Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 29. (655.) 18 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 29
Den sannolikt viktigaste bland de senare
är af inspektörerna endast antydd: då
barnen äro underkastade skoltvång till 12 ä
13 år, så är det psykologiskt orimligt, att
vänta, att de vid slyn- och slyngelålderns
inträde skulle vara moraliskt och
intellektuellt disponerade att af fri vilja fortsätta
skolgången omedelbart sedan friheten
inträdt, helst föräldramyndigheten just vid
samma tid har sin svaghetsperiod.
Ett och annat af de anförda lokala
skälen motsäges af andra inspektörer. En
af dem, som har mera än halfva antalet
skolor flyttande, säger:
Ehuru fortsättningsskolan synes lättast slå
rot i den fasta folkskolan, låter den sig utan
olägenhet inympa äfven på den mellan två
stationer flyttande folkskolan, som arbetar
under jämförelsevis gynnsamma förhållanden.
Så voro af de 87 under 1892 arbetande
fortsättningsskolorna 67 förenade med Jästa och
20 med flyttande.
Samma inspektör synes också vara en af
dem, som mest intresserar sig för den
fortsatta undervisningen. Han anser, att »i
rätt många skoldistrikt kan saknaden af
fortsättningsskolor med skäl räknas såsom
en af de största bristerna uti skolväsendets
anordning».
Några visa sin likgiltighet mot dem
antingen i ord eller genom att icke alls
omnämna dem. Sådant är tydligtvis ej utan
betydelse för sakens framgång.
Några andra inspektörer hafva på ett
kraftigt och klarsynt sätt framhållit, att
verksamma åtgärder med det snaraste måste
vidtagas för att få till stånd verkliga
fortsättningsskolor. Vi låta dem själfva få
ordet:
I somliga skoldistrikt vill man icke veta af
någon fortsatt undervisning, och i ett
skoldistrikt har man till och med bemött min
framställning härom med en kritik öfver
folkskolestadgans föreskrift. Då emellertid under
perioden, uppenbarligen till följd däraf, att
skolorna nu mera ordentligt besökas under de
första skolåren, hvilket ju är en god sak,
antalet af skolpliktiga barn, som efter
afgångs-pröfning saknat undervisning, stigit från 368
eller 8,5 procent till 628 eller 5,9 procent, och
i t. ex. Linde socken uppgår till 109 eller 6,9
procent, i Ljusnarsberg till 227 eller 11,7
procent, är det uppenbart, att denna angelägenhet
icke längre får skjutas åt sidan.
(J. E. Janson.’)
Behofvet af fortsatt undervisning för de från
den egentliga folkskolan afgångna barnen
framträder med allt större tydlighet och med allt
kraftigare fordran, ju mer en fullt ordnad
undervisning och en jämnare skolgång medföra
tidigare afgång från folkskolan. Om ock denna
på nyss nämda sätt möjliggjorda afslutning af
folkskolekursen redan vid 12-13 års ålder å
ena sidan må anses fördelaktig, såsom
öppnande tillfälle för barnen att i tid få vänja sig
vid annat arbete än skolans, så måste den å
andra sidan synas allt för tidig, så länge icke
obligatorisk fortsatt undervisning under någon
kortare tid af de närmast följande åren finnes
i lag stadgad. Tiden torde nu ock vara inne
för ett dylikt lagstadgande, då det i annat fall
är fara vardt, att kunskapsnivån hos ungdomen
inom åtskilliga församlingar kommer att sjunka
i följd af bristande fortsatt undervisning. I
många skoldistrikt var nämligen förr, innan
ordnad klassindelning införts, ganska vanligt,
att barnen kvarstannade i skolan, till dess de
vid 14-15 års ålder började mottaga konfir-
mationsundervisning. Naturligt är, att dessa
barn skulle kunna bättre göra sig till godo
undervisningen, åtminstone i somliga läroämnen,
än de barn, som afgå från skolan redan vid
12 - 13 års ålder. Denna allt för tidiga afgång
från skolan vid en ålder, då ingen mogenhet
är att vänta, gör utan tvifvel skolans arbete i
många fall nästan fruktlöst för barnens
framtida lif, då de små, mer eller mindre osäkra
kunskaperna icke underhållas, befästas eller
förkofras, och då det i sedligt hänseende så
betydelsefulla bandet mellan skolan och barnen
allt för snart afklippes, och detta just vid en
tidpunkt i barnets lif, då skolans stöd och
hjälp i många fall så väl behöfdes. Med
obligatorisk klassindelning, som möjliggör och äfven
medför afgång från skolan vid 12-13 års ålder
och till och med ännu tidigare med tillämpning
af s. k. minimikurser, borde ock följa
obligatorisk fortsatt undervisning, lämpligt ordnad
och fördelad på några de närmast kommande
åren efter afgång från den egentliga folkskolan.
