Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (651.) 20 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 25
SVENSK IJLKARETIDNING-
313
företeelser, på hvilka metoden.som
forskningsmedel är tillämplig. Om man nu
förväxlar forskningsmetod och verklighet,
och om man därtill glömmer, att det finns
en verklighet, den andliga och psykiska,
som faller utanför den naturvetenskapliga
metodens område, så ligger af alla
möjliga världsåskådningar den mekaniska
närmast till hands. Sådan förväxling och
sådan glömska har den att tacka för sin
utbredning och sin nuvarande makt öfver
sinnena. Måhända skall man i nästa
århundrade säga, att i densamma låg det
nittonde århundradets största och mest
kännetecknande misstag.
Måhända skall så ske, Men hvad jag,
efter att ha användt mångåriga studier i
vetenskaplig metodik, med visshet kan
försäkra den ungdom, jag här ser framför
mig, är, att ingen vetenskaplig upptäckt är
gjord eller någonsin kan göras, som skulle
nödga oss att för sanningens skull afstå
från vår tro på det högsta ideal, som
människans tanke,, fantasi och känsla i
samarbete har bildat, vår tro på Honom, som
»bor i det ljus, det ingen tillkomma kan»,
»ändock att han icke är långt ifrån oss,
ty i honom lefva vi, röras och hafva vår
varelse». Och då denna ungdom en gång
får höra talas om sanningskriterier, om
pröfvostenar för tankarnas halt, så vill jag
lägga den på hjärtat, att en sådan - och
af experimentet art äfven den - finns
äfven för andliga, för moraliska sanningar.
Äfven de ha en pröfvosten för sin giltighet,
nämligen i de verkningar, som uppstå, om
man följer eller icke följer dem.
#
Det finns i Polynesien en ö, Pitcairn,
knappt större än en half svensk kvadratmil,
omgifven af klippor och utan hamn. Dit
anlände år 1790 från Otaheiti 8 engelska
matroser, som två år förut gjort myteri
mot sin kapten och bemäktigat sig hans
fartyg. De medförde till Pitcairn 6
otahei-tiska män och några otaheitiska kvinnor.
Deras afsikt var att bebygga ön. Här hade
man nu en liten värld, en ensam och
okänd punkt på vår planet, och på denna
punkt ett litet stänk af människosläktet,
lämnadt åt sig själft. Koloniens öde var
för den närmaste tiden i dess egna händer
eller rättare öfverlämnadt åt de makter,
goda och onda, som nybyggarne förde med
sig i sitt själslif.
Det dröjde icke länge, innan samtliga
de otaheitiska männen och fyra af de åtta
engelsmännen fallit i strider sins emellan,
och om detta hade fortgått, skulle snart
samtliga männen ha utrotat hvarandra, och
kolonien bestått allenast af de otaheitiska
kvinnorna och deras barn, som utan tvifvel skulle
gått fullständig förvildning eller förstörelse
till mötes. Då vaknade hos två af de
återstående engelsmännen tanken på hvad de
i sin barndom hört i skolan om Gud och
om människans plikter och bestämmelse.
De jämförde dessa lärdomar med det
lif, de hitintills fört, och med de
erfarenheter, de nu gjort af följderna för deras
samhälle af ett omoraliskt lif. Dessa två,
Alexander Smith och Edward Young,
omskapade sig själfva till nya människor i
religiös mening, och de omskapade därmed
äfven sitt samhälle.
År 1808 landade vid Pitcairn ett
amerikanskt fartyg. Amerikanarne funno där
ett litet nybygge af människor, hvilkas
religiositet, sedlighet, glädtighet, vänlighet
och arbetsamhet, i förening med deras
kroppsliga skönhet, gjorde, att den nästan
ofruktbara ön förekom dem som ett
paradis. Sedan många år tillbaka vakar
nu den engelska regeringen som med en
moders kärlek öfver denna koloni, som är
på samma gång dess bästa och dess minsta,
och underhåller årlig förbindelse med
densamma. Ön är som nämdt nästan
ofruktbar. Engelska regeringen, som befarade,
att det växande invånareantalet snart skulle
vara ur stånd att lifnära sig där, lät vid
ett tillfälle öfverflytta hela befolkningen till
Otaheiti. Otaheiti är hvad själfva dess
natur vidkommer som ett paradis. Där
borde de förre Pitcairnkolonisterna trifvas,
menade man. Men de trifdes icke. De
kunde icke uthärda åsynen af det
lastbara lefverne, som där uppenbarade sig
för dem. De ville hellre återvända till sin
fattiga klippa i hafvet med utsikt till
öfver-befolkning och hungersnöd än stanna i
denna jordiska lustgård. De fingo
återvända, och än i dag lefva deras
afkomlingar där ett lyckligt lif, lyckligt därför
att de lefva under de moraliska lagarnas
välde. De moraliska lagarna äro
naturlagar äfven de, naturlagar nämligen för de
mänskliga samhällena. Man bryter dem
icke strafflöst. I lydnaden för dem ligga
samhällenas styrka och lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
