en demokratisk, på
själfstyrelse grundad kyrkoförfattning samt
vid sidan häraf en särskild, likaledes på
familjefädernas själfstyrelse grundad
skolförfattning. Det tryck, för hvilket den blef
utsatt från sin merendels katolska, alltid
absolutistiska och byråkratiska öfverhet,
ökade blott dess hängifvenhet för båda.
Följden hade blifvit, att folkskolan här i
långt högre grad var en folkets egen hj
ärteangelägenhet än i någon annan del af
det tyska riket. Den lydde hvarken under
kyrkoförsamlingen eller den borgerliga
kommunen utan under ett särskildt, med dem
sidoordnadt, omedelbart på familjerätten
hvilande samfund, den s. k.
skolmenighe-ten (Die Schulgemeinde).

I denna omständighet fann Dörpfeld
grundorsaken till det lefvande intresse,
som den neder-renska befolkningen visade
folkskolan, och som framträdde tydligast
i dess förhållande gent emot
folkskolläraren. Då en sådan skulle utses, sparade
sig skolmenighetens förtroendemän ingen
möda att förvärfva den bästa kraft, som
kunde stå att få. De skaffade sig
underrättelser från när och fjärran samt aflade
personligen besök hos sådana lärare, som
särskildt kommo i åtanke, detta för att på
ort och ställe få se dem i deras
verksamhet. Understundom deltogo i dylika besök
utom skolstyrelsens ledamöter äfven 40-
50 af skolmenighetens öfriga husfäder.
Den nyvalde lärarens inställelse i sitt
ämbete gestaltade sig ofta till en verklig
folkfest. Man mötte honom i högtidligt tåg
med vagnar och ryttare; vid skoldistriktets
gräns var en äreport upprest och hans
blifvande lärjungar hälsade honom med
sång; hela skolrnenigheten samlades i det
med grönt smyckade skolhuset, där
välkomsthälsningar växlades, tal höllos och
barnen trakterades o. s. v. - allt tecken
på det värde, man här tillmätte
lärarekallet, och på det samförstånd, som allmänt
rådde mellan hem och skola. Härmed
sammanhängde ock, att läraren
betraktades såsom en verklig auktoritet på sitt
fält, och att lärarebefattningens
hopkoppling med klockaresysslorna redan vid
århundradets början blifvit i denna
landsända upphäfd.

Sådana förhållanden tilltalade i hög grad
Dörpfeld, ty för honom stodo föräldrarna och
läraren allt igenom såsom hufvudpersonerna
på uppfostrans område. De angrepp,
hvarmed den neder-renska skolförfattningen allt

emellanåt hotades från de preussiska
eckle-siastikministrarnes och den preussiska
»skolbyråkratiens» sida, funno i honom
en ifrig bekämpare, och ett af
hufvudmå-len för hans sträfvanden blef att få denna
fria skolförfattning befästad i sin hemort
samt känd och införd äfven i Tysklands
öfriga delar.

Det säger sig själft, att en man af
Dörpfelds natur ej ansåg sin uppgift såsom
lärare slut, då sista lektionstimmen
förrunnit eller då barnet blifvit utskrifvet från
skolan. Knappt hade han tillträdt sin plats
i Heidt, förrän han här stiftade dels en
bildningsförening för vuxna af ungefär
samma art, som han lärt känna redan i
farfaderns hus, dels en pedagogisk
studieförening af unga lärare, hvilken
samlades till läsning och samtal regelbundet
en gång i månaden.

Ar 1849 blef han emellertid härifrån
kallad till förste lärare vid den fyrklassiga
Wupperfelderskolan i staden Barmen. Äfven
detta skedde alldeles oväntadt och utan
någon hans tiilskyndelse. På grund af sin
ungdom ville han först afböja kallelsen, och
det var endast med stor gensträfvighet,
som han gaf efter för sina vänners
enträgna uppmaningar att mottaga ett anbud,
som skulle gifva honom tillfälle att verka
för sina syften inom en långt vidsträcktare
krets än dittills varit bonom beskärdt. På
denna sin andra plats såsom folkskollärare
förblef han emellertid sedan ända till sitt
afskedstagande 1879, alltså hela 30 år
igenom.

Såsom praktisk undervisare var
Dörpfeld en erkänd mästare - väl att märka
inför alla, som voro verkligen
omdömesgilla. Till all den humbug, som är bekant
under namn af »uppvisningssystemet», var
han nämligen hela sitt lif igenom en
afsvuren fiende. Detta visade han ej allenast
i sin egen undervisning utan ännu
tydligare i sin ställning som förste lärare.
Oaktadt han under sin trettioåriga
tjänstgöring som sådan hade att handleda en
stor mängd yngre yrkesbröder, lär det
aldrig hafva händt, att ens en skymt af
misstämning någonsin grumlat det goda
förhållandet mellan honom och dem, detta
icke ens under de år (i början af 70-talet),
då slitningarna mellan förste lärare och
klasslärare i Renlandet utmynnade i en
rent af skandalös fejd. Dörpfeld kunde
därför under denna fejd intaga den
lidelsefrie och på grund häraf klarsynte
bedömarens ståndpunkt. Han har ock
upprepade gånger på det mest öfvertygande sätt
framhållit, att förste lärare-institutionen,
rätt ordnad och handhafd, är en
nödvändig förutsättning för folkskolans och icke
minst för folkskollärarekårens egen
utveckling, men att den (liksom äfven
inspektörsinstitutionen) ofta kunnat vara till stor
skada, då den blifvit anförtrodd åt personer,
hvilka icke genom egen erfarenhet lärt
känna, hvad folkskolearbetet innebär.

Liksom i Ronsdorf så blef Dörpfeld
äfven i Barmen genast medelpunkten för de
med honom likasinnade lärarne. Sålunda
uppstod kring honom dels en pedagogisk

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free