Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 16. (642.) 18 april 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 16
SVENSK LÄKARETIDNING.
195
uppfostrans sak skall kraftigt främjas genom
utbyte af åsikter och välvillig samverkan
mellan lärare från skilda land.
Hvad som än på andra områden kunde
skilja de olika landens lärare åt, i det som
rörde uppfostran rådde dock, tillade han,
dem emellan en verklig »sinnenas union».
(Bifall.) I medlemmarna af världens
samtliga lärareföreningar igenkände de engelska
lärarne sina arbetskamrater, och det var
därför med tillfredsställelse de i dag sågo
bland sig de män, som nyss talat. Å
Englands allmänna lärareförenings vägnar
kände sig dess president glad öfver, att
det fanns en förening af svenska lärare,
hvilken icke försmådde att hämta
föredöme från sina engelska bröder, och
hoppades han, att den härigenom icke skulle
föras vilse. Det vore första gången, som
de engelska lärarne hade nöjet hälsa en
lärare från den nordiska halfön
välkommen ibland sig, men han hoppades, att
det ingalunda skulle blifva den sista.
(Bifall.)
Sedan därpå redaktören af Englands
förnämsta läraretidning (The Schoolmaster),
centralstyrelseledamoten Hacnamara, under
ljudligt bifall talat om bildningens
världsborgerliga, allfolkliga natur samt om
behofvet af samband och förbund mellan de
skilda landens lärareorganisationer, vardt
det föreslagna uttalandet med stort bifall
antaget.
*
l Därefter presenterades för konferensen
tvänne deputerade från allmänna
kooperativa föreningen, hrr G. Thorpe och. James
Deans.
Den förre sade sig hafva kommit till
konferensen med den uppfattningen, att lärarnes väg
vore ganska jämn, men hade af presidentens
inträdestal funnit, att den vore belamrad med
många hinder. Då han återkomme till sin
förening, ville han därför förmå denna att lämna
lärareföreningen verksamt bistånd vid dessa
hinders undanrödjande. (Bifall.) Det kunde
aldrig ligga i nationens intresse, att lärarne,
vare sig vid folkskolor, mellanskolor eller
universitet, vore i saknad af de för det
uppväxande släktets uppfostran behöfliga medlen. Att
så på flera ställen vore fallet, måste anses som
en nationell olycka, en skam, som borde
utplånas. Den förbindelse, som i dag ingåtts
mellan kooperativa föreningen och
lärareföreningen, hoppades han blifva ett medel att
afhjälpa åtskilliga af de svårigheter, hvaröfver
presidenten klagat.
Allmänna kooperativa föreningen hyste en
varm nitälskan för folkbildningen och utgåfve
för bildningsändamål icke obetydliga belopp
- sistlidet år omkring 600,000 kronor. Det
låge i dess intresse, att bildningens bana vore
i hela sin utsträckning tillgänglig för hvarje
medlem af nationen. Där folkskolan slutade,
borde mellanskolan taga vid, och där
mellan-skolan upphörde, borde universitetet fortsätta.
Det nuvarande svalget mellan lägre och högre
skolor borde fullständigt utfyllas. Lärarne
vid de olika bildningsanstalterna borde därför
ock samarbeta. Endast på så sätt kunde man
nå målet: den största möjliga välgång åt det
största möjliga antalet. I sitt arbete härför
kunde lärareföreningen räkna på den
kooperativa föreningens kraftiga hjälp. (Bifall) Det
vore nu på tiden, att man sökte undanrödja
den spänning, som härskade mellali
samhällsklasserna. Lärarne, åt hvilka folkets barn
vore anförtrodda, hade här en stor och ädel
uppgift att fylla. Det var till dem, som
kooperativa föreningen blickade upp i hopp, att
de i främsta rummet skulle medverka till
försoningsarbetet och bidraga att bringa den tid
närmare, då social endräkt och frid skulle
genomtränga hela folket. (Bifall.) Men det var
genom inbördes sammanhållning de skulle
segra. Isolering betydde död, samverkan
inne-bure framgång och lycka. (Högljudt bifall.)
I samma riktning yttrade sig äfven hr
Deans, hvilken särskildt betonade, att
arbetsklassens höjande stode i oskiljaktigt
beroende af folkskolans och tvärt om.
De båda arbetarerepresentanternas
uppträdande hade motsetts med en viss
spänning. Man hade nämligen befarat, att en
del af lärareföreningens medlemmar icke
skulle betrakta dem med blida blickar.
Farhågorna blefvo emellertid ej besannade.
Det visade sig, att Englands folkskollärare
kommit till medvetande om icke allenast
sin inbördes samhörighet utan ock sin
samhörighet med det folk, hvars barn de hade
i uppdrag att uppfostra.
Interpunktionen
i folkskolans läsebok.
Ett kommateringssystem, som ej kan
vinna allmän användning.