(Gustaf Insulander.)
Fortsättningsskolor behöfdes i många flera
distrikt, än där de nu finnas. Staten borde
till dem bidraga med hela det till läraren
utgående arvodet, eller åtminstone med 2/3,
liksom till de egentliga lärarelönerna. Detta skulle
helt visst hafva med sig inrättande af flera
dylika skolor.
Fortsättningsskolan skulle i en framtid kunna
få en mycket stor betydelse, om vissa smärre
förändringar vidtoges i afseende på dess
anordning. Hon borde besökas ej blott af från
folkskolan utexaminerade barn mellan 12-14
år, utan af all från folkskolan utgången
ungdom mellan 12 och 20 år. Framför allt gäller
detta ynglingarne å landsbygden. I städerna
finnas för ungdomen, som utgått ur folkskolan,
mångfaldiga tillfällen till utbildning, till
väckande af eftertanke, till bibringande af hyfsning
och lefnadsvett. Där finnas vanligen
aftonskolor, ritskolor, praktiska slöjdskolor, syskolor,
söndagsskolor m. m. dylikt, som kan i berörda
hänseende vara till gagn. Ordningsmakten
öfvervakar tämligen noggrant ynglingens
sociala lif i det yttre. Icke så på landsbygden.
Ynglingen är där nära nog lämnad åt sig själf,
då han utträdt ur folkskolan och blifvit
konfirmerad. I synnerhet som både föräldratukt
och husbondevälde mer och mer gifva vika för
fräckt sjelfsvåld, är faran stor. »Videant
con-sules, ne quid detrimenti capiat res publica.»
För hvarje äldre församlingslärare är det ett
kändt, sorgligt faktum, att den å landsbygden
uppväxande ungdomen, särskildt ynglingarna
mellan 15-20 år, i stället för att förkofra sig
i kunskaper och färdigheter och befästas i
farandet efter det som är godt, i stället för att
vänjas vid tukt och goda seder, vid ordning,
flit; arbetsamhet, sparsamhet och dylikt, ofta
sjunker ner i ett tillstånd af lättsinne och
likgiltighet eller själfsvåld och råhet, hvarur
mången aldrig sedan lyckats arbeta sig upp. Och
hvad kan man vänta af en sålunda uppväxt
yngling, då han en gång varder myndig
medlem i samhället och varder familjefader?–––
– Fortsättningsskolan, synes mig, skulle kunna
blifva af omätligt värde, om hon under
vintermånaderna upptoge dessa ynglingar, sökte
upp-lifva och stärka i folkskolan förvärfvade
kunskaper samt sökte meddela nya sådana, men
framför allt genom alt hon sökte leda dessa
ynglingars uppmärksamhet på ädel
sysselsättning, gifva råd, stöd och hjälp, med ett ord
meddela impulser till en utveckling i god
riktning. Då en viss reaktion mot
folkupplysningen nu inträdt, får man stundom höra rätt hårda
domar fällas öfver folkskolan och
folkskolläraren, såsom vore folkskolan skulden till allt
möjligt moraliskt och socialt ondt i vår tid.
Men sådana domar hafva sin rot antingen i
okunnighet och fördomar eller i obetänksamhet
och elakhet. Folkskolan står, dess bättre, högt
öfver dessa domar och träffas icke af dem.
