Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (651.) 20 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 25
kas framställande anledning gifvits under
mötets gång. En af dessa rörde
utfärdandet af tjänstgöringsbetyg åt lärare och
lärarinnor. Utskottet hade förklarat sig anse,
att tjänstgöringsbetyg borde utfärdas af
skolrådet eller dess ordförande å
skolrådets vägnar och icke, såsom nu ofta fast
olagligen skedde, af skolrådets ordförande
ensam, Inspektören borde blott i enstaka
fall och då helst i samråd med
skolrådsordföranden utfärda tjänstgöringsbetyg. Med
anmälan om denna utskottets mening fick
detta ärende anses slutbehandladt.
Fasta skolor med afdelningsläsning.
Frågan: »Huru böra fasta folkskolor
med afdelningsläsning lämpligast anordnas,
och hvilka lagstiftningsåtgärder kunna
anses vara af behofvet påkallade, för att
ifrågavarande skolor må kunna uppfylla sitt
ändamål?» inleddes af seminarierektor af
Geijerstam. Under en ganska liflig
diskussion, i hvilken deltogo adjunkterna
Thorell och Särnblad, rektorerna Leidesdorff
och Bergendal, kyrkoherdarne Odin och
Frykholm, doktorerna Vallin, Insulander,
Strandmark och Sundblad,
kontraktsprosten Grape samt folkskoleinspektören
Kjellin, instämde flertalet uti inledarens och
utskottets åsikt, att sammanhängande
läsning Fpå skilda tider vore att föredraga
framför hvarannandagsläsning. Skulle
denna senare anordning befinnas lämpligare
på en och annan ort, borde läsningen
pågå 6 dagar i veckan i stället för 5, ty
dels vore det med 5 dagars lästid
omöjligt att få till stånd en förnuftig
läsord-ning och dels vore 6 timmars läsning om
dagen för mycket för både lärare och barn
(allmänt instämmande).
Efter slutad öfverläggning förklarade hr
statsrådet sig önska mötets uttalande
(betraktadt blott som en opinionsyttring) i
fråga om hvarannandagsläsning eller
sammanhängande läsning på skilda tider. Vid
anställd votering befanns
hvarannandags-läsningen hafva jämförelsevis få anhängare.
Särskild skolstadga för städerna.
Till sist inledde d:r C. G. Bergman från
Stockholm följande fråga: »Är det af
behofvet påkalladt, att en särskild
folkskolestadga utarbetas för de större städerna?»
Talaren påvisade de stora svårigheterna,
ja, ofta det omöjliga uti att i städerna
till-lämpa de allmänna föreskrifterna.
Visserligen hade åtskilliga städer på begäran
erhållit särskilda undantagsstadgar, men ofta
inträffade, särskildt efter i den allmänna
stadgan vidtagna ändringar, fall, då man
ej visste, huruvida det ena eller det andra
stadgandet skulle tillämpas. Utskottet hade
ock med enhälligt ja besvarat den
framställda frågan. Ordföranden hemställde,
att det äfven i afseende på denna fråga
skulle få bero vid hvad sålunda blifvit
anfördt, hvilken hemställan bifölls. (Som
bekant var denna fråga i fjor föremål för
riksdagens behandling på grund af motion
af E. Hammarlund).
Sedan förhandlingarna sålunda nått sitt
slut, hemförlofvade hr statsrådet mötet med
ett anförande af i sammandrag följande
innehåll:
Jag tackar eder, mina herrar, för alla edra
inlägg i den upplysande diskussion, som här
förekommit, och särskildt tackar jag dem, som
inledt och i utskotten bearbetat de olika
frågorna. Jag tackar eder för alla de goda
upplysningar, I lämnat, hvilkas värde är så mycket
större, som de grunda sig på egen erfarenhet.
Jag har under min ämbetstid haft många
anledningar att finna, huru vid hvarje skolfråga
inspektörernas medverkan påkallats, och huru
deras yttranden alltid varit upplysande och
många gånger inverkat afgörande på besluten.
Men om ock dylika uppgifter liksom den att
kontrollera författningarnas tillämpning åligga
eder, så äro de dock icke de enda eller de
viktigaste af edra uppdrag. I hafven därjämte
tillfälle, att genom personligt ingripande och
personligt inflytande utöfva en välsignelserik
inverkan på folkskolan, denna det svenska
folkets bildnings- och uppfostringsanstalt.
Bibringandet af kunskap är, som vi veta, icke
skolans högsta mål. Kunskapen är värdefull, men
kan aldrig blifva ett mål i och för sig.
Praktisk duglighet och medborgerlig anda, det är
ett i sig själft berättigadt mål, dock blott för
detta timliga. Sträcka vi blicken därutöfver,
se vi ett högre mål: ett kristligt sinne och ett
helgadt hjärta.
I skolstadgan af 1842 vädjar k. m:t till sina
trogna undersåtar, att de må befrämja syftet
med den stadgan, som var att dana ungdomen
till kristliga och gagneliga medborgare. Den
vädjan har blifvit af svenska folket infriad.
Insikten om skalans värf att dana kristliga och
gagneliga medborgare har stått klart för Sveriges
folk, och där ha vi att söka den brygga, som
förenat skolans och svenska folkets hjärtan,
som öppnat vägen till svenska folkets börs.
