Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (638.) 21 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
149
rarinnornas pensionsafgift måtte bestridas af
församlingen ensamt, och blef detta förslag af
skolrådet tillstyrkt.
Statsbidraget för gossarnes
slöjdundervisning.
Med anledning af k. m:ts för riksdagen
framlagda proposition i detta ämne har
redaktionen. mottagit ett tiotal skrifvelser.
Vi återgifva tvänne af dessa, i hvilka de
väsentligaste önskningsmålen torde vara
framhållna.
Med intresse motses från mer än ett håll
ett närmare bestämmande än hittills varit
fallet för utanordnande af statsbidrag till
slöjdundervisningen. Tydligen har stort godtycke
härvid hittills ägt rum, i det att skolor med
flera slöjdgrupper erhållit statsbidrag för
hvarje sådan, under det åter andra skolor, som
indelat gossarne i slöjdafdelningar med lika
fullständig undervisning erhållit sådant bidrag
såsom till blott en skola. Ett tredje
förhållande har därjämte varit mycket vanligt,
nämligen att statsbidrag erhållits för hvarje
slöjd-Järare vid samma skola.
Undertecknad beder därför härmed få göra
några uttalanden i frågan, särskildt med
hänsyn till. det nya förslaget.
Antalet gossar i en slöjdskola eller
afdelning däraf.
Denna fråga har ganska mycket blifvit
dryftad bland fackmän och lärare på detta område,
utan att man kunnat uttala sig för någon
bestämd fixering af det antal slöjdande, som,
tillsammans undervisade, kan anses såsom
norm. Så långt har man dock kommit, att
man på grund af erfarenhet och de principer,
på hvilka den pedagogiska slöjdundervisningen
är fotad, kunnat uttala den åsikten, att för
stora slöjdafdelningar äro till men för slöjd»
undervisningen.
I det nya förslaget har man delvis
åtminstone utgått från den åsikten, att erfarenheten
gifver vid handen, att en lärare kan
tillfredsställande undervisa omkring 25 gossar
tillsammans.
År 1891 afgaf Stockholms slöjdlärareförening
ett nekande svar på frågan: »Är det från
pedagogisk synpunkt fördelaktigt att hafva så många
som 20 elever i hvarje arbetslag?» Under
diskussionen utttalades den åsikten,, att
nybör-jarnes antal samtidigt inom hvarje arbetslag
ej bör öfverstiga 7-8. (Se referat i
Slöjdundervisningsblad från Nääs n:r 8, år 1891!) Och
direktör Otto Salomon, som väl kan ställas
fram såsom auktoritet å detta område, yttrar
om Göteborgs slöjdskolor: »Afdelningarna äro
enligt vår mening väl drygt tilltagna, i det de
blifvit bestämda till 18, ehuru, och det med
rätta, de ej alltid uppgå härtill. Vi föreställa
oss nämligen, att lärare i allmänhet ej på ett
tillfredsställande sätt skola förmå samtidigt
sköta så många slöjdande barn.» (Se nämda
tidning n:r 8, år 1888!)
Hvad skolorna på landet beträffar är
tydligen förhållandet enahanda om icke ännu
ogynnsammare, då man tager i betraktande de lokala
förhållandena. Mångenstädes måste man t. ex.
indela 24 slöjdande i 3 ä 4 afdelningar eller
grupper, enär man ej har tillräckligt stor lokal
och dessutom ej råd anskaffa större
verktygs-. uppsättning.
Skulle den k. propositionen af riksdagen
bifallas, kommer först och främst en ganska stor
del af skolorna på landet att mista sitt bidrag,
såvida ej de slöjdandes antal kan uppbringas
till 10 elever. Flerstädes å landsbygden är
barnantalet ganska litet. Så t. ex. finnas
skolor, där de. för året afgående ej uppgå till 10,
gossar och flickor tillsammans. Fast
barnantalet är ringa, kan ju intresset för slöjden
vara och är säkert ganska stort å de flesta
ställen. Om man nu med mycket besvär fått till
stånd en slöjdskola, där läraren kanske till på
köpet endast får uppbära statsbidraget som er-
sättning, så skulle det säkerligen vara med
stor saknad skolan komme att nedläggas.
