Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. (632.) 7 februari 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
69
Liksom bland de skandinaviska
ländernas lärare har ock hos de finska försports
en längtan efter vidgade kunskaper. I
anledning häraf anordnades under senaste
julferierna föreläsningskurser vid
Helsingfors universitet, hvilka kurser besöktes af
190 deltagare, till största delen lärare och
lärarinnor vid folkskolan. Vid afslutningen
af dessa kurser yttrades bland annat: »En
kunskap, som ej förökas, förlorar sitt
lifgifvande inflytande; har den varit lefvande,
kommer den småningom att dö. Endast
den kan lära andra, som hvarje dag lär
sig själf.»
*
Medvetandet om uppfostrarekallets
betydelse och en sträfvan att för detsammas
rätta handhafvande vinna större duglighet
må man väl säga för närvarande utgöra
ett karaktärsdrag hos de nordiska landens
lärare och lärarinnor. Innebär månne icke
detta en lifskraft, som bådar godt för
framtiden! Må de aldrig dessa den
mänskliga odlingens arbetare, under det de så
på en förhoppning, förlora tron på
framgången af sin sträfvan, äfven om arbetets
frukter synas små! Då skall vår
folkundervisning växa sig både stor och stark
inåt; och detta är det stora lifsvillkoret,
utan hvilket hon aldrig skall lyckas att
utåt och uppåt vinna den fasta ställning,
henne m,ed rätta tillkommer.
FÖR DAGEN.
Folkskolan såsom bottenskola,
Bland svenska folkskollärarekåren är
det sedan många år tillbaka en stadgad
mening, att folkskolan bör utvecklas till
en för alla samhällsklassers barn
gemensam bottenskola, hvarpå öfriga skolarter
(abnormskolorna naturligtvis undantagna)
sedan böra hvila såsom på en samfälld
grund.
Äfven andra kammarens sympatier gå
som bekant i denna riktning. Den har
till följd häraf upprepade gånger uttalat
sig för indragning af den första eller de
båda första klasserna af allmänna
läroverket, på det att det senare åtminstone
i någon mån måtte upphöra att vara en
parallellskola till folkskolan för att i
stället allt mera blifva en öfverbyggnad därpå.
De senaste riksdagsvalen hafva visat,
att den stora tanken om folkskolan
såsom bottenskola under årens lopp vunnit
allt större terräng bland den politiskt
berättigade delen af vårt folk. Flera af de
för innevarande treårsperiod utsedda
riksdagsmännen hafva uttryckligen blifvit
valda på detta program.
Genom den af rådman Zetterstrand
väckta motionen är frågan nu åter
förelagd riksdagen, ehuru visserligen i en
synnerligen blygsam och anspråkslös
form.
Under sådana förhållanden synes det
oss kunna vara af intresse att kasta en
blitfk på frågans ställning i det land,
hvars skolväsende i allmänhet tjänat
såsom mönster för vårt, nämligen
Tyskland.
Här har denna fråga höga anor.
Redan för 300 år sedan framställde
»siaren bland pedagogerna»,
uppfostringslä-rans fader Coménius, krafvet på, att
folkskolan skulle vara deri gemensamma
undervisningsanstalten för alla
samhällsklasser under den egentliga barndomen
från 6 till 12 års ålder, samt att först
vid denna senare ålder de högre
skolorna skulle taga vid. Samma yrkande har
sedermera gjorts af alla de mest
framstående uppfostringstänkarne inom detta
land. Det utgör ock en af de
hufvud-fordringar, hvilka framställts af den tyska
lärarekåren genom Tysklands allmänna
lärareförening, en organisation, som
räknar omkring 60,000 medlemmar.
Huru utbredd ifrågavarande mening
numera blifvit inom den tyska nationen,
därom vittnar måhända tydligast ett
uttalande i denna riktning, som för ett
par veckor sedan varit synligt i en tysk
evangelisk kyrkotidning (Evangelisches
Gerneindeblatt fur Rheinland und
Westfalen, utgifvet i Krefeld af pastor W.
Rerenbruch). Ett sammandrag af nämda
uttalande må här meddelas.
Krafvet på »den allmänna folkskolan»
(folkskolan såsom bottenskola) framställdes
- heter det - fordom endast af
pedagogerna, och det stötte länge på energiskt
motstånd t. o. m. från sådana personer,
som eljest voro välvilligt stämda mot
skolan. Men nu äro vidsträckta kretsar
genomträngda af öfvertygelsen örn detta krafs
nödvändighet för vårt nationella lifs sunda
sociala utveckling, och allt flera hafva
blifvit omvända till dess varma vänner. För
detsamma hafva uttalat sig »Sällskapet för
folkupplysningens befrämjande» på sitt
möte i Weimar i november 1893, nionde
tyska läraredagen i Halle, »Föreningen för
skolreform» m. fl., och det preussiska
skolväsendets högste chef har strax efter
sitt ämbetstillträde förklarat sig vara en
principiell anhängare däraf.
