Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 30. (656.) 25 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 30
SVENSK LÄEAKETIDNING.
371
FÖR DAGEN.
En präktig apparat för
upp-sugning
af alla slags lärjungar - begåfvade,
medelmåttigt begåfvade och alldeles
obegåf-vade - är, såsom vi upprepade gånger
framhållit, vårt nuvarande allmänna
läroverk.
Öfverallt i våra bygder äro större
eller mindre filialer af detsamma
utplanterade. På hvarenda liten ort, där
några familjer äro bosatta, som tillhöra
öf-verklassen eller själfva vilja räkna sig
till denna, där göra dessa äfven anspråk
på att staten skall för deras barn
upprätta en dylik filial. Har ett litet
Kråkvinkel någon gång lyckats få sig ett
tre-klassigt läroverk, så kafva och streta
dess makthafvande allt hvad de kunna
för att på ett eller annat sätt få det
utvidgadt till fyr- eller femklassigt. Är det
femklassigf, så skall det naturligtvis bli
fullständigt, åtminstone på någon linje.
Och är det fullständigt på någon linje,
så skall det gifvetvis förr eller senare
blifva fullständigt på båda. Att sträfva
i denna riktning blir ej sällan första
punkten på ortsriksdagsmannens
program, och det hjälper ej, att riksdagen
efter förmåga söker sätta stopp genom
att varsamt och efter långa
förberedelser indraga de högt berömda läroverken
i Trosa och Grenna m. m. I detta
järnvägsstationernas tidehvarf växa i alla
landsändar samhällen upp, som i
afseende på folkrikedom lämna Trosa och
Grenna långt bakom sig, och som i
samma afseende vida öfverglänsa städer, som
ännu hafva i behåll sina treklassiga
eller-femklassiga, ja t. o. m. sina fullständiga
läroverk. I våra dagar hylla äfven
styr-pinnarne i småsamhällena den
demokratiska grundsatsen: »En ann’ kan vara
likaså god som en ann’.»
Så länge det betraktelsesättet får gälla
och lämnas oanfäktadt, att läroverket
skall och bör vara de bemedlades
undervisningsanstalt och folkskolan de
obemedlades, så länge kan man i grunden
icke heller hafva något att invända mot
denna strälVan.
Då för några år sedan regeringen
inhämtade kommunalstyrelsernas
utlåtanden öfver det af 1882 års
läroverkskommitté framlagda förslaget, yrkade
myndigheterna i en mellansvensk stad, att
därstädes skulle upprättas ett
femklassigt läroverk, emedan »där bodde en
mängd lokomotivförare, eldare,
konduktörer m. fl., hvilka i socialt hänseende
intogo en ställning, som höjde dem öfver
den vanlige arbetaren, och sorn gjorde,
att de kände sig uppfordrade att gifva
sina barn en mera vårdad uppfostran,
än i folkskolan kunde åstadkommas».
Hvad kunna anhängarne af vår
nuvarande skolorganisation säga om sådant?
De kunna skratta åt stationssamhället
X-köpings magistrat, men då dennas
tankegång befinner sig i fullaste logiska
öfverensstämmelse med deras egna skol-
organisatoriska grundsatser, så skratta
de egentligen åt - sig själfva.
I dessa skolorganisatoriska grundsatser
ingår ock, som man hundrade gånger
fått höra, att undervisningen i allmänna
läroverket måste, för att vara sin idé
trogen, allt ifrån första början taga skarpt
sikte på slutmålet - studentexamen.
Hvar och en, som inträder i första
klassen, bör hafva beslutat sig för att
fortsätta ända upp till spetsen: eljest är det,
säger man själf, ingen mening i det hela.
Att genomgå tre, fyra klasser för att
sedan utgå i det praktiska lifvet, är att
kasta bort tid och penningar på
förvärf-vandet af en bildning, som icke alls är
afsedd för detta ändamål utan för ett
helt annat. De, som tänka afbryta sina
studier före studentexamen, skulle handla
vida klokare, om de i stället
genom-ginge en väl ordnad folkskola. Detta
har man fått höra såväl af konservativa
läroverksutskott som från
statsrådsbänken. Och det oaktadt vet 3 u en hvar,
att endast en ringa bråkdel af
läroverkens lärjungar komma upp till
studentexamen och en ännu mindre till
universitetet.
Vårt allmänna läroverk är således en
präktig uppsugningsapparat, men icke en
af det slag, som vi väl behöfde,
nämligen en sådan, som uppsöge de högre
begåfningarna och af dem utdanade en
förmågans och bildningens aristokrati,
duglig att gå i spetsen för vår nation
och dess kulturutveckling, utan tvärtom
en sådan, som drager till sig de
bemedlades barn utan minsta hänsyn till
anlagen, de mänga medelmåttorna och
oduglingarna lika väl som de
jämförelsevis fåtaliga ljushufvudena, medan den
däremot lämnar t. o. m. snilleämnena
inom den stora massan af folket nästan
helt och hållet åt sitt öde.