Äfven hvad förslaget angående städerna
vidkommer, skulle detta, i den händelse det
antages, åstadkomma ganska stora omskapningar
på mer än ett ställe. Afdelningar komme att
sammanslås, åtskilliga lärare attT)li
öfverflödiga o. s. v. Detta är ju dock småsaker och
skulle ju kunna sägas ha sin öfvergång till
bättre förhållanden. Men på flera ställen äro
de lokala förhållandena sådana, att en dylik
förändring ej skall kunna försiggå utan allt
för stora kostnader, och därför få dessa
skolor med kanhända ett 90-tal slöjdande,
indelade i grupper med 12-14 elever, lida den
orättvisan, att såsom hittills uppbära bidrag
såsom till endast en slöjdskola.
Undervisningstiden.
I k. kungörelsen af den 11 september 1877
stadgas, att undervisningen i slöjd skall pågå
minst 4 timmar i veckan för erhållande af
statsbidrag. Huruvida undervisningen i sin
helhet skall pågå 4 timmar vid hvarje skola,
eller om hvarje elev bör erhålla denna
undervisning, oafsedt i huru många arbetslag de äro
indelade, framgår ej tydligt af stadgandet och
något förtydligande häraf finnes ej heller i det
nya förslaget.
Äfven härutinnan har man hittills förfarit
ganska godtyckligt. Så finnes i en
landsförsamling 10 slöjdande, hvilka på grund af de
lokala omständigheterna indelas i två
arbetslag med 2 timmars undervisning pr vecka
hvardera. I en annan finnes 24 slöjdare,
fördelade i tre arbetslag med tillämpningen att
undervisningen skall pågå minst 4 timmar i
veckan. I båda dessa fall pågår ju också faktiskt
slöjden enligt lagstadgade antalet timmar; men
hvarje elev erhåller ju i själfva verket endast
2 och stundom ej så många timmars
undervisning pr vecka.
I en stad indelas 45 gossar i tre arbetslag
med 3 timmars undervisning pr vecka,
undervisade af två lärare med hvar sitt statsbidrag.
I en annan stad med 60 slöjdande gossar,
fördelade i fem arbetsgrupper undervisade af
en lärare, har man måst bereda hvarje grupp
4 timmars undervisning för att få uppbära ett
statsbidrag.
Ett förtydligande härutinnan torde äfven i
den nya förordningen vara behöfligt.
Slutord och förslag.
Såvidt jag vet förekommer icke i några
skolor eller skolformer något bestämdt om antalet
elever för erhållande af-bidrag från
statsverket. Detta också med rätta. Det skulle
säkerligen ej vara förenligt med
undervisningsväsendets fria utveckling, om ett sådant tvång
pålades densamma. Förhållandet blir troligen
i mer eller mindre mån det samma i fråga om
slöjdundervisningen, helst som den är frivillig
och ej obligatorisk i våra skolor.
Skulle det icke t. ex. kunna stadgas: »–––
- - för hvarje skola med intill /o slöjdande
elever erhålla ett årligt understöd af 75 kr.;
samt för hvarje gäng de slöjdandes antal med
75 öfverstiger detta belopp nytt bidrag med
75 kr.»
Skulle siffran 15 visa sig vara för stor vid
beräkningen af statsverkets utgifter, kunde ju
den utan större olägenhet höjas t. ex. till 20.
Härigenom skulle då skolor med huru litet
antal elever som helst såsom hittills erhålla
bidrag, och då troligen ej mångenstädes på
landet de slöjdandes antal uppgår till dubbla
beloppet, 30-40, erhålles ej mer än ett bidrag.
I städerna däremot kunde för 30 gossar med
fullständig undervisning erhållas två bidrag,
för 100 finge man 6 o. s. v. Då hade också
skolorna den friheten att i öfrigt få ordna sin
undervisning efter behag. Så kunde ju 100
slöjdande indelas i 10 eller o grupper, hvilket
som ansåges lämpligast.
