Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (650.) 13 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r
SVENSK LlKAKETIDNING.
303
förtjänst. Med den nu ifrågasatta anordningen
af rättshjälpen skulle dylika rättegångar aldrig
komma till stånd.
Hr /. P. Holmblad i Elgarås anförde
faktiska exempel på huru lärare blifvit trakasserade
och förlorat sin rätt, emedan juridiskt biträde
ej varit för dem att tillgå. Förslaget vore
därför synnerligen beaktansvärdt.
Hr A. G. Thedeen i S. Lundby framdrog
likaledes flera fall, då läraren stått maktlös
gentemot vederbörandes godtycke i fråga om
kofoder, vedbrand och andra laga förmåner.
Tillfälle till rättshjälp vore därför af nöden. Detta
kräfde visserligen kostnader, men dessa kunde
lätt bestridas genom medlemsafgiftens höjande
med 50 öre, hvilket vore en ren obetydlighet.
Hr F. Dahlén i Björketorp: De anförda
exemplen visade, att lärare ibland blifva
trakasserade. Men ofta vore skolråden lärarnes bästa
vänner. Ombudsmötet borde därför akta sig
att gifva skolråden i allmänhet ett dåligt
betyg genom att bifalla det framställda förslaget.
Någon rättshjälp behöfdes icke, ty lärarnes
o-kunnighet om sina rättigheter och skyldigheter
vore icke så stor, som man låtit förstå; de
kunde vid behof mycket väl reda sig själfva
äfven i rättegångar.
Hr J. Björk/nan i Espered: Lärarne borde
undvika att sätta sig i harnesk mot sina
öfverordnade. Unga lärare åsidosatte ej sällan sina
skyldigheter, hvilka de kände sämre än sina
rättigheter, och de ådroge sig ofta rättegångar
genom retlighet, oförstånd och försummelse.
Borde kåren understödja sådana?
Fröken Adéle Vetterlind i Jönköping: Icke
allenast enskilda lärare och lärarinnor utan
ock kåren i dess helhet eller stora delar däraf
hade ofta lidit orätt genom bristen på rättshjälp.
Talarinnan anförde exempel på att flera
lärarinnor härigenom blifvit kränkta i sin goda rätt.
I sådana fall, då det vore uppenbart, att någon
lärare verkligen blifvit trakasserad, borde kåren
ställa sig solidarisk med honom, och i de flesta
fall skulle han då nog få rättvisa. Att kårens
anseende häraf skulle lida, innebure ett
misstag, ty själfständighet ingåfve aktning och
förtroende, svaghet och kryperi motsatsen.
Hr Fridtjuv Berg i Stockholm: Hrr Björkman
och Dahlén hade fullkomligt rätt däruti, att
lärarne ej borde reta och pocka, ej heller gifva
skolråden i allmänhet något dåligt betyg eller
sätta sig i harnesk mot sina öfverordnade eller
annat dylikt. Men om sådana saker vore här
ej fråga. Den omtalade rättshjälpen skulle ej
understödja obetänksamma eller pliktförgätna
lärare i deras bråklystnad utan måste
tvärtom komma att lägga en hälsosam dämpare på
densamma genom den tidsutdräkt, som alltid
blefve en följd af målets pröfning hos
kretsstyrelsen, hos centralstyrelsen och hos dennas
juridiska biträde.
Hr O. A. Frank \ Kjeflinge: Förslagets
förverkligande skulle göra det nödvändigt att höja
medlemsafgiften, hvilket kunde anses vara en
orättvisa mot de föreningsmedlemmar, som icke
tillhörde lärarekåren och sålunda ej kunde få
något med af rättshjälpens fördelar.
Emellertid vore talaren för förslaget.
Hr K. J. Karlsson i Granbergsdal:
Uppenbart vore, att den föreslagna anordningen skulle
minska tvisternas antal. Ingen kunde tvifla på
att kretsstyrelserna komme att afstyra eller
åtminstone vägra sitt understöd åt obefogade
rättegångar.
Hr F. Dahlén i Björketorp: Den unge
läraren skulle ofta vårdslösa sina plikter i förtröstan
på kamraternas stöd och den honom beredda
rättshjälpen. Förlitande sig på sin jurist skulle
han försumma att skaffa sig församlingarnas
förtroende. Antagandet af inledarens förslag
skulle innebära en förklaring, att lärarekåren
stode alldeles utan skydd; det skulle vara ett
brännmärkande af våra öfverordnade, en
stridshandske kastad i ansiktet på skolråden och
den högsta rättsliga myndigheten. (Allmänna
och högljudda nejrop.)
