Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (632.) 7 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄEAEETIDOTNG.
67
lagen fogats en ny, enligt hvilken dessa
tredjeårs-studier kunna bedrifvas utomlands och det
seminarium, i hvilket han är elev, likväl
erhålla det bestämda statsbidraget.»
Af ifrågavarande bestämmelse,
sammanställd med ministerns svar på
interpella-tionen, framgår - säger den engelska
lärareföreningens organ »The Schoolmaster»
- att undervisningsdepartementet har för
afsikt att sända ett antal blifvande lärare
och lärarinnor till utlandet för att där
personligen studera andra
undervisningsmetoder och system - en utmärkt anordning,
som vi varmt förordat.
Dessa åtgärder i fråga om
lärarebild-iiingen stå i sammanhang med den
uppfattning, som Acland i det hela har af
folkskollärarne och deras ställning. Denna
är diametralt motsatt den, hvilken till våra
dagar gjort sig gällande inom de flesta af
Europas stater, bland dem åtskilliga, hvilka
mycket bröstat sig öfver sin stora omsorg ’
om folkskolan. Enligt denna hittills gängse
uppfattning måste det råda en väsentlig
skillnad mellan lärarne vid folkskolan och
lärarne vid s. k. högre skolor. De förra
kunna nöja sig med en bildning af lägre
och liksom gröfre art. På grund häraf
kunna de aldrig anses i egentlig mening
omdömesgilla ens på sitt eget område. De
måste därför ständigt stå under andras
ledning. Huru begåfvad, huru skicklig och
erfaren en folkskollärare än må vara, så
kan det dock icke ifrågakomma, att man
skulle låta honom avancera till högre poster
inom folkskoleväsendet, t. ex. till
folkskoleinspektör. Därtill tager man hellre
personer, som äro för lifvet inom folkskolan
nästan alldeles främmande.
I England har det visserligen icke varit
sed att härtill utse kyrkans män, men man
har hållit sig företrädesvis till graduerade
personer, äfven om dessa aldrig förut
tjänstgjort som undervisare.
I detta förhållande har emellertid under
Aclands tid en stor förändring ägt rum.
Till biträdande inspektör samt till
underinspektör har det visserligen icke varit
ovanligt att folkskollärare befordrats. Af
de lärjungar, som 1870-80 utexaminerats
från ett London-seminarium, hade t. ex.
intill 1891 ej mindre än 13 vunnit sådan
befordran. Men att en folkskollärare skulle
kunna uppstiga till befattningen af
öfverinspektör, det har man förut inom de
tongifvande kretsarna ansett ogörligt. Under
Aclands regemente har detta emellertid
inträffat. Den 19 januari 1893 utnämde
han till öfverinspektör en person, som
börjat som folkskollärare och därpå efter
hvartannat varit biträdande inspektör och
underinspektör. Få dagar före årets slut
utnämdes till samma värdighet en annan,
hvilken börjat sin bana som lärareelev
och sedan passerat alla graderna från
botten till toppen.
Acland har ock uttryckligen uttalat, att
han icke betraktar folkskollärarne såsom
någon lägre och ringare klass af lärare,
isolerad från de öfriga. För honom stå
alla lärare såsom en andlig enhet med ett
gemensamt mål, nämligen de ungas ut-
l, och bredvid detta stora
gemensamma hufvudmål måste de olika stadierna
och de i någon mån olika medlen träda
tillbaka såsom oväsentliga omständigheter,
hvilka icke få lägga sig i vägen för den
anda af samhörighet, som måste
genomströmma det hela.
»Jag känner - sade Acland, då han nyligen
lade grundstenen till en skola i Birmingham -
jag känner intet mera löftesrikt än det
sakförhållandet, att lärare af alla grader, från den
högsta till den lägsta, nu allt mera bryta ned
skiljemurarna sig emellan och visa hvarandra
sympati; att de i en stor stad sådan som denna
förtroendefullt samlas till gemensamma
öfverläggningar, samt att våra universitet nu i allt
större utsträckning hälsa folkskollärarne
välkomna att vid dem fortsätta sina studier.»
Under sådana förhållanden som de nu
i korta drag antydda kan det icke
förundra, att Englands skolväsende under det
flydda året gått med stora steg framåt.
Ännu för några år sedan kunde en
geografiförfattare med ett visst berättigande om
England fälla det omdömet:
»Folkupplysningen står lågt.» Numera skulle ett
sådant omdöme, för så vidt det nämligen
skall grunda sig på en jämförelse med
andra folk, innebära en osanning, en
orättvisa. Förtjänsten af förbättringen
tillkommer närmast Englands vakna organiserade
folkskollärare, samt dess frisinnade,
lärarevänlige undervisningsminister och hans
närmaste man. K. E. Lidholm.
