Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (656.) 25 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
SVENSK LÄEAEETIDNING.
N:r 30
Vare det folkskollärarens uppgift att genom
sitt uppträdande påskynda den tidens
inträde!
Vid detta lärarens uppträdande är bl. a.
den ton, i hvilken han talar, af ganska
stor betydelse. En hård, skarp och
skrikig stämma verkar obehagligt och
frånstötande. En mjuk, mild och fast
stämma har däremot en förunderligt
tilldragande makt. Icke alla lärare kunna blifva
ägare till en sådan stämma. Men hvar
och en kan genom ihärdighet och fast
vilja så utbilda sin röst, att dess mildare
och behagligare egenskaper framträda.
Det är ock af vikt, att läraren noga
gifver akt på sitt tal, så att detta blir
vårdadt och prägladt af vänlighet. Han
förlorar alldeles icke respekten genom att
tala mindre strängt. Icke med hårda och
barska ord - och ännu mindre med
brutala och hänsynslösa - men väl genom
ett mildt och kärleksfullt tilltal kan han
lyckas att förbättra en elak eller
styfsin-nad lärjunge. Mången gosse har blifvit
lydig och snäll just därför att - »fröken
är så snäll». Ett vårdadt tal är emellertid
ingalunda liktydigt med ett ängsligt
iakttagande af grammatikaliska former. Det
finnes lärare och lärarinnor, inför hvilkas
fordringar på ett strängt grammatikalisk!
uttal t. o. m. en Geijer eller Tegnér skulle
stå häpna. Deras lärjungar måste alltid
noggrant artikulera: »Vi kunna icke». Att
säga: »Vi kan inte», betraktas som ett stort
fel. Sådant är helt enkelt ett olidligt
pedanteri.
Det finnes tusentals gossar och flickor,
hvilkas högsta ideal är deras lärare och
som därför ytterst noga aktgifva på hans
röst, tal och sätt. Läraren är - för att
tala med Paulus - det lefvande brefvet,
kändt och läst af alla hans lärjungar, och
han utöfvar härigenom ett icke
oväsentligt inflytande på hela sin tids seder.
Lärjungarne måste därför känna, att deras
lärare äger icke blott grundliga kunskaper
och förmåga att meddela af dem utan
äfven kärlek och tillgifvenhet för sina barn.
Ju mera tryckande dagen är, och ju större
oro, som därför råder i klassen, ju
angelägnare är det, att lärarens ögon lysa af
sympati, och att all otålighet och häftighet
hålles fjärran från disciplinens allvar. -
»Endast den lugne kan åstadkomma lugn,
och den lugne skriker icke.» Läraren
måste så skicka sig, att gossens och
flickans högsta ideal kan vara att, då de en
gång blifva män och kvinnor, likna just
honom.
»Om jag» - yttrade en gång en
framstående pedagog - »i dag skulle anskaffa en
lärare för barn, som vore mig synnerligen
kära, och för hvilka jag ville göra det
bästa jag kunde, skulle jag visserligen
fästa ganska mycket afseende vid hans
kunskaper, så att jag t. ex. icke utsåge en
lärare, som vore främmande för de ämnen,
hvari han skulle undervisa. Men min
främsta omsorg skulle dock blifva att
erhålla en person, som vore en gentleman i
känslor och böjelser, skick och seder, i
yttre» sätt och vanor - en man, som i
sina lärjungars tankar och föreställningar
kunde framstå såsom ett föredöme af
renhet, ädelhet och höghet.» -ml.
Från Frankrikes skolvärld.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
Paris den 12 juli 1894.
Efter en ej så litet invecklad procedur
har jag lyckats få tillträde till Frankrikes
folkskolor och har redan hunnit att något
litet sätta mig in i dess förhållanden. Då
jag i dag har ledighet från skolbesöken
med anledning af en stor fest i
Champs-Elysées, som är anordnad för presidenten
Casimir-Perier, i hvilken fest äfven
folkskolans barn få deltaga, begagnar jag
tillfället att meddela något af mina
iakttagelser öfver folkskoleväsendet härstädes.
