Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. (652.) 27 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 26
SVENSK LÄRARETIDNING.
323
de bära provisoriets stämpel. Därigenom
upprätthålles medvetandet, att folkskolan
är den anordning, som äfven ogynnsamt
lottade orter böra eftersträfva.
Och hvarför äro de mindre skolorna så
godt som okända i Småland, fastän
landskapet har många »fattiga aflägsna
skogsbygder»? Svar: därför att Abraham
Rundbäck, som länge varit Växjö stifts
inflytelserikaste inspektör, bestämdt motsatte sig
deras införande. Han har därför i 1892
års berättelse kunnat affärda dem med
följande anmärkning:
Mindre folkskolor förekomma icke och hafva
aldrig förekommit inom inspektionsområdet.
Inrättandet af sådana skolor har jag nämligen
alltid ansett såsom en nödfallsutväg, hvilken
helst borde undvikas, och härutinnan hafva
skolråden och allmänheten delat min åsikt*.
*
Huru fylla då dessa mindre skolor sin
uppgift att ersätta folkskolan?
Några inspektörer vitsorda, att enskilda
af dem göra sin sak ganska bra. Och
vi betvifla visst icke, att en och annan af
dess lärarepersonal är jämngod med
folkskolans, fastän legitimation därom ej
kunnat anskaffas. Sådant hör dock till
undantagen och inverkar ej på domen öfver
skolformen såsom ersättning för folkskolan.
Denna formulerar en af våra äldsta
inspektörer, hvilken visst ej kan beskyllas för
doktrinär folkbildningsifver, på följande
sätt:
De mindre folkskolorna visa fortfarande
oförmåga att ersätta den egentliga folkskolan och
detta framför allt ifråga om skolans viktigaste
ämnen kristendomskunskap och modersmålet*.
Och han sätter ifråga, om »meranämda
skolform fortfarande bör tolereras och
understödjas af staten»j en sak hvarom
meningarna visserligen kunna vara delade.
Det är en af gammal kärlek till
folkbildningen framkallad tviflets fråga, hvilken
vi på det kraftigaste vilja understryka.
-d.
Kursiveradt af oss.
FÖR DAGEN.
Folkskoleinspektörernas möte
var onekligen ett i flera hänseenden ganska
intressant möte.
Då de mer än 50 mötesdeltagarne
första dagens morgon samlades i
statsutskottets trånga förstuga, högtidligt
iförda sina svarta frackar och hvita
halsdukar, sina små ordensband och -
framför allt - sina prästkragar, var det
för dem själfva fullständigt obekant,
huruvida det möte, till hvilket de blifvit
kallade, var ett offentligt möte eller
endast en förtrolig konferens inom lyckta
dörrar, såsom sju gånger förut varit
förhållandet. Det visade sig emellertid
genast första dagen, att inga hinder mötte
för referententer att närvara, och under
de följande, att äfven den stora
allmänheten ägde fritt tillträde. Att
åhörareskaran skulle blifva för talrik, behöfde
vederbörande emellertid icke befara; de
hade nämligen valt en lokal, som är
afsedd för - 24 personer. Det var
sålunda sörjdt för, att äfven de ordinarie
mötesdeltagarne åtminstone i kroppsligt
afseende ej skulle komma att »breda
ut sig» allt för mycket.
Den fulla offentligheten var det första
erkännansvärda draget hos det åttonde
svenska folkskoleinspektörsmötet. Att den
icke kommit .förr, får man väl - om
man vill vara välvillig - betrakta
såsom ett uttryck för den synnerliga
varsamhet och betänksamhet gentemot
tidens kraf, som enligt statsrådet Gilljams
hälsningstal städse utmärkt den högsta
ledningen af Sveriges folkskoleväsende.
Ett annat drag, som i motsats härtill
svårligen kan anses stämma med vår
tids seder men så mycket mer med ett
svunnet tidehvarfs åskådning, var det
sant patriarkaliska och farbroderliga sätt,
hvarpå mötet leddes. Vi syfta här ej på
bestämmandet af ordförande, vice
ordförande och sekreterare (ehuru äfven detta
antagligen utan all risk kunnat öfverlåtas
åt mötesdeltagarne själfva), utan
hufvudsakligen på tillsättandet af utskott och
fattandet af resolutioner.
På hvar och en, som icke hade
oblan-dadt byråkratiskt blod i ådrorna, gjorde
det ett egendomligt, att icke säga
komiskt intryck, då ordföranden vid mötets
öppnande utan vidare tillkännagaf, att
han i förväg fördelat deltagarne i sju
utskott, så att hr A hade att begifva sig
till utskottet B och där förbereda frågorna
x och y o. s. v. Vi tala här
naturligtvis endast om det intryck, som nämda
förfaringssätt gjorde på åhörarne. Att
inspektörerna själfva skulle stött sig
därpå eller ens undrat däröfver, hafva vi
ingen som helst anledning att förmoda.
