- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 12:e årg. 1893 /
644

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (626.) 28 december 1893 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

644

SVENSK LÄRARETIDNING,

N:r 52

lämnade mycket öfrigt att önska. Orsakerna
härtill vore mångahanda, men en af de
väsentligaste låge däri, att folkskollärarne började
tränga sig fram i förgrunden af det offentliga
lifvet samt i läraretidningar och vid
läraremöten framträda med yttringar af själfförhäfvelse
och öfvermod och med ensidigt pockande på
egna meningar och intressen. »Slutsatsen af
allt detta», fortsatte talaren, »måste blifva, att
lärarekåren - det är naturligtvis om
folkskol-lärarekåren jag talar, mina herrar - gjorde
bättre, ifall den åt sina förmän öfverläte
omsorgen om de stora synpunkterna, med hvilka
den nu anser sig böra taga befattning, och i
stället begränsade sig inom den sfär, som af
dess lefnadsställning blifvit densamma
anvisad.» För vinnande af rättelse funnes intet
annat medel än att återföra folkskolan till dess
»gamla och naturliga auktoriteter», återinsätta
prästerskapet i den fulla utöfningen af
lokaltillsynen, lämna inspektionen åt akademiskt
bildade personer (blott undantagsvis åt
folkskollärare) samt tillhålla alla myndigheter att
med vaksamt öga följa lärarekårens
åtgöranden för att, då så befunnes vara af nöden,
allvarligt ingripa med de disciplinära medel,
som stode till deras förfogande!

Sällan torde folkskollärarekåren från en
ministerbänk blifvit utsatt för ett så plumpt
anfall som detta. Men aldrig heller torde
en ecklesiastikministers offentliga uttalanden
någonsin blifvit föremål för en så förintande
kritik från en folkskollärares sida, som den,
hvilken nu kom von Puttkamer till del i
Evangeliskt skolblad. Dörpfeld upptager i
sitt vidlyftiga svar (i bokform utgörande
öfver 300 oktavsidor) de rninisteriella
fraserna ord för ord till bemötande, påvisar
deras ihålighet, förvandlar hvarje smädelse
som talaren utkastat mot
folkskollärarekåren, till en svårt drabbande beskyllning
mot honom själf och hans likasinnade samt
ådagalägger med segrande bevisning, att
de missförhållanden, hvarunder folkskolan
lider, äro nödvändiga följder just af det
förmynderskap ministern förordat, medan
räddning vore att vänta endast på den
rakt motsatta vägen.

Dörpfelds bok väckte inom lärarekåren
icke mindre uppseende än von
Puttka-mers tal. Fem månader efter den första
upplagan måste en andra gifvas ut, 1882.
Från prästerskapets sida gjordes visserligen
flera försök att försvaga intrycket däraf,
men dessa försök vederlade Dörpfeld 1883
genom »Nya bidrag till folkskolans
pinohistoria». Då hade von Puttkamer för
öfrigt redan tröttnat och lämnat
ecklesiastikportföljen åt von Gossler.

Såväl denne som hans efterträdare, von
Zedlitz, fortgingo emellertid i hufvudsak i
de gamla gängorna. Icke heller i de af
dem framlagda skollagsförslagen förspordes
något erkännande af de hufvudfaktorer,
hvarpå enligt Dörpfeld all verklig reform
måste hvila: föräldraintresset, den
pedagogiska vetenskapen och den praktiska
lärareerfarenheten. I sin skolbyråkratiska äflan
att få hela uppfostringsväsendet
uniforme-radt satte de t. o. m. den i Rentrakten
kvarlefvande fria skolförfattningen i
allvarsam fara. På uppdrag af dess vänner
sammanskref Dörpfeld då sin sista bok,
den i år utkomna »Grundvalen för en
rättvis, sund, fri och fredlig skolförfattning»,
hvilken är att betrakta som hans testamente
och såsom en sammanfattning’af hans
åsikter i de viktigaste pedagogiska frågor.

Dess slutord blefvo dock aldrig skrifna:

den 27 sistlidne oktober kom döden emellan.

#

Dörpfeld var en lycklig familjefader. Af
hans fem barn är den äldste sonen,
arkitekten Wilhelm Dörpfeld, bekant inom den
lärda världen såsom föreståndare för
gräf-ningarna i Olympia och för det tyska
arkeologiska forskningsinstitutet i Aten.
En af döttrarna är gift med pastor G. von
Rodhen i Helsingfors, hvilken under de
senare åren väckt så stor uppmärksamhet
genom sina i de tyska seminariernas organ
intagna artiklar om reform af
kristendoms-undervisningen (»Ett ord i katekesfrågan»

m. fl.).