Där hafven I eder högsta uppgift, I, liksom
skolråden och hvarje folkskollärare. Söken att
ingjuta kärlek till detta skolans ideella mål,
då hafven I rätt att göra anspråk på svenska
folkets tacksamhet såsom i eder mån dess
välgörare. Tack och farväl!
Den till tjänsteåren äldste af rikets
inspektörer, rektor Leidesdorff, frambar
därpå mötets vördnadsfulla tack till hr
statsrådet.
Inspektörerna hade - yttrade talaren -
många gånger känt sig isolerade, och deras
verksamhet hade måhända saknat det inre
sammanhanget, Man hade ock offentligen
anmärkt denna bristande enighet men därvid
kanske förgätit, att tillfälle till åstadkommande
af ett samband mellan de skilda krafterna sins
emellan och med en gemensam ledarekraft
saknats. Nu hade folkskoleinspektörerna uti hr
statsrådet lärt känna en man, som icke allenast
intresserade sig för deras uppgift utan ock
lämnat dem detta tillfälle till en väckande,
stärkande och värmande samvaro, som helt visst
ingifvit deltagarne nytt mod i deras
ansvarsfulla verksamhet.
Första mötesdagen gaf statsrådet
Gill-jam middag å Hasselbacken för samtliga
inspektörerna. Andra mötesdagen voro
såväl ordföranden, statsrådet Gilljam, som
vice ordföranden, kanslirådet Kastman, och
sekreteraren, kanslisekreteraren von
Schult-zenheim, af mötesdeltagarne inbjudna till
middag å restaurant Riche.
ett skoltal
af
Viktor Rydberg,
Vid Djursholms läroverk hölls den 2
dennes årsafslutning. De höga, ljusa
slottsrummen i sin skrud af flaggor,
yppig grönska och blommor, den vackra
enstämmiga sången, som i denna skola
särskildt omhuldas och därför också klingar
mer än vanligt frisk och ren, gåfvo åt
den enkla högtidligheten en prägel af
sommaridyll, som ju väl passar för de
salar, där en villastads växande ungdom
fostras. Det, som emellertid vid detta
liksom vid föregående liknande tillfällen
var ägnadt att tilldraga sig de många
närvarandes särskilda uppmärksamhet,
var det tal, hvari läroverkets inspektor,
professor Viktor tiydberg bragte lärare
och lärjungar sin afskedshälsning för
läsåret. Vi meddela därur följande:
Det är människans rätt och plikt att
forska i förteelsernas sammanhang. Hon
har gjort det, om än ometodiskt, i alla
tider, därtill drifven ej endast af
kunskapshåg utan ock af själfbevarelsedrift.
Skyldig är hon äfven att böja sig för denna
forsknings bevisade utsagor. Men om dessa
nödgade henne till smärtsam skilsmässa
från de idealer, som synas gifva hennes
tillvaro dess värde och betydelse?
Skyldigheten kvarstår äfven då. På
sannings-krafvet får icke prutas.
Men skilsmässan måste ske på giltiga
grunder. Mistningen af idealer är icke
endast smärtsam; den är, om opåkallad
af sådana grunder, den mest förfärliga
förlust, som kan drabba samhället och
enskilda.
Många år skola icke hafva förflutit,
innan ungdomen, som här undervisas, går
ut i lifvet och ser sig ställd bland
kämpande världsåskådningar, mellan hvilka man
har att göra sitt val. Deras kamp är
oundviklig, och det vore ovist att klaga öfver
den. Försöken, som gjorts att kufva
meningsstriden och bringa alla hjärnor att
tänka efter samma reglemente och
kommando, ha kraft större offer än striden
själf och endast ökat dess förbittring. En
af dessa världsåskådningar framträder som
en skärande motsats till den, hvarmed de
unga i regeln utgå ur skolan och hemmet,
ty den förkunnar, att världen är en
mekanism, från evighet byggd och ombyggd af
slumpen och drifven af en evig, blind
nödvändighet. Där finns ingen plats för Gud,
ingen plats för en absolut bindande plikt.
Många bland dem, som omfatta denna
världsåskådning, äro förträffliga människor,
hvilka handla lika pliktenligt, som om de
ansåge morallagen vara den heligaste af
alla. Det finns ibland dem äfven de, som
anse, att deras åsikt ehuru sann kan
varda i sina praktiska följder fruktansvärd,
men i sin sanningskärlek tillämpa det gamla
valspråket: »Må det rätta ske och världen
förgås!» Det är icke underligt, att i detta
läger träffas utmärkta karaktärer. Till att
på allvar omfatta en frånstötande och
tröstlös lära, hvars anhängare ha ingen jordisk
förmån däraf att vänta, därtill kräfvas
försakelse och mannamod.
Den mekaniska världsåskådningen är i
våra dagar mycket utbredd. Ej underligt
i en tid, då naturvetenskapen firar seger
på seger. Dess forskningsmetod, som i
så glänsande frukter bevisar sin säkerhet,
förutsätter med nödvändighet ett mekaniskt
förhållande af orsak och verkan mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