Hr E. V. Eriksson i Enköping: Frågan vore
den viktigaste och mest beaktansvärda på hela
programmet. Centralstyrelsen borde därför
anmodas att snarast möjligt utreda densamma
och utsända den till allmän behandling inom
kretsarna.
Hr /. Björkman i Espered: Ingen annan kår
i landet hade på detta sätt satt sig i harnesk
mot sina öfverordnade. I längden vunne
folkskolläraren vida mera genom att lida orått än
genom att skaffa sig rått.
Hr Alfr. Dalin i Huskvarna: Väl vore, att
betänkligheter kommit fram. Endast därigenom
hade man blifvit i tillfälle att väga dem och
undersöka, i hvad mån de ägde någon
betydelse. Det upprepade påståendet, att rättshjälpen
skulle sätta lärare och skolråd i harnesk mot
hvarandra, hade ej blifvit stödt med några
antagliga skäl. Möjligt vore, att
folkskollärarekåren blefve den första i vårt land, som
föranstaltade en dylik institution, men i så fall
vore detta väl förklarligt, enär denna kårs
juridiska ställning vore ganska otrygg samt
skollagstiftningen i många fall föråldrad, oklar
och tvetydig.
Hr Joh:s Johansson i Göteborg: Saken vore
väl värd att pröfvas utan all fördom och
skuggrädsla. Något brådstörtande behöfde ej
befaras, ty innan rättshjälpen kunde komma till
stånd, måste organisationen däraf noga
öfvervägas såväl af centralstyrelsen som af
kretsarna. Erfarenheten talade emot de här
framkastade farhågorna, detta icke allenast i
England utan ock i Tyskland, hvars stora allmänna
folkskollärareförening sedan lång tid tillbaka
haft rättshjälp för sina medlemmar.
Hr Fridtjuv Berg i Stockholm: Det här förda
talet om att brännmärka sina öfverordnade
eller kasta stridshandskar i deras ansikten vore
gripet ur luften och borde ej inverka på
bedömandet af hvad nu verkligen blifvit
föreslaget. Till dem, som förordat att lida orätt, ville
talaren hemställa, huruvida de i praktiken för
egen del följde denna maning eller om de
ville hafva den tillämpad endast och allenast
på folkskolläraren i hans ställning såsom
tjänsteman. Den store rättslärde Ihering hade i sitt
berömda arbete »Kampen för rätten» uppställt
två stora bud för människan: det ena att icke
göra orätt, det andra att icke tåla orått, och
han hade betecknat det senare som det första
och viktigaste. Talaren ville visserligen sätta
det i andra rummet men icke alldeles kasta
bort det. Genom att ständigt falla undan för
rättskränkningar förbättrade man ingalunda
dem, som beginge sådana. Att i viktigare fall
lugnt stå på sin goda rätt skadade i längden
hvarken respekten eller välviljan.
Hr /. Johnsson i Köinge: Inledarens förslag
vore väl öfvervägdt och drabbades ej af de
framställda betänkligheterna.
Hr G. Bergman i Gunnarsnäs: Farorna af
att anlita rättvisan hade blifvit allt för mycket
utmålade i svart. Skolrådet och läraren kunde
mycket väl ha olika uppfattningar om rätta
tolkningen af ett lagstadgande, utan att de
därför behöfde vara bittra fiender. Endast genom
ett domstolsutslag kunde man ibland komma
på det klara med hvad som verkligen borde
anses som gällande rätt. Talaren visste detta
af egen erfarenhet. Han hade fört icke mindre
än tre processer med sin församling, men icke
desto mindre - eller kanske just på grund af
detta sitt välförhållande - fått af densamma
mottaga tre hederspresenter, jämt upp lika
många som processerna. (Munterhet.)
Hr Alfr. Rosvall i Eskelhem: Invändningarna
mot den ifrågasatta rättshjälpen visade sig vid
närmare begrundande öfverdrifna. Inledarens
förslag borde därför bifallas.
Hr J. Björk/nan i Espered: Talaren vore
visst ingen krypare, som tålde hvad som helst.
Han ville ej heller göra något särskildt
yrkande utan kunde gärna gå med på det af
inledaren framlagda.