Man besinnar icke, att folkskolan lämnar
barnen ifrån sig, då de äro 12 a 14 år, således
innan de ännu hunnit någon nämnvärd fasthet
och styrka i vilja och karaktär. Jag kan
betyga, att jag hört flera äldre folkskollärare, som
nitiskt, samvetsgrant och med stor framgång
arbetat i sitt kall, bittert klaga öfver, att många
ynglingar, som i folkskolan varit de mest
lofvande, under de följande åren, mellan 15-20
år, så förfallit och fördärfvats, att man måste
frukta det värsta |fÖr deras framtid. Och de
hafva frågat: hvad är att göra, hvad kan
göras? Och kan något göras, visserligen bör
det göras här och bör göras snart. - Svaret
är ej lätt att gifva.
Mig synes, som sagdt, att
fortsättningsskolan skulle kunna göra något. Men huru skulle
detta kunna ske? Ynglingen vid sagda år
behöfver ju lära sig att arbeta;
fortsättningsskolan får kanske fullt nog att göra med de barn,
som äro mellan 12-14 år. Jo, staten borde
omhulda fortsättningsskolan och borde betala
hela lönearvodet till läraren, och skoldistriktet
skulle betala halfva detta belopp dels till
premier åt dem, som däraf gjorde sig förtjänta,
dels till understöd åt dem, som däraf vore i
behof. Fortsättningsskolan skulle omfatta
tvänne afdelningar: en för utexaminerade barn
mellan 12-14 år, hvilka genomgått folkskolan,
och en för ungdom mellan 15-20 år. Den
senare afdelningens undervisning skulle
meddelas under vintermånaderna i form af
aftonskola. Den förr i bondehem så vanliga
hemslöjden under de långa vinterkvällarna har
nästan spårlöst försvunnit; ynglingen
sysselsätter sig under dessa kvällar numera med
alls ingenting, om icke med sådant, som i
längden varder både honom och andra till skada.
Fortsättningsskolan (aftonskolan) skulle kunna
under vintermånaderna gifva honom hälsosam
sysselsättning, som väckte hans tankar och
håg till allvarligt sträfvande efter ett bättre lif.
Kort sagdt: fortsättningsskolan är värd mera
uppmärksamhet och större uppoffringar från
såväl statens som skoldistriktens sida, än hvad
som hittills kommit densamma till del.
(P. A. Arnman.)
Dessa bildningsanstalter synas vara ägnade
att fylla ett verkligt behof såsom en
nödvändig föreningslänk mellan den teoretiska
folkskolekursen och det praktiska lifvet. Hvad
som hindrar ett mera allmänt omfattande af
dessa fortsättningskurser, torde företrädesvis
vara dels deras alltför ringa omfång, dels
deras dyrhet i förhållande därtill. Kunde staten
bidraga med minst 2/3 till lärarens arvode och
kurserna utsträckas till 2 år med 6 veckor
hvarje år, så skulle resultatet utan tvifvel blifva
bättre, utan att kostnaderna i ringaste mån
behöfde ökas, och allmänhetens förtroende för
dessa kurser skulle ökas. Men blefve dessa
fortsättningsskolor utvidgade och mera
allmänna, så skulle de kunna bilda en säkrare
grundval för folkhögskolorna, som nu ofta nog
nödgas mottaga elever, hvilka äro allt för klent
förberedda t. o. m. i innanläsning, och sålunda
skulle de folkbildningsanstalter, vi redan hafva,
kunna blifva till. rikligare gagn och välsignelse,
åtminstone till dess en ännu lyckligare lösning
kan finnas och vinnas af det svåra problemet
om »Öfverbyggnader på folkskolan».
(Johan Odin.}
Ingen torde kunna jäfva de skäl, som
ofvan framställts för nödvändigheten af en
ombildning af den fortsatta undervisningen.
Svårigheten är att finna en till målet
ledande sådan. Flera af de i citaten gifna
synpunkterna och förslagen äro dock i
detta afseende särdeles beaktansvärda.
Tydligt är, att det nya programmet måste
lägga an på betydlig ökning af timantalet,
undervisningens utsträckning till flera år,
en lämplig öfvergång från skoltvång till
frihet, större statsbidrag, praktisk och
intresseväckande undervisning. Den nya
organisationen och det nya programmet måste
.gifvetvis i detaljerna lämpas efter olika
orters behof.
Medan man väntar på denna nydaning
vore det önskligt, om regeringen kunde
finna en utväg att gifva inspektörerna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