Till sist beder jag få uttala den
förhoppningen, att huru saken än kommer att ordnas,
utgången blir sådan, att slöjdundervisningen i
sin nuvarande lugna utveckling ej tager skada.
G. V. E-d.
Herr Redaktör!
Med anledning af att i k. m:ts proposition
om ändrade bestämmelser för utfående af
statsbidrag till slöjdskola för gossar det villkoret
föreslagits, att elevernas antal skall vara minst
10, vill undertecknad påvisa, att ett dylikt
villkor kommer att framkalla ett missförhållande,
nästan lika stort som det, hvilket gifvit
anledning till propositionen.
I den församling, där undertecknad är
lärare, är sedan två är tillbaka slöjdskola inrättad
för gossar, tillhörande tredje och fjärde
årsklasserna, och tidigare än i tredje klassen kan
man ju icke gärna börja snickerislöjd. En
vida känd auktoritet på slöjdskolans fält har
också uttalat den åsikten, hvilken äfven är den
allmännaste, att barnen böra äga en
utveckling motsvarande 11 år. Under de två år
slöjdskolan här varit i verksamhet, har elevantalet
varit 12-15 eller samtliga gossarne i tredje
och fjärde årsklasserna. Men i år uppgår
gossarnes antal i nämda klasser och äfven i
slöjdskolan icke till mer än 9. Församlingen skulle
alltså enligt det kungl, förslaget gå förlustig
statsanslaget till sin slöjdskola.
I nämda församling uppgår invånareantalet
till 470, och enligt statistiska uppgifter finnes
öfver 200 församlingar, hvilka hvardera äga
mindre än 500 invånare och däraf 47 med ett
invånareantal af 111-300. Det kommer alltså
helt säkert att bli mer än en församling, som
sällan eller aldrig kan komma i åtnjutande af
statsanslag till slöjdskola. Att af en större
församling fordras som villkor för statsanslag,
att minst 10 skola deltaga i slöjden, det är ju
ej mer än rätt och billigt, men att en mindre
församling skall gå förlustig statsanslaget, då
den ej med bästa vilja i världen kan uppställa
mer än 9 elever, det kan med skäl starkt
ifrågasättas vara rätt. K. A. L.
Dödsfall.
O. Isaacsson f- Den 3 d:s afled i
Östraby af Malmöhus län efter en längre
tids sjukdom f. folkskolläraren Ola
Isaacsson. Han var född i ett fattigt hem i
Bonderups församling den l januari 1837.
Intill 21 års ålder arbetade han som dräng.
Då sökte han och erhöll inträde vid
seminariet i Lund, hvarest han tog
folkskollärareexamen 1859. Samma år anställdes
han som vikarierande lärare vid Lunds
landsförsamlings (Ö. Torns) folkskola och
blef påföljande år ordinarie därstädes. I
början af 1872 tillträdde han befattningen
som ordinarie lärare i Östraby, från
hvilken befattning han den l januari 1893
erhöll afsked med pension. Intill sin död
skötte han dessutom den under de senare
åren innehafda tjänsten som föreståndare
för Östraby poststation.
L ägde ganska omfattande kunskaper,
särskildt i matematik och naturkunnighet
samt främmande språk, hvilkas studium
han bedrifvit på egen hand. Gärna
bevistade I. både större och mindre
skolmöten men deltog mera sällan i
diskussionerna. För öfrigt lefde han helt och
hållet för sin skola och sina studier och
sökte aldrig lysa med sina själfförvärfvade
kunskaper. Han hade alltid ett varmt
hjärta för sina skolbarn, hvilka han icke
blott handledde i förvärfvandet af
kunskaper utan framför allt sökte uppfostra
till sedliga och dygdiga människor.
Den aflidne sörjes närmast af
efterlefvande maka och fyra barn, af hvilka en
dotter är folkskollärarinna i Kristianstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