Skolrevy för 1893.
Strödda meddelanden om folkundervisningen och
lärarekåren i de skandinaviska länderna
och Finland.
Vid öppnandet af Stockholms
folkskollärareförenings sammanträde den 3
dennes höll ordföranden, hr J. J. Dalström,
ett föredrag, i hvilket han lämnade en
sammanträngd redogörelse för det gångna
årets viktigare händelser i afseende på
folkundervisningen och lärarekåren inom
Sverige, Norge, Danmark och Finland.
Vi meddela här nedan detta anförande
med uteslutande af det mesta, som
redan förut torde vara kändt för denna
tidnings läsare.
En återblick på det senast flydda året
skall helt visst ställa den verklige
folkskolevännen inför många frågor och främst
bland dem själfpröfningens. Antingen man
nu söker bland skaran af arbetare på
uppfostrans stora åkerfält eller bland dem,
hvilkas uppgift är att främjande ingripa
under arbetets fortgång, icke lärer det
finnas många, som rned samvetets
fullständiga bifall kunna stolt säga till sig
själfva: Jag har gjort allt, hvad jag bort
och kunnat göra.
Går man så en liten smula utanför sig
själf och söker vinna en allmännare
öfverblick af det arbete, som under året gått
fram öfver det gamla men likväl ständigt
nya odlingsfältet, stannar man ovillkorligen
inför det spörsmålet: Har i själfva verket
under detta år någonting uträttats till
folkundervisningens gagn?
Sverige.
Den rådande opinionen inom vårt land
rörande frågor om den allmänna
folkupplysningen har under de närmast gångna
åren icke ställt sig särdeles gynnsam.
Från statsmakternas sida och i allmänhet
från samhällets höjder har icke kunnat
märkas något större intresse och i följd
däraf icke heller några synnerligen
omfattande åtgärder till fullkomnande af den
nationella uppfostran. Man har, där man
icke ansett sig kunna Öppet uppträda som
motståndare till ansatserna för en sundare
och tidens kraf bättre motsvarande
folkundervisning åtminstone ställt sig likgiltig
inför desamma. Det är andra och
viktigare uppgifter, som kräfva både intresset
och de materiella tillgångarna. De röster,
som höjt sig för en från denna åskådning
afvikande uppfattning, hafva merendels fått
förklinga ohörda.
(Talaren lämnade här en öfversikt af
statsmakternas åtgöranden och berörde i
samband därmed en del uttalanden i
tidningspressen.)
En af de frågor, som under året
tilldragit sig allmän uppmärksamhet både
inom och utom lärarekåren är den om
kroppsagan i skolan. Rörande denna
frågas detaljer synas åsikterna ännu ej vara
fullt stadgade. Den ene vill göra saken
till en rättsprocedur, medan en annan
anser, att läraren bör tillförsäkras deri
oinskränkta fadersmyndighet, han såsom
uppfostrare bör hafva. I en sak tyckes man
dock redan nu hafva kommit till
fullständig klarhet, nämligen att kroppsaga
nödvändigt måste upptagas i skolans
reglemente såsom en sista straffart, och att
talet om obehöfligheten af densamma bör
förvisas till utopiernas område. Med allt
större bestämdhet framhålles både inom
och utom lärarekåren, att det minutiösa
inskränkandet af lärarens handlingsfrihet
beträffande denna och andra
uppfostrings-angelägenheter är ett kringskansande af
hans faderliga myndighet, som hindrar
honom att i sann mening göra skolan till
hemmets medhjälparinna. Och likväl
utmärkas vår tid däraf, att man icke blott
vill låta skolan dela uppfostringsbördan
med hemmet, utan man vill gärna kasta
hela ansvaret på skolan.
Att denna fråga utgör en i hög grad
ömtålig och grannlaga punkt i uppfostran,
är obestridligt. Framför allt gäller det
här att ej se bort från målet: det
uppväxande släktets uppfostran till aktning
och lydnad för gudomlig och mänsklig
lag. Hvarthän ett mindre välbetänkt
ingripande genom en mängd detaljerade
bestämmelser kan leda, därpå har man icke
minst under det senaste året haft ganska
nedslående exempel. Man borde dock icke
behöfva frukta, att örn åt skolan
inrymmes samma befogenhet, som är tillerkänd
hvarje hem, detta skulle innebära en
återgång till forna tiders barbarism.
#
Vända vi nu blicken in på det område,
där man har att finna de lifsintressen, som
företrädesvis röra sig inom de rent peda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
