Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (641.) 11 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK LÄRARETIDNING.
183
då ännu icke voro fullt eniga om själfva
grundorsaken till inspektionens brister samt
om hufvudmedlet för dessa bristers
afhjäl-pande.
I ett betänkande vid följande års
riksdag förklarar ock statsutskottet själft
anledningen till att förslaget föll »icke hafva
varit, att inom riksdagen den åsikten var
förhärskande, att den nuvarande
folkskoleinspektionen vore fullt tillfredsställande,
utan torde snarare kunna sökas däri, att
meningarna voro delade angående
lämpligaste sättet för det åsyftade målets
vinnande».
Den nuvarande inspektionens brister framhållna af
chefen för ecklesiastikdepartementet.
Ar 1891 hade frågan fortskridit så långt,
att regeringen ansåg sig böra framlägga
förslag till reformer i folkskoleinspektionen.
Dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet framhöll i sitt yttrande till
statsrådsprotokollet för den 12 januari 1891
den nuvarande folkskoleinspektionens
brister. Att till inspektörer utsäges personer,
som uteslutande ägnade sina krafter åt
detta kall, och i följd häraf
inspektörernas antal inskränktes, vore det mål, mot
hvilket man måste sträfva. Intill dess
reformen mera allmänt kunde genomföras,
måste man i alla händelser fordra, »att de
personer, som förena inspektionsuppdraget
med annan tjänstebefattning, förpliktas att
utsträcka sin inspektionsverksamhet till
vissa längre sammanhängande perioder af
året och, där så pröfvas nödvändigt, hålla
vikarie för den ordinarie tjänstens
bestridande».
»Jämväl i andra hänseenden än det nu
angifna - fortsätter statsrådet - lämnar
inspektionen rum för anmärkningar, för hvilkas
undanrödjande åtgärder böra ju förr desto
hellre vidtagas. De ekonomiska och yttre
organisatoriska förhållandena, som förr och med
rätta togo uppmärksamheten i synnerligen stort
anspråk, hafva med folkskolans kraftiga
utveckling under de senaste årtiondena trädt
mera i bakgrunden och lämnat rum för ett
högre och väsentligare intresse. Behof af
lokaler och materiel äro nu, åtminstone i
allmänhet, på ett ganska tillfredsställande sätt
efter vårt lands tillgångar tillgodosedda, och
därför gäller det numera för inspektionen att
mera rikta sig åt skolans inre förhållanden
och att för att utveckla och förbättra dessa,
söka med noggrann kännedom om de
grundsatser, som därvid böra följas, arbeta på väc
kandet af såväl lärarnes som skolrådens och
skolrådsordförandenas intresse för dessa
grundsatsers tillämpning, hvarvid skolråden och deras
ordförande vida mera än hittills böra verka
såsom förmedlingslänkar mellan inspektionen
och skolan. Att den nuvarande inspektionen
i afseende å utförandet af dessa uppgifter
lämnar åtskilligt öfrigt att Önska, kan ej bestridas.
I ett särskildt hänseende gör sig bristen på
nödig kontroll på ett påfallande sätt märkbar,
nämligen i fråga om folkskoleinspektörernas
resor, hvilka ej sällan företagas planlöst och
därigenom medföra mindre gagn men större
kostnad än som vederbör.»
Än skarpare bröt chefen för
ecklesiastikdepartementet stafven öfver det nuvarande
inspektionssystemet under debatten i andra
kammaren den 23 april 1891. Han
yttrade då bland annat följande, som vid en
utredning af de föreliggande motionerna
förtjänar beaktas:
»Det har länge försports missnöje med den
nuvarande inspektionen, och år efter år hafva
statsrevisorerna gjort anmärkningar mot
densamma i afseende på reseräkningarna. Men
under tiden har det ingalunda varit för mig
obekant, dock, jag beklagar det, mest genom
korrespondens, att inspektörer funnits, hvilka
icke fullgjort sitt kall med tillräcklig insikt och
noggrannhet. Att så varit förhållandet på
många ställen, har jag äfven hört af flera
enskilda personer i denna kammare, och
offentligen har detta nämts i dag.
Det säger sig själft, att med en sådan kår
af folkskoleinspektörer, som nu finnes, kan man
icke begära utaf alla dessa, som hafva
åligganden af större vikt att fullgöra, att de skulle
besitta hela den pedagogiska insikt, som är
erforderlig för att öfvervara och rätta en
folkskollärare, som gjorde misstag. Sådana fall
hafva också inträffat, då en inspektör har
rättat en folkskollärare, just där denne handlat
fullt rätt. En annan tid har därefter kommit
en annan, inspektör, som i ett liknande fall
sagt alldeles motsatsen mot sin företrädare och
gifvit läraren rätt. Huru skall man kunna
vänta, att med den utveckling i pedagogiskt
afseende, som tillkommit folkskollärarne vid
seminarierna, inspektörer, tagna dels bland
prästerskapet och dels bland andra med tjänst
försedda personer, skola hafva full och
noggrann kännedom om just de regler och det
pedagogiska tarf, som måste enligt
seminariernas undervisning hafva inhämtats för att på
ett rätt sätt kunna fungera som folkskollärare?
