Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (633.) 14 februari 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÅKAKETIDNING.
N:r 7
hvem allena kan tillvinna sig hans
förtroende och hängifvenhet, med ett ord: hvem
är den man, som kan vara för vår tids
lärare hvad prästen verkligen var för forna
tiders - så gifves härpå intet annat svar
än detta:
Det är läraren och ingen annan.
En lärare ensam kan rätt bedöma,
uppfatta och uppskatta läraren. En lärare
ensam kan fullt sätta sig in i hans
ställning och arbete, hans sorger och mödor.
En lärare ensam kan gifva honom den
anvisning och ledning, som fullt motsvarar
hans behof. En lärare ensam kan
tillvinna sig hans obetingade förtroende och
hängifvenhet. En lärare ensam kan gifva
honom det, som hans tanke, hans känsla,
hans vilja kräfva.
Hvarje lärare, hos hvilken medvetandet
om sin ställning och uppgift just såsom
lärare gått upp till klarhet och vaknat till
lif, bringas af en oöfvervinnelig drift att
sluta sig till en vidare kommen like, af
hvilken han på lefvande sätt kan få
mottaga anvisning och handledning i hvad
han för sitt kall behöfver.
Undervisningen är ju medelpunkten för hans tankar
och sträfvanden, förmögenheter och
krafter, och föremålet för hans längtan efter
stöd och hjälp liksom för hans förtroende
måste därför vara en lärare.
Ur denna fasta grundtanke härleder sig
sedan allt det öfriga såsom omedelbara
följder.
Där den stora idén om ett oaflåtligt inre
fortskridande trängt igenom, där bör det
vara klart för hvar och en, huru ringa
värde det ofta anbefallda aktgifvandet på
yttre detaljer i själfva verket har, huru
onyttiga de äro dessa småaktiga
bestämmelser, som stämpla läraren såsom
omyndig och förutsätta hans omyndighet såsom
grundad i sakens natur, dessa pedantiska
anvisningar, som blifvit gifna för lärarens
Öfvervakande:
l:o) i skolan,
2:o) utom skolan:
a) i familjen (detta i alla möjliga
afseenden),
b) i förhållandet till sina grannar o. s. v.
o. s. v.
eller hvad nu alla dessa futtigheter och
plattheter än må benämnas. Människan
skall tagas såsom en helhet, läraren skall
vara lärare samt allt hvad därtill hör, och
han skall icke vara, hvad härmed icke
låter sig förena, d. ä. den äkta, rätta
läraren skall äfven i det afseendet motsvara
sitt höga kall, att han aldrig kan låta göra
sig till en trånghufvad skolfux, en
bok-stafsträl, en krypare eller skvallerbytta, en
för mänsklighetens allmänna
angelägenheter kallsinnad, blott för sina egna
personliga affärer intresserad varelse o. s. v. -
med ett ord: han skalh vara en man.
Man har här att välja: allt eller intet.
Får läraren icke vara en man, så blir han
endast ett styckverk, flickverk eller
masch-verk, en bit mosaik, hvars yttre
konstfärdighet man möjligen ett ögonblick kan
beundra, men som alldeles saknar den
skönhet, som blott tillkommer det
naturenliga, frivuxna och helgjutna. Får lära-
ren vara lärare, sann och hel lärare, så
blir han därmed allt, hvad han såsom
sådan kan och skall vara. Får han det
däremot icke, så kan han på sin höjd blifva,
hvad enligt det gamla åskådningssättet
»skolmästarne» voro och äro: en summa
af konstgrepp och mekaniska förrättningar,
hvilka hvem som helst skulle kunna
utföra lika bra som han. om ej bättre. Han
blir en handtlangare, en betjänt och såsom
sådan möjligen ett i vissa afseenden
brukbart verktyg, men en rätt uppfostrare och
ungdomsbildare blir han aldrig, ingen lärare
sådan som vår tid danat och utpräglat
dem: människor af en gjutning och drifna
af en behärskande kraft.
Nu må det väl frågas: kan för en kår
af sådana lärare, hvilka vår tid burit och
fostrat, hvilkas framträdande är en
nödvändig följd af utvecklingen och hvilkas
antal på grund häraf med hvarje dag blir
allt större (man öppne blott sina ögon!),
kan, säger jag, för sådana lärare en
inspektion vara tillfredsställande, som
hand-hafves af män, hvilka icke äro lärare och
icke heller varit det, åtminstone icke varit
det helt, emedan de icke ville förblifva det
(ty hvad man icke vill ägna sitt lif, utan
vid första tillfälle ämnar öfvergifva, det
har man aldrig med hela sin själ
hängif-vit sig åt) - kan sådant vara möjligt?
Jag vädjar till lärarnes förstånd, deras
hjärta, deras erfarenhet, deras känsla för
sitt kall, jag frågar dem på samvete, vid
allt hvad stort och heligt är, jag ber dem
säga ut, hvad de tänka, då de sitta i enrum
med sig själfva, då de hängifva sig åt sina
drömmar om folkskolans framtid, då de
känna sig bäst och mest fyllda af sin
uppgift, då de stå öga mot öga med sina
lärjungar, då de befinna sig i kretsen af sina
vänner eller sin familj, då de i förtroliga
bref gifva fritt lopp åt sina åskådningar
och önskningar, jag frågar lärarne i alla
delar af vårt fosterland, i norr och söder,
i öster och väster, i städerna och på
landsbygden - jag frågar dem, huruvida de
inför sitt djupaste medvetande, sin
innerligaste öfvertygelse kunna såsom
handledare, vägvisare, inspektör, andlig förman,
vän och fader erkänna någon annan än
en lärare, och från tusende stämmor,
tusende hjärtan ljuder emot mig ett enda
fulltonigt, afgjordt
nej,
ett öfverallt förnimbart, klart och bestämdt,
till sina bevekelsegrunder
aktningsbjudan-de, till sina konsekvenser följdrikt, väl
berättigadt och helt igenom sant
nej.
Härmed borde bland folkskolans
uppriktiga vänner allt vara sagdt, som i denna
sak behöfver sägas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
