Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. (653.) 4 juli 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 27
SVENSK LÄRARETIDNING
335
dens tillfälliga bostad sjöngo barnen bönen
»Bevara, Gud, vårt fosterland».
Lärarinnan fröken H. Bellman talade för skalden,
framhållande hans stora lifsgärning,
hvarefter en liten flicka öfverlämnade en bukett.
Skalden höll nu ett af sina hjärtevarma,
oförgätliga tal till de unga, hvarefter dessa
uppstämde »Vasamarschen».
*
Två saker vid festen kunde en främling
från Sverige icke undgå att lägga märke
till.
Det ena var den andakt och tystnad,
med hvilken den stora allmänheten åhörde
alla dessa musik- och sångprestationer
samt tal under de fyra dagarna. Och
spritdrycker behöfdes ej som omväxling:
på själfva festplatsen serverades endast
lemonad, té o. d. (ej ens öl).
Det andra, som behagligt måste tilltala
främlingen, var förhållandet mellan könen.
Hundratals ynglingar och flickor hade här
sammanförts från skilda delar af landet,
och mellan dem rådde ett fullkomligt
kam-ratlikt förhållande utan en tillstymmelse till
kurtis. Det märktes tydligt, att alla de
medverkande unga männen och kvinnorna
här kände sig som deltagare i en fest, i
hvilken det gemensamma var fosterlandet.
På bottnen af det hela låg äfven hos de
yngsta deltagarne ett allvar, som
ovillkorligen måste väcka främlingens
uppmärksamhet.
Om det nu är finska folkets lynne eller
det måhända är samundervisningen, som
vållat ett dylikt enkelt och okonstladt
förhållande mellan de unga, tilltror jag mig
icke att afgöra. Ett är visst: i vårt land
skulle en dylik fest svårligen kunnat
uppvisa detta vackra drag, och hos oss skulle
helt säkert många mödrar tvekat att sända
sina 16-17 års döttrar ensamma till en
liknande fest.
Om till sist en anmärkning skall göras,
så är det den, att festen måhända kunde
haft en ännu mera folklig prägel än hvad
här var fallet. Efter hvad jag erfor hade
ock de föregående festerna af detta slag
mera än denna sökt verka på de djupa
folklagren.
Det ligger ju så nära till hands att man
vill söka öfverglänsa de föregående
festerna: bjuda på gedignare program, ståtligare
festlokaler o. s. v. Men därigenom måste
ock inträdesafgifterna sättas högre, och
detta afskräcker den stora allmänheten.
#
Omedelbart före musikfesten i Vasa
uppträdde därstädes den kända
Uppsalasäng-kören »Orfei Drängar». Vid en för kören
anordnad kollation i Helsingfors yttrade
senator Mechelin följande ord just med
hänsyftning på Vasafesten:
Jag ber att få beröra en af de uppgifter, som
känneteckna denna tid och som är af djupaste
betydelse för det släkte, som nu arbetar i
Sverige och Finland. Jag syftar på sträfvandet
att i allt vidare kretsar af folket, till dess
djupaste leder, sprida det Jjus, på hvars förkofran
den högre bildningen arbetar. När vi sjunga
»Stå stark du ljusets riddarvakt» eller »Vi äro
andens fria folk», så tänka vi icke på att
såsom i förgångna dagar bilda en sluten vakt
kring skatter, som tillhörde blott de utvalda i
samhället; nej, denna vakt, detta andens folk
vill kämpa för att sprida ljusets strålar öfver
allt bland folket. Genom denna höga uppgift
manas vi ock att tänka på grundsatser, som
redan förfädren hade saft i lag, ty
odalmanna-rätten, hvilken gifvit en så ädel prägel åt den
svenska lagstiftningen, var ju ett erkännande
af individens, medborgarens kraf på rättslig
järnlikhet och frihet. Tider kommo sedan, då
man stiftade privilegier, för att dana särskilda
stånd och klasser, samt skapade monopoler
och skrån för att kringgärda idogheten. Äfven
detta kunde ha sitt berättigande, så länge starka
korporationer behöfdes såsom motvikt mot
växande furstemakt. Men för nutidens samhällen
är privilegieväsendet främmande, nu erkänna
vi åter allas lika rätt, nu räcker den högre
bildningen sin hand åt menige man under
insikt om de förpliktelser dess förmåner medföra.
Jag tror, ärade gäster, att I under Edert
korta besök i Vasa kunnat få ett intryck däraf,
huruledes de medborgerliga Sträfvandena i vårt
land besjälas af denna anda." De^ folkliga
musikfesterna hafva i detta hänseende sin stora
betydelse. De bidraga att öfverallt kring
bygderna sprida sådan sång, som förr varit blott
trängre kretsar förbehållen. I samhällets
bild-ningssträfvanden betyder sången så mycket,
äfven därför att den mer än annat är ägnad
att väcka känslan af lifsglädje. Och detta må
ej skattas ringa. I denna tid särskildt, med
sin jäsande rörlighet och sitt kraf på rastlöst
arbete, är det oändligen välgörande, att
allvarets tvillingsyster glädjen i ädel gestalt vinner
insteg i alla samhällets lager.