Ju mer inspektörernas antal ökas, desto
mindre säkerhet måtte det väl också finnas
för, att hvar och en af dem skall vara vuxen
sitt kall. Skola dessa fortfarande tagas
hvarifrån man bäst kan, dels från prästerskapet,
som blott kan ägna en ringa tid åt
förrättandet af inspektionerna, och dels från
seminarierna och skolorna, af personer, som förr eller
senare måste gå tillbaka till sina kall, så har
man allt skäl att frukta, att inspektionen, som
till en början fullgjorde sitt åliggande
förträffligt, så länge det egentligen var fråga om att
tillse, det alla yttre behof för folkskolan blefvo
tillgodosedda, nu icke skulle kunna
åstadkomma det väsentligaste, hvilket är att tillse, det
folkskolans barn verkligen på bästa sätt blifva
undervisade - och detta måtte väl vara det
högsta målet.
Man har sagt, att detta skulle åstadkomma
större kostnader, och man har gjort upp
kalkyler för att bevisa detta. Jag kan icke förstå
detta, ty få vi personer, som helt och hållet
ägna sig åt denna befattning, så är det gifvet,
att deras distrikt måste blifva större. Vi hafva
redan två personer, som hafva så stora distrikt,
att hvartdera nästan omfattar ett län. Vi hafva
ett sådant i Skara och ett i Göteborgs stift.
Dessa personer hinna med sina göromål på
den grund, att de fått tjänstledighet och därför
helt och hållet kunna ägna sig åt
inspektionerna. Om nu flera mindre distrikt
samman-slogos, är anledning att antaga, det vi skulle
kunna nedsätta de nuvarande inspektörernas
antal till hälften; och i så fall borde också
reseräkningarna ställa sig därefter och likaså
dagtraktamentena. Utgifterna måste på detta
vis sjunka, och jag trodde icke, att riksdagen
kunde hafva något särskildt däremot.
Man har sagt, att de stora reseräkningarna
skulle bero på, att de nuvarande inspektörerna
hafva så mycket att göra med andra
tjänsteåligganden, att de behöfva resa fram och
tillbaka planlöst. Detta är sant; men det är icke
fulla sanningen. Den måste sökas i denna
idkeliga och oförståndiga inspektion, som
mångenstädes skett, då inspektören reser utan
egentligt ärende, då han till och med har så
litet reda på sig, att han kommit på
inspektionen, då skolan redan slutat, men
reseräkningen - den uteblifver ändock icke. Det är
helt visst detta oförståndiga och idkeliga
inspekterande, som framför allt vållat större
delen af den höga siffra, till hvilken
reseräkningarna gått. Det är härpå man bör fästa
uppmärksamhet.»
En genomgripande omdaning af det
hittills följda inspektionssystemet vore alltså
nödvändig. En dylik omdaning ansågs
emellertid lämpligast kunna ske genom
tillsättandet af en ny tjänsteman, en s. k.
»öfverinspektör», åt hvilken utarbetandet af
planen för omorganisationen samt
genomförandet däraf kunde uppdragas.
Förslaget om en sådan »öfverinspektör»
godkändes af första kammaren men
förkastades af den andra. Anledningen till
afslaget var hufvudsakligen den, att man
ansåg inrättandet af en dylik befattning
snarare vara ägnadt att fastlåsa det
nuvarande, från alla håll utdömda
inspektionssystemet än att lämna vägen öppen
för en verklig reform, en reform sådan
som chefen för ecklesiastikdepartementet
själf ansett vara önsklig, nämligen
inspektionens öfverlåtande åt ett mindre antal
fackmän, som uteslutande ägna sig åt sitt
kall. Efter genomförandet af en dylik
reform blefve, menade man, en
»Öfverinspektör» antagligen öfverflödig.
Lärarekårens ställning till frågan.
De åsikter rörande
folkskoleinspektionens reform, som 1891 med sådan
klarhet och skärpa förfäktades af chefen för
ecklesiastikdepartementet, öfverensstämma
fullständigt med dem, som många gånger
blifvit framställda af folkskolans egna män,
då detta ämne bland dem varit under
diskussion. Senast gjordes af det elfte
allmänna svenska folkskolläraremötet i
Göteborg 1893, med stor enstämmighet ett
uttalande i samma riktning, hvari yrkades,
att inspektionen icke, såsom nu i allmänhet
är förhållandet, bör handhafvas som en
bisyssla vid sidan om mera kräfvande utan af
personer, som göra den till sin lifsuppgift, och
hvilka för detta ändamål erhålla en tillräcklig
lön, samt
att till inspektörer böra utses personer med
erfarenhet, förvärfvad genom praktisk
verksamhet på folkskolans fält.
Granskning af motionärernas yrkanden.
Inom riksdagen har sedan 1891 frågan j
om reformer i folkskoleinspektionen fått
hvila till innevarande år, då den
upptagits af icke mindre än tre motionärer.
Vid en granskning af de tre föreliggande
motionerna finner man genast, att de gå
väsentligen i en och samma riktning. Alla
framhålla de såsom det rådande systemets
hufvudlyten inspektionens karaktär af
bisyssla samt de flesta inspektörernas brist
på pedagogisk kompetens såväl i teoretiskt
som i praktiskt afseende. I
öfverensstämmelse härmed gifva de ock alla
anvisning på ett och samma botemedel:
inspektionens förvandling till ett uppdrag, som
kräfver sin man för sig, och som fordrar
full kompetens af de personer, åt hvilka
det anförtros.
Väsentligaste skiljaktigheten hos de tre
motionerna ligger egentligen endast i själfva
formuleringen af de yrkanden, i hvilka de
utmynna.
Hr Nils Nilsson yrkar, att »till
folkskoleinspektörer icke må utses personer, som
innehafva prästerliga befattningar». Något
skäl för att utesluta en viss kategori från
inspektionsuppdrag kan emellertid utskot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