Folkskoleväsendet i Paris står under
öfverinseende af en akademiinspektör (Inspecteur
d’Academie), som bär titeln »Direktör
öfver den lägre undervisningen i
Seinedepartementet». Det innefattar fyra slags
skolor, nämligen: 1) småbarnsskolor*, 2)
egentliga folkskolor, 3) fortsättningsskolor och
4) yrkesskolor, af hvilka hvardera af de
två första innefatta tre klasser.
Fortsättningsskolorna hafva två och tre klasser.
Yrkesskolorna äro för närvarande sju för
gossar och sex för flickor i Paris, af hvilka
hvar och en är ämnad att uppfostra och
göra eleverna skickliga i något visst yrke.
I småbarnsskolorna mottagas barn af
2ägge könen redan vid två års ålder och
e stanna kvar där, tills de äro fyllda sju
år. De äro fördelade på tre klasser, af
hvilka den första klassen omfattar barn
mellan 2 och 3 Va års ålder, den andra
barn mellan 3Va och 5 års ålder och den
tredje barn mellan 5 och 7 års ålder. Vid
undervisningen har man till mål att låta
öfningarna så omväxla, att den ena tjänar
till hvila för den andra. Man har
därigenom lyckats hålla barnens
uppmärksamhet lifaktig, utan att de blifvit trötta.
Programmet för småskolorna upptager
följande öfningar: moralisk uppfostran,
språk- och åskådningsöfningar, teckning,
handarbeten, gymnastik och lekar.
Inplan-tandet i barnens medvetande af det, som
är godt och ondt, rätt och orätt eller hvad
man bör göra och icke göra, går till på
det sättet, att lärarinnan noga följer och
öfvervakar barnen under deras lekar och
arbeten, utbildar deras omdömesförmåga
genom förtroliga samtal, berättelser,
lämpliga verser, som väl förklaras. På detta
sätt utan någon egentligt tröttande
moralisk lektion få barnen lära sig att förstå
och inse det goda, som de böra göra, och
det onda, som de böra undvika.
Språk- och åskådningsöfningarna äro
afsedda att väcka och uppöfva barnens
iakttagelseförmåga, intressera dem för hvad
de se och att öfva dem att tala så mycket
som möjligt därom på ett enkelt och
felfritt språk. Jag har bevistat ett par så-
* Dessa skolor motsvara ej hvad vi i Sverige
kalla småskolor, utan närmast hvad där
benämnes barnkrubbor. Deras franska namn är
écoles maternelles.
dana lektioner; barnen visade sig mycket
intresserade, och undervisningen syntes
bära goda frukter. Vid all undervisning
synes man sorgfälligt se till att språket
öfvas och vårdas.
Vid teckning fäster man äfven stor vikt,
emedan barnen därigenom öfvas att
iakttaga, jämföra, bedöma och framställa, hvad
de se eller tänka sig. Olinjeradt papper
användes mestadels; det förr använda
rutiga har mer och mer blifvit öfvergifvet.
Då barnen hafva behof af verksamhet
och då de minsta och obetydligaste
föremål, som äro tillverkade af dem själfva,
fylla dem med glädje samt då deras
händighet och smak så tidigt som möjligt böra
utvecklas, har slöjd redan i småskolan
blifvit införd och omfattas med mycket
intresse.
Men kroppens utveckling får ej hämmas.
Därför öfvas barnens armar och ben samt
röst genom lämpliga rörelser åtföljda af
sång, och då gymnastiken ensam blir
enformig och tröttsam för barnen, låter man
densamma omväxla med lekar.
Undervisningen i småbarnsskolorna skötes
af lärarinnor, som delas i två klasser:
lärarinnor och underlärarinnor, af hvilka de
förra äro fördelade på fyra olika
lönegrader och de senare på fem. Högsta
lönegraden är 4,000 francs och lägsta 1,500.
Därtill kommer bostadsersättning, för
lärarinnorna 800 och underlärarinnorna 600
francs. Lärarinnorna äro dels ordinarie,
dels extra ordinarie. För att kunna blifva
ordinarie fordras att hafva varit extra två
år och därunder hafva fått vitsord om goda
anlag för undervisningen. De få sin
utbildning i Seinedepartementets normalskola,
vid hvilken en öfningsskola är anknuten,
där de få sin praktiska utbildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