* *

#

Bland alla de intryck, som en Dörpfelds
yrkesbroder vid läsningen af hans skrifter
känner strömma sig till mötes, är det ett,
som oftast kommer åter och längst dröjer
kvar och som slutligen ger sig uttryck i
denna tanke: sä kan ingen skrifva, som
icke själf är och känner sig vara
folkskollärare! Då man från andra författare
kommer till honom, känner man sig
understundom så till mods, som då man i
främmande land får höra tonerna af sitt
modersmål. Icke alltid finner man hos
honom samma snille och eld, som man
kan finna hos pedagogikens störste, icke alltid
står han i sina psykologiska utredningar
på den allra nyaste forskningens grund, icke
alltid kommer man ens i rent praktiska
frågor till precis samma slutmeningar som
han, men på hvarje punkt känner man med
sig, att han betraktar folkskolans och
folkskollärarekårens angelägenheter inifrån,
från samma synpunkt som vi folkskollärare
själfva, och att vi därför om honom i
sanning kunna säga: här hafva vi kött af
vårt kött och ben af våra ben. Och just
i detta intryck finna vi ett ytterligare stöd
för den öfvertygelsen, att folkskolans
angelägenheter aldrig kunna rätt behjärtas och
besörjas, så länge folkskollärarekåren ej
äger full meddelaktighet i deras afgörande
- samma öfvertygelse, som så ofta
framträder i Dörpfelds skrifter och för hvilken
han kämpat så mången hård dust.
Framtiden skall visa, att han icke kämpat
förgäfves. Fridtjuv Berg.

Vid årsskiftet.

)en svenska folkbildningen har åter
vuxit med ett års arbete och mödor.
Hvad har därunder blifvit gjordt? Och utgör
det därunder uträttade en frisk, lifskraftig
årsring i folklifvets träd, duglig att alstra
nya sådana?

Folkbildningens vänner böra ställa sig
inför denna fråga och söka ett ärligt svar
på densamma.

Stämningen inom våra led lockar nu
näppeligen till att öfverskatta betydelsen af
det, som blifvit vunnet. Tvärtom tyda
många tecken på, att missmodets blytöcken

trycker mången uppriktig folkskolevän, ja,
hvad värre är, äfven många bland dem,
som ägnat sitt lif åt skolan. Den största
olycka, som kan drabba vår
folkbildningsrörelse, vore dock, om tron på hennes
framtid försvagades.

Hvaraf kommer väl detta smygande
tvifvel, som den ene högt uttalar, men den
andre knappt vågar tillstå för sig själf,
och som i synnerhet angripit den yngre
generationen af lärare?

Jo - man väntar alldeles för hastiga
resultat af folkskolans inverkan på folkets
intelligens och sedlighet. All verklig
kulturutveckling är långsam, långsammare
desto djupare och ädlare den är samt ju
bredare lager af mänskligheten den
omfattar. En nations uppfostran till ljus och
frihet är framför andra en sådan
kulturrörelse, som ej kan gå annat än långsamt,
just emedan den är så djup och bred.

Det gäller ju här att ändra åskådningar,
intressen, böjelser och seder, hvilka rotat
sig under århundraden, ja årtusenden; det
gäller att fördrifva det råa, låga och simpla
i folkets själslif och vanor samt i stället
dit införa ädla, höga och vida lifsintressen.
Härvid kan man ej mäta resultaten efter
dagar, år eller årtionden: man får vara
nöjd, om de klart skönjas efter
mansåldrar och århundraden. Ingen enskild, kan
därvid peka på ett resultat och säga: detta
är mitt verk. Hvar och en har tagit vid,
där andra slutat, och själf får han lämna
fortsättningen åt sina efterföljare. Dock -
icke bör detta hindra, att vi offra oss med
glädje och djupt känna vår förpliktelse
att däri framhärda.

Men om än vårt arbetes resultat ej fcan
mätas efter år, har dock en återblick på
de händelser, som folkupplysningsrörelsen
under året frambragt, sin betydelse både
för arbetets uppskattning och för dess
fortsättning.

#

Det viktigaste arbetet är nu såsom
alltid det obemärkta, dagliga, sträfsamma i
lärosalarna och i lärarnes studerkamrar -
icke det slentrianmässiga, tvungna
förnötandet af tiden utan den varma, hängifna,
på individens utveckling och förädling
riktade verksamheten. Utan denna bakgrund
vore alla mera bemärkta och i det yttre
betydande händelser utan verkligt värde.
Därför är det ock den, som i första
rummet bör hafva sitt erkännande. Öfver dess
fakta kan intet register uppsättas, men
hvarje lärare känner dem, som närmast
angå honom: han har i dem måst gifva
något af sig själf.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 17:18:42 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1893/0656.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free