Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (652.) 27 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD FÖR, bARARE, UPPfOSTRARE OC|H SKOLVÄNNER.
N:r 26.
(652.)
STOCKHOLM, 27 JUNI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 8 kr., 1/2 år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Brottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel. 60 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens
byrå samt å allm,
tidningskontoret Gnst. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser).
Födelse-, förlofnings- och
vigselannons l kr , dödsannons 2,5o kr,
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
-^- Från l juli
till årets slut »^-
kostar
i>Vensk Icärareftdninq,
’ o7
Sveriges största och mest spridda
skoltidning,
endast
2 kronor
- Hvarje lärare och lärarinna -
bör för egen räkning hålla sig med ett
exemplar af
4- Svensk Läraretidning *f-
Kvartals- och halMrsprenumeranter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för
undvikande af afbrott i tidningens försändning.
B^~ Prenumerationen sker alltid
på närmaste postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
»Jag är aldrig ensam», sade en gång
en berömd man och visade därvid på sitt
bibliotek. I själfva verket äro böcker ett
förträffligt sällskap, ty man kan visa bort
dem, när man vill, dröja kvar hos dem,
när man så vill, och till och med
motsäga dem utan att stöta eller förtörna.
Är en bok god, så vinner hon städse
genom närmare bekantskap - något, som
ingalunda alltid är fallet med våra öfriga
bekantskaper; och är hon dålig, så kastar
man henne å sido utan att därför löpa
fara att af henne blifva utskriken.
L. Kellner.
Folkskoleinspektörernas berättelser
för åren 1887-92,
3.
Om mindre folkskolor*.
Denna skolart är gammal, enär den
utgör en omedelbar fortsättning af den gamla
byskolan, folkskolans företrädare. Det har
därför ända sedan 1842 rådt konkurrens
mellan dessa två. Den förra har lockat
med billiga pris, den senare med mera
gedigen vara. Vid hvarje motvind, som
folkskolan genomlefvat, har denna hennes
konkurrent fått vind i seglen.
Först kallades hon »mindre skola» och
måste ligga aflägset från den förra;
hennes lärare var »icke godkänd». Under
misstämningen mot folkskolan på 50-talet
fick hon rätt att slå ned sina bopålar hvar
som helst men skulle dock mest syssla
med de mindre barnen. När så
småskolan framträdde och tog hand om dessa,
förlorade i folkskotevännernas ögon den
»mindre skolan» all grund för sin tillvaro
och blef ställd på indragningsstat såsom
»en icke normal skolform, hvilken blott
tills vidare må behållas» (1878 års
normalplan).
Men ödet hade annorlunda beslutat. Då
folkskolan på 80-talet åter kom i en mörk
period, sken de styrandes sol åter öfver
den »mindre /byskolan», som hon nu
blifvit omdöpt till. Hon tillerkändes
uttryckligen statsanslag på samma villkor som
småskolan, kompetensen för hennes lärare
fastställdes, och hon blef »normal» i
normalplanen af 1889.
Visserligen förklarades, att hon ej blifvit
gynnad genom denna senare åtgärd, all-
* Denna artikel var nedskrifven och uppsatt
redan till n:r 24 men måste på grund af
bristande utrymme stå öfver. Red. anm.
denstund hennes tillvaro såsom en
nödfallsutväg för smärre bygder med ett fåtal
barn ej vore i folkskolestadgan ändrad.
Vi skola se till, hvad berättelserna
förtälja om densammas nuvarande ställning.
De mindre folkskolornas förekomst är
ganska olika i olika delar af landet. De
förekomma talrikast i södra och mellersta
Norrland, i de flesta delar af Svea land
samt i Bohuslän, södra Halland och i
Skåne; mera sparsamt i Östergötland,
Bleking och södra Västergötland, under det
att de så godt som saknas i Småland,
mellersta Västergötland och på Gotland.
Det är svårt att finna anledningen till
deras olika utbredning. Att hänföra dem
till trakter af en viss naturbeskaffenhet,
såsom skogsbygder, skärgårdar, är
omöjligt. De förekomma lika väl på Upplands
och Östergötlands slättbygder som i dess
skärgårdar; i Skånes bördigaste trakter
likaväl som i dess skogsbygd. Ej heller
bero de endast af större eller mindre
folktäthet i skogslandskapen och ännu mindre
af landets naturliga förmögenhetsvillkor.
Det rika Skåne har t. ex. många men det
fattiga Småland endast några få och dessa
i de bördigare delarna. Däremot synas de
i stort sedt åtfölja de stora godsen med
hufvudsakligen statbefolkning,
järnverks-och sågverksindustrien. Där samma
befolkning, som har sina barn i skolan,
äfven är den maktägande i kommunen, där
hör den i regel till undantagen.
Härmed är den till sin natur tillräckligt
karakteriserad. Naturligtvis hafva vi ej
härmed bestridt dess förekomst på ställen,
där den är berättigad: i skärgårdar och
vid aflägset liggande grupper af torp och
hemman med så ringa barnantal på hvarje
ställe, att kostnaden pr barn blefve alldeles
för stor, om folkskola där skulle inrättas.
Ett öfvervägande antal af dem är dock
icke beläget på sådana platser.
Medeltalet barn i hvarje mindre skola visar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