Då folkskolans läsebok för kort tid sedan
utkom i sin nionde omarbetade och
förbättrade upplaga, fann man där ej blott
förändringar i rättstafning och ordböjning,
där funnos äfven tillämpade en del
inter-punktionsregler, af hvilka många ej
användts i läsebokens förra upplaga och en
del till och med ej förut tillämpats i svensk
litteratur. Det vållade mången mycket
arbete att ur läseboken leta rätt på dessa
regler. Vi veta, att till och med
semina-rielärarne vid läsning af den nya
läseboken ofta befallde eleverna stryka det eller
det kommat, emedan det säkert vore
tryckfel. Men tryckfel var det ej. Felet var,
att den använda interpunktionsregeln var
så ny och främmande, att det dröjde
länge, innan man kom underfund med,
att den verkligen fanns.
Nu behöfver man dock ej längre vara
i ovisshet om den interpunktionslära, som
följts i läseboken. Två af ledamöterna i
läsebokskommittén, hrr Kastman och
Lyttkens, hafva nämligen utgifvit en ordlista
öfver svenska språket, och i inledningen
till densamma hafva de äfven framställt
de grundsatser, söm i läseboken blifvit
till-lämpade vid Interpunktionen. Men då
åtskilliga af dessa regler, såsom redan är
nämdt, ej blott äro en nyhet för läseboken
utan ock för svensk litteratur, torde ej
vara ur vägen, om vi ägna desamma en
granskning särskildt ur folkskolans och
folkskolearbetets synpunkt. Vi skola dock
endast fästa oss vid reglerna för kommat,
hvilka jämte exempel i boken upptaga mer
än 12 sidor.
I nästan alla de fall, där svenska
akademiens ordlista tillåter dubbla former, har
kommittén användt den mest ljudenliga.
Vid frågan om rättskrifningen, där man
dock gärna vill taga någon hänsyn till
språkets historiska utveckling, gamla
ordstammar m. m., synes kommittén alltså
hafva sett saken från den praktiska sidan.
Men kunde den därvid göra det, skulle
den väl i fråga om interpunktionen hafva
haft så mycket lättare att se bort från
andra sidor och dess mer se på denfprak~
tiska. Och hvad vore väl det praktiska
därvidlag om ej just att förenkla, att så
vidt möjligt borttaga förekommande
inkonsekvenser och undantag och slutligen att
ställa så, att man med minsta möjliga
kunskap i språkets invecklade syntax och
grammatik skulle kunna reda sig med
skiljetecknens bruk.
Vi mena naturligtvis ej, att
interpunk-tionsläran skulle lösgöras från syntaxen.
Denna senare måste väl ännu vara den
grundval, hvarpå den förra bygges. Men
vi mena, att om man vill se saken från
den praktiska sidan, så skulle målet för
en reform af interpunktionsläran ej, såsom
kommittén synes hafva velat fastslå, vara
att göra interpunktionen beroende af en
mängd grammatikaliska och syntaktiska
småsaker utan i stället att söka bygga den
på en ej så vidtomfattande kunskap i
grammatik och syntax som den, hvilken
nu förutsattes. Detta jämte enkelhet och
konsekvens synes oss alltså kommittén hafva
bort uppställa som mål, om den med tanke
på folkskolans behof velat reformera vår
interpunktionslära.
För att icke endast hålla oss till
anmärkningarna skola vi till en början
påvisa ett par förtjänster. Den regeln, att två
mycket korta samordnade satser ej skulle
skiljas med komma, har af kommittén
förkastats. Då vi förut haft den regeln, att
två samordnade satser, af hvilka den ena
är ofullständig, ej skola skiljas genom
komma, om de äro förenade genom och,
samt, eller, så gäller här samma regel,
äfven om de äro förenade genom andra
konjunktioner, såsom men, utan.
Anmärkningarna äro flera. Kommittén
börjar med fyra hufvudregler, hvilka alla
förut varit gällande, och som alltså ej
innebära något nytt. Men i utvecklingen af
dessa satser och i undantagen från dem
visa sig nyheterna. Den första nyhet,
hvilken boken ej ens nämner, men som synes
af exemplen, är, att i uppmaningssatser
verbet ensamt räknas såsom en fullständig
sats. Som exempel på, huru samordnade
fullständiga satser skiljas medelst komma,
anföres nämligen:
Bed, och arbeta!
Gå, och läs öfver din läxa!
Visserligen brukar man i svenskan
oftast ej sätta ut subjektet i sådana satser,
men man kan ju ändock göra det t. ex.:
Läs du på din läxa! Lämna du denna sak!
I tyskan sätter man ju ofta ut subjektet
i uppmaningssatser. Det synes oss
därför, som om man, då subjektet ej finnes,
kunde anse satsen ofullständig och
kommat obehöfligt. Åtminstone torde det af
barnet uppfattas endast som inkonsekvens,
om man skall lära det följande. Då du
skrifver: »Bed och arbeta!» bör du hafva
komma efter ordet bed, men om du
skrifver: »Du beder och arbetar», skall du ej
hafva komma efter ordet beder.
På sid. IX finnes följande anmärkning:
När satserna förenas genom sädana u’tryck
som i händelse att, i fall att* i afsikt att,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0201.html