Hr K. E. Lidholm i Stockholm anförda
nyligen inträffade fall, då Englands allmänna
lärareförening genom rättshjälp beredt sina
medlemmar väsentliga fördelar, hvilka eljest ej
skulle kommit dem till del.
Hr Emil Hammarlund: Gent emot de
upprepade missförstånd, som här gjort sig gällande,
måste ytterligare betonas, att förslaget i första
hand vore ämnadt att förebygga tvister genom
att afråda vederbörande lärare från process vid
alla sådana tillfällen, då hans rättsanspråk icke
äro befogade. För närvarande hade han svårt
att i detta afseende komma till någon klarhet,
då han ej kunde inhämta sin kretsstyrelses
råd eller centralstyrelsens omdöme i saken eller
utlåtande från någon lagkunnig man, som hade
till särskild uppgift att bevaka lärarnes rätt.
Till sist ville talaren påpeka, att anordnandet
af rättshjälp för föreningsmedlemmar ingalunda
vore något önskningsmål för centralstyrelsen,
utan berodde det helt och hållet på
förenings-medlemmarne själfva, huruvida de ansåge
tillfället till sådan hjälp vara en förmån och på
grund häraf ville bereda sig en sådan.
Hr G. Löwkrants i Norrköping: För att
genast från början undanrödja möjligheten till
missförstånd borde mötet redan i sitt beslut
betona hufvudmotiven för detsamma.
Uttalandet kunde därför lämpligen erhålla följande
lydelse: »Ombudsmötet anmodar
centralstyrelsen att taga under ompröfning frågan om
Sveriges allmänna folkskollärareförening borde
bereda sina medlemmar råd och hjälp i
rättsfrågor, dels för att söka förekomma förhastade
rättegångar från lärarnes sida och dels för att
stödja orättvist trakasserade medlemmar af
kåren.»
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt
mötet utan votering att anmoda
centralstyrelsen att taga frågan under ompröfning
samt efter en föregående utredning utsända
den till allmän behandling inom kretsarna.
Rörande de samlade ombudens stämning
meddelar Göteborgsposten, som hade egen
referent vid mötet, att det ojämförligen
största antalet var för förslaget, »som
syn-och hörbarligen mycket tilltalat de
närvarande». Särskildt namnes, att starka
protester ljödo från dessa, då det påståendet
framkastades, att förslaget kunde uppfattas
såsom en stridshandske kastad mot
skolråden och den högsta rättsliga
myndigheten.
Folkskoleinspektörernas möte,
Det åttonde svenska
folkskoleinspektörsmötet sammanträdde i går kl. 11 f. m.
här i hufvudstaden (i statsutskottets
plenisal i riksdagshuset). Det öppnades af
statsrådet Gilljam med ett hälsningstal, som i
hufvudsak var af följande innehåll:
Den tid, som förflutit sedan rikets
folkskoleinspektörer senast voro församlade, nämligen
1881, utgjorde icke mindre än en fjärdedel af
hela den tid, folkskolan hos oss varit
lagstad-gad. Underligt vore därför, om denna
folkskola ej skulle förete en i månget afseende
olika bild nu mot då. Ty arbetet hade
fortgått oafbrutet, och man hade anledning
hoppas, att hvad som gjorts vore att betrakta
såsom lika många förbättringar.
Bland det, som under mellantiden blifvit
uträttadt, kunde särskildt erinras om följande.
Lärarebildningen hade befästats genom nya
seminariestadgan af 1886. Folkskolan själf
hade erhållit en ny stadga 1882. En ny
normalplan hade blifvit utfärdad 1889. Vidgadt
utrymme för den fortsatta undervisningen hade
blifvit beredt genom en k. kungörelse 1886.
Det ämne, som af alla tagit det märkbaraste
uppsvinget, hade emellertid varit slöjden. År
1881 hade sådan varit införd på försök vid
två seminarier. Nu vore den obligatorisk vid
alla. Första anslaget till slöjd för gossar hade
varit 15,000 kr; 1886 hade det höjtS till 25,000
kr. och förvandlats till förslagsanslag; nu vore
det 110,000 kr. Ändrade bestämmelser för
dess utgående hade blifvit gillade af
innevarande års riksdag och komme att under de
närmaste dagarna offentliggöras. Den
kvinnliga slöjden hade blifvit bragt på
dagordningen samt uppsatt såsom första
öfverläggnings-ämnet vid detta möte. Anslagen till folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