Hvad känna anhängarne af nu
gällande skolorganisation för botemedel
häremot?
Intet.
Vi reformvänner däremot känna ett
sådant, och vi hafva icke tröttnat att
gång på gång påpeka detsamma, ehuru
man på andra sidan envist vägrat att
ägna det någon uppmärksamhet,
ohjälpligt fången som man allt framgent är i
sina djupt rotade sociala fördomar.
Det beter: folkskolan såsom
bottenskola samt i konsekvens härmed
praktiska Öfverbyggnader på folkskolan.
Enligt vår öfvertygelse är det
samhällets oafvisliga plikt mot sig själft att
bereda alla sina barn en fullgod
grundläggande bildning under åldern 7-13 år
utan minsta hänsyn till huruvida
föräldrarna äro småbönder, torpare, vanliga
arbetare o. d. eller lokomotivförare,
eldare, konduktörer, skräddaremästare,
kryddkrämare, tjänstemän o. s. v. Efter
inhämtande af denna gemensamma
bildningsgrundval måste de ojämförligen
flesta ut i arbete för att tjäna sitt
dagliga bröd. För dem bör man upprätta
fortsättningskurser, där de vid sidan af
förvärfsarbetet kunna i någon mån gå
framåt äfven i andligt afseende. Jämte
detta stora flertal finnas emellertid ganska
många, hvilkas ekonomiska
omständigheter tillåta dem att ännu ett par, tre
år förbereda sig för sin blifvande
lefnadsställning. De böra upptagas i de
af oss förordade praktiska
öfverbyggna-derna på folkskolan. Med en sådan
anordning skulle tillströmningen till
allmänna läroverken i högst väsentlig mån
förminskas, deras lägsta klasser skulle utan
skada kunna indragas, undervisningen
skulle i vida högre grad än nu taga
sikte på det praktiska lifvets kraf, de
ungas håg skulle ej på konstladt sätt
riktas åt lärdomsbanan, och denna skulle
i allmänhet ej beträdas af andra än
sådana, som därför vore af naturen
särskildt utrustade.
#
Ja, allt detta är en god tanke, säger
man. Men de framställda
förutsägelserna äro endast lösa gissningar och
förhoppningar.
Nej, svara vi, de äro något mera De
äro slutsatser, grundade dels på vanligt
sundt förstånd och allmän lifserfarenhet,
dels på vittnesbörden från de orter och
de land, där folkskolan är så utrustad
och försedd med en sådan öfverbyggnad
som vi önska. Se t. ex. på Schweiz
och Förenta staterna! Hvar tillgodoser
undervisningsväsendet mera de praktiska
yrkena och näringarna, där eller i
Nordtyskland och Sverige? Och hvar
producerar det i stället mest material för det
s. k. litterära proletariatet?
Men det sunda förståndet och
erfarenheten hafva i detta likasom i så många
andra stycken en fruktansvärd
motståndare att bekämpa, nämligen det blinda
fasthållandet vid det en gång bestående,
äfven om detta är så ohållbart, att dess
försvarare själfva jämra och beklaga sig
däröfver.
Ty jämmer och beklaganden saknas
icke. Ett betecknande prof härå hafva
vi nyligen funnit i »Smålands-Posten».
Efter att hafva redogjort för en del
bestämmelser, som k. m:t nyligen utfärdat
till begränsning af lärjungeantalet i de
allmänna läroverkens klasser, anställer
nämda tidning med anledning häraf
följande förståndiga betraktelser:
Som man ser, är regeringen fortfarande
ganska liberal i sina inträdesvillkor. Tiden har
annars länge varit inne att sätta en gräns för
den nu sedan några år nära nog öfver alla
rimliga mått stigande tillströmningen af
inträdessökande vid nämda skolor, ett
förhållande, som medfört de ledsammaste följder både
för dessa läroanstalter och för alumnerna
själfva. Fortfarande aflas föräldrar i sin fåfänga
och dåraktighet att där insätta och kvarhålla
sina barn, äfven om dessa äro för studier
komplett odugliga, för att söka bereda dem i
framtiden en bit af statens ofta magra brödkaka,
i stället för att vända deras håg åt praktiska
värf, där de kanske skulle kunna göra verklig
nytta för sig. Till föga gagn för sig själfva
endast tynga de på utrymmet i läroverken och
lärarekrafterna samt förlama eller förrycka
undervisningen af de mera begåfvade.
Kritiken af det bestående är, som man
finner, ganska hårdhändt. Men den är
enbart, nedrifvande. Något uppbyggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