De visade nämligen, så vidt vi kunde
finna, icke en enda gång någon den
ringaste böjelse att hålla på uttalandet
af en önskan eller en åsikt, som ej
godkändes af ordföranden. Denne åhörde
med ett beundransvärdt tålamod de till
en början synnerligen långrandiga
diskussionerna, men då dessa förklarats
afslutade, var det han och han allena, som
bestämde, huruvida något uttalande
borde göras, och i så fall anvisande den
riktning, hvari detta borde gå. Äfven i
sådana frågor, där vederbörande utskott
varit enhälligt i sitt förslag och så godt
som alla uppträdande talarne yrkat
bifall därtill, hände ej sällan, att hr
statsrådet formulerade sin proposition sålunda:
»Mötet behagade finna, att den förda
diskussionen lämpligast bör utgöra svar
på frågan?» efter hvilken proposition,
trots förut gjorda yrkanden i motsatt
riktning, alltid följde ett enhälligt ja. Å
andra sidan kunde ock hända, att
omedelbart efter uppläsande af ett
utskottsförslag propositionen gjordes sålunda:
»Är det någon af herrarne, som har
något särskildt att erinra mot detta
förslag?», och sedan genom en dylik vink
all diskussion blifvit förekommen,
hemställdes utan vidare, att förslaget det
oaktadt skulle antagas såsom mötets svar
å den upplästa frågan. Icke heller i
dylika fall märktes ens den svagaste
ansats till någon afvikande mening. En
sådan skulle möjligen hafva ansetts såsom
uttryck för en opassande och
klandervärd illojalitet.
#
Otvifvelaktigt är emellertid, att genom
detta patriarkaliska förfarande de
positiva resultaten af inspektörsmötet blefvo
vida mindre, än de eljes kunde hafva
blifvit. Några gällande beslut kunde ju
mötet icke fatta; dess betydelse låg ju
helt och hållet däruti, att chefen för
ecklesiastikdepartementet (vi tillägga: och
den intresserade allmänheten) genom
detsamma hade tillfälle att erhålla en
närmare kännedom om inspektörernas
åsikter och önskningar i vissa frågor. Vi äro,
såsom nogsamt torde vara bekant, inga
blinda beundrare af
inspektörsinstitutionen, sådan den ännu hos oss är ordnad.
Men dels finnas äfven bland de
nuvarande inspektörerna åtskilliga, som fylla
de af oss och våra liktänkande
uppställda krafven (d. v. s. odeladt ägna sig åt
inspektionen eller genom föregående
verksamhet äro förberedda därför eller t. o. m.
bådadera), dels förekomma tvifvelsutan
äfven bland de öfriga ganska många i
och för sig dugliga och för folkskolan
intresserade personer. Under sådana
förhållanden är klart, att inspektörskåren,
hvad man än från vår strängare
synpunkt kan mot densamma hafva att
invända, dock måste inom sig rymma en
vida närmare personlig kännedom om
svenska folkskolans tillstånd och behof,
än rnan inom departementet har till sitt
förfogande. Vill nu departementschefen
vid sina åtgöranden hafva någon
ledning af denna närmare kännedom, så
böra naturligtvis inspektörerna få uttala
sina åsikter fullkomligt fritt utan att
återhållas af hänsynen till hvad deras högste
förman för tillfället önskar höra eller
icke höra.
Hade detta betraktelsesätt fått göra sig
gällande, så hade vi säkerligen från
inspektörernas sida erhållit ett bestämdt
uttalande rnot de s. k. mindre
folkskolornas allt för stora utbredning. Att ett
sådant uttalande icke fick göras skall nu
möjligen kunna tydas såsom ett tecken
därpå, att denna bastardform af
småskola och folkskola hädanefter kan
komma att behandlas med större
skonsamhet äri hittills, hvaraf följden helt
naturligt skulle blifva, att dess vänner inom
inspektörskåren finge vatten på sin kvarn,
medan däremot dess hittillsvarande
motståndare inom samma kår blefve
förlamade i sin svåra men därför endast så
mycket rnera erkännansvärda kamp mot
densammas öfverhandtagande. Så kunde
saken onekligen tolkas. För vår del taga
vi emellertid för gifvet, att denna
tolkning skall visa sig vara förhastad, och
att någon systemförändring från
departementets sida i fråga om de mindre
folkskolorna ingalunda är att befara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0329.html