En hvar svensk, som hade nöjet
närvara vid den fosterländska bildningsfesten
i Vasa, instämmer helt visst i dessa ord
och önskar lifligt, att liknande fester
snarast möjligt måtte komma till stånd äfven
i vårt land. E. H.
FÖR DAGEN.
Den 4 juli 1844,
alltså i dag för 50 år sedan, föddes den
nordiska folkhögskolan. Det var då, som
Grundtvig på ett stort folkmöte på
Skam-lingsbanken utvecklade sina storslagna
tankar om folkbildningen, hvilkas första
frukt var upprättandet af Nordens första
folkhögskola, den i Rödding.
Om detta möte yttrade den bekante
riksdagsmannen N. J. Termansen,
»Nordens förnämste bonde», vid en fest, som
på samma plats hölls den 4 juli 1884,
då ett af svenske och norske
folkhögskole-män bekostadt monument öfver
Grundtvig därstädes aftäcktes, följande:
Jag ser ännu, huru den stora
människoskaran lyssnade till ett ord, som kunde
mana dem upp till den kamp, som förestod*.
Jag hör ännu den väldiga
dannebrogsflag-gan, som vajade från stången där borta,
smälla i blåsten. Jag hör den allvarliga
tonen i Luthers allvarliga psalm: »Vår
Gud är oss en väldig borg», hvarmed
festen började. Jag ser Laurids Skau, som
stod där i sin enkla bondedräkt, sådan jag
alltid såg honom. Jag ser ännu Orla
Lehman med den vemodiga blicken och hör
hans kärnfriska ord. Jag ser ännu Karl
Ploug med hans varma, eldiga röst, hör
honom tala om Nordens sak, hör honom
ropa till församlingen: »I ären skandinaver,
* Mot tvskarne.
och såsom nordstjärnan aldrig går ned,
skall heller aldrig Skandinavien gå under.»
Jag har gömt Grundtvig till sist. Om
honom hade jag hört icke så litet men
icke ett godt ord, hvarför jag icke kom
med någon förutfattad mening om denne
mans ädla karaktär och varma danska
hjärta. Men hvad var det, som rörde sig
uti mig, då Grundtvig stod här! Man sade,
att han talat i 7 kvart; det vet jag
ingenting om, allt utomkring mig var glömdt,
men icke ett ord af hvad han sade gick
mig förbi. Grundtvig sökte senare att i
skrift återgifva, hvad han hade talat, men
jag minnes mycket, som där icke var
upptecknadt, och anden och värmen var ej
lönt söka återgifva på papperet. Hvad
som försiggick i mitt inre, under det
Grundtvig talade, det var det detsamma - bildlikt
taladt - som försiggår i jordens sköte,
när vintern tränges undan af våren, och
alla de dolda fröen väckas upp och börja
gro. En enda timme kan sålunda vara
bestämmande för den riktning, ett
människolif får, om det än är först genom lång
kamp, som stadga och mognad uppnås.
Den dagen var mitt andliga lifs
födelsedag, då jag först rätt fick syn på folkets
lif, och hvad där kämpades för.––––På
aftonen tändes det stora bålet på höjdens
topp och lyste i mörkret - en bild kan
man säga af det ljus, som denna dag blef
tändt i många hjärtan.
#
Detta möte på Skamlingsbanken var
en led i den kedja af framgångsrika
sträfvanden att stärka dansk nationalitet
i Slesvig gent emot »förtyskningen»
därstädes. Grundtvig stod här, såsom han
en gång sade, med slagrutan för att visa
de dolda källsprången och de gömda
skatterna. Bredvid klagan öfver den
ringa verkliga bildning, som latinskolorna
gåfvo, ljuder mäktigt i hans tal en
lefvande tro på möjligheten af att kunna
gifva en gedigen medborgerlig bildning
på nationell grund. Det vore om
fosterlandets språk, litteratur, historia och
lagar de unge i första hand behöfde
kunskap, om af dem skulle blifva dugande
medborgare.
Redan 1843 hade Grundtvig utvecklat
dessa tankar i ett bref till dåvarande
konung Kristian VIII, på samma gång
han bad honom upprätta en skola i
sådant syfte i den historiskt ryktbara
staden Sorö, till hvilken skalden Ludvig
Holberg donerat ett betydligt kapital i
och för skapandet af en högskola af
mera nationellt skaplynne än hvad fallet
var med de vanliga lärda skolorna.
Grundtvig menade, att Holbergs gåfva
ej kunde bättre brukas än till en
»vetenskaplig, borgerlig och folklig högskola».
1847 gick konung Kristian in på, att
ett försök skulle få göras, men genom
hans död följande år förföll planen.
Grundtvigs tanke skulle på ett annat
håll förverkligas, om än i mindre
omfång. Vid universitetet i Kiel fanns en
varmhjärtad dansk man, professor Chr.
Flor, som såg, att det ej var nog med
skrifter och mötesresolutioner gent emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0341.html