Då efter det sista stora kriget det gamla
tyska kejsaredömet återupprättades, ljöd
genom Tyskland det eldande ropet: en
nation, ett hjärta, ett fosterland! Men
huru ser det i dag ut med denna
mångpri-sade enhet? Vårt folk är sönderslitet i
kyrkligt, politiskt och socialt hänseende,
och den kast-anda, hvaraf vi vuxna lida,
uppamma vi redan hos barnen genom den
skolorganisation, som vi ännu låta bestå.
Såväl i större som mindre städer
underhålla vi bredvid folkskolan äfven andra
läroanstalter för barn, borgareskolor, högre
goss- och flickskolor, förberedande skolor
o. s. v., alla utan någon annan grund för
sin tillvaro än kast-andan och
afsöndrings-lustan. En blick på deras
undervisningsplaner och deras lärjungematerial
ådagalägger, att de i själfva verket icke äro
något annat än folkskolor för bättre mans
barn. Denna beklagansvärda anordning
har haft till följd, att folkskolan
mångenstädes nedsjunkit till proletär skola, och att
vi icke äga någon /byskola, någon
natio-nalskola, i detta ords sanna mening.
Huru annorlunda borde det icke vara!
Liksom i vår värnpliktsarmé ingen hänsyn
borde tagas till samhällsställning, så borde
äfven i skolan, i »ungdomens och
framtidens armé», icke heller tagas någon
hänsyn till rang och stånd. I henne borde
alla skolpliktiga medlemmar af nationen
njuta samma omvårdnad, så att vi
omsider kunde få se ett släkte växa upp, som
vore frigjordt från klassfördomar samt fylldt
af ädel samfundsanda och äkta
fosterlandskärlek.
Skall en fredlig lösning af den sociala
frågan kunna väntas, så är social
samundervisning en oafvislig nödvändighet.
Denna lösning förutsätter nämligen, att man
kan återuppväcka den slocknade
samhörighetskänslan och det försvunna
förtroendet samhällsklasserna emellan. Hvar och
en, som inser detta, måste obetingadt
medgifva, att det kastartade åtskiljandet af rik
och fattig redan under de första
barndomsåren är ett olycksdigert missgrepp. Hela
folkets barn borde tillsammans mottaga det
gemensamma underlaget för sin vidare
utbildning. Många af de fördomar, som nu
förgifta vårt folklif, skulle då kunna
kväf-vas i sitt frö. De bättre lottades barn skulle
kunna erhålla en verklig inblick i de
fattigas lif, få blicken skärpt för de sociala
missförhållandena och sinnet öppnadt för
verksamt deltagande. De skulle finna,
hvilka skatter af begåfning, vetgirighet och
viljekraft, som ofta ligga begrafna hos det
under brist och umbäranden uppväxande
arbetarebarnet. Och omvändt skulle hos
de fattiga barnen den yttre och inre
råhet, som ofta äro nödens och armodets
följder, till en stor del komma att
försvinna genom umgänget med sådana
kamrater, hvilka haft förmånen af en mera
omsorgsfull tillsyn och handledning. Sålunda
skulle ett ömsesidigt uppfostrande
inflytande kunna komma till stånd, och
förbindelser skulle knytas, hvilka räckte äfven
efter skoltidens slut, och hvilkas betydelse
svårligen kan öfverskattas. Utan att
upphäfva klass-skillnaden, hvars grund är den
olika egendomsfördelningen, skulle den
sociala samundervisningen dock närma de
skilda klasserna till hvarandra samt verka
i hög grad utjämnande och försonande.
Den nuvarande skolorganisationen, som
hvilar på afsöndring redan under
barndomsåren, skapar däremot förhäfvelse å
ena sidan, ovilja och bitterhet å den andra
samt gjuter härigenom olja på elden.
Äfven ur en annan synpunkt är denna
skolorganisation i hög grad ofördelaktig.
Det är icke blott de förmögna, som anlita
lärdomsskolorna. Äfven föräldrar af
medelklassen, såväl den lägre som den högre,
drifvas ofta af social fåfänga att i förtid
bestämma öfver sina barns framtid, innan
man ännu kaa hafvajiågon visshet om, att
de verkligen äro för studier bekväma.
Hvar och en vill försöka, om inte hans
son är skapad för den lärda banan. Att
sedan inträdet på denna en gång är gjordt,
det måste blifva ytterst svårt att taga
steget tillbaka, det betänker man ej. I de
undre klasserna hankar sig gossen
någorlunda igenom, äfven om han icke har
läs-hufvud, men sedan begynner pinan.
Enskild undervisning bekostas, men det hjäi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0073.html
