Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (659.) 15 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
SVENSK LÅEARETIDNING.
N:r 33
svärliga vägarna till folkskolan. Häraf
kommer det sig, att i vissa trakter 3 å 4
småskolor aflämna barn till en och samma
folkskola. Så t. ex. finnas i ett
inspektionsdistrikt 222 småskolor mot 86
folkskolor.
Själfklart är, att det under så
beskaffade lokala förhållanden skulle vara
obilligt och oklokt att brådstörtadt genomföra
den normala organisationen af folkskolan
och småskolan, oaktadt det nuvarande
tillståndet i många fall omöjliggör en
verklig klass- och kursindelning annat än på
papperet, såsom en inspektör anmärker.
Man måste tills vidare tåla ett erkändt
missförhållande, men detta är ju något
helt annat än att godkänna det förslag,
som 1888 framkastades af en känd
skolman och året därpå insmugglades i
normalplanen, nämligen att småskolan i regel
och oafsedt de långa skolvägarna borde
vara treklassig och folkskolan äfvenledes
treklassig. Det är l äremot några
inspektörer opponera sig, la de anföra följande
iakttagelser:
- - - Lärokursen är i 18 småskolor
tvåårig och i 6 treårig. Man har ock här gjort
den iakttagelsen, att barnen under
förutsättning af en jämn skolgång blifva ungefär lika
väl förberedda för uppflyttning i folkskolan
genom en tvåårig som genom en treårig
lärokurs, ty hvad i senare fallet skulle vinnas
genom den utsträckta tiden förloras åter genom
det större barnantalet, mindre personliga
öfningar från barnens sida, sämre ordning och
mindre direkt undervisning och ledning af
läraren genom den ofta påfallande
nödvändigheten af de olika årsklassernas särhållande i
skilda läslag, hvarvid monitorer ofta måste
användas. (Johan Odin.)
I de få fall, där småskolan omfattat tre
årsklasser, har naturligtvis folkskolan omfattat de
tre återstående årsklasserna. Detta är fallet t. ex.
i Rengsjö, där folkskolan har tre småskolor
till underlag. Dock hafva vid sådant fall de
trenne folkskoleklasserna visat benägenhet att
reduceras till oblott tvänne, åtminstone i
flertalet ämnen. A andra sidan har småskolan,
såsom fallet är i Ofvanåker i kyrkskolans
skolområde med två småskolor under en folkskola,
visat benägenhet att urarta till en fyrklassig
skola, således till en form, som enligt
gällande lag icke är tillåten. Såsom min erfarenhet
får jag framhålla, att en treklassig folk- eller
småskola i afseende på läroplanens anordning
visat sig vara den minst tjänliga formen af
alla*. (Richard Norén.)
Något gillande af normalplanens
ifrågavarande förslag hafva vi ej funnit i
berättelserna. Treklassiga fasta folkskolor med
underlag af treklassig småskola (litt. D.
och c anm.) äro också ytterst fåtaliga,
hvilket ju måste anses bevisa, att denna
skapelse af 1889 års normalplankommitté
åtminstone ej ännu är skattad såsom
vidare genialisk. -d.
* Kursiveradt af oss.
Ny strid i en gammal fråga.
En diskussion om idyll och verklighet.
Vid Skara stifts folkskolläraremöte i
Trollhättan den 25 och 26 juli
diskuterades bland annat det vidtomfattande
ämnet: Om samhällets ansvar för och
lagarnas inflytande på ungdomens
utveckling.
Professorskan Emma Hartelius i
Sandhem, bekant genom sin varma nitälskan
för det kvinnliga handarbetets
införlifvande med skolundervisningen, höll
därvid ett längre inledningsanförande, som
vi här meddela i troget referat, ehuru
för utrymmets skull (uppläsningen tog i
anspråk fulla 3A timme) i starkt
sammandrag.
Öfver hela vårt land sjunges i vår tid
en och samma visa: minsta möjliga arbete
i utbyte mot högsta möjliga lön.
Klagovisan gäller i synnerhet den
kroppsarbetande klassens yngre släkte, som af
sakkunniga personer förklaras lida af en
smit-tosam och farlig sjukdom, nämligen
håglöshet för kroppsansträngande arbete.
Afsky och olust för arbete blir allt mer det
förhärskande draget hos det stora flertalet
af vår nation.
För 50 år sedan var det icke så. Då
lefde hvarje bonde- och borgarefamilj å
landsbygden ett mera isoleradt lif, sällan
i beröring med utomstående i byn,
socknen eller den afskilda landsorten. Strängt
och träget arbete af både små och stora
var då ett lifsvillkor. Utan det kunde
familjen ej existera, då såväl föda som
kläder, bohag och redskap måste frambringas
genom egna händers flit. I hvarje stuga
fanns den tiden ett spinneri, en väffabrik,
en husgeråds-, möbel-, vagn- och
redskapsfabrik. Där kardades, spanns, nystades,
spolades, väfdes och syddes. Där täljdes,
spingades, smiddes och filades. Där rådde
flit, arbetsamhet och förnöjsamhet.
Och där arbetades ej endast med
kroppen. Det andliga arbetet tog också ut sin
rätt, och denna senare arbetsart vållade
ofta mycket hufvudbry och gaf anledning
till icke ringa svett och möda, ty där
staf-vades och lästes, och lärarinnan var ej
alltid just så fullärd själf samt hade
dessutom att samtidigt med undervisningen
sköta en hel del husliga bestyr. Detta
senare förhållande hade åtminstone den
fördelen, att lärjungen ej var utsatt för vår
tids fara att genom långvarigt .fixerande af
uppmärksamheten få sin hjärna och sitt
nervsystem Öfveransträngda. Det hemska
ordet neurasteni (nervsjukdom) var hos
ungdomen då ej så kändt som nu. Och
de barn, som af egen moder lärde sig den
såsom svårlärd ansedda konsten att läsa
i bok, mestadels i bibeln och andra
andliga böcker, lärde sig samtidigt och
omedvetet äfven något annat. De lärde sig
nämligen att värdera och högt akta denna
innanläsningskonst, som gafs och mottogs
med så mycken möda å ömse sidor.
Samfälda resultatet af en dylik
uppfostran blefvo arbetsamma människor med
små anspråk på lifvet.
Sådan är den tids tafla, som vi gamla
ärft af våra föräldrar. Den visar bilden
af ett hem, där hvar och en icke lefde
sig själf, utan alla gemensamt sökte lätta
hvarandras bördor, där föräldrarna arla
och särla arbetade för barnens väl, och där
barnen villigt sökte underlätta föräldrarnas
bördor.
Men sådana taflor börja bli rara och
sällsynta. Ty hurudant utseende hafva i
allmänhet 1894 års tidstaflor?
Jo, far och mor ha bibehållit sig rätt
bra. Men barnen äro svåra att känna igen.
De tycka alla gröfre sysslor vara tunga
och besvärliga och längta efter det
förlofvade landet, och framför allt längta de
efter oinskränkt frihet. Deras intelligens
har utvecklats ofantligt, men på bekostnad
af ödmjukhet, foglighet och tukt samt
kärlek till och håg för sådan sysselsättning,
som tager kroppskrafterna i anspråk.
Hvar kan orsaken vara att söka till
denna de ungas förvända uppfattning af sin
lifsuppgift, till deras missnöje med den
ställning i lifvet de kommit på?
För att rätt kunna ställa diagnosen vill
jag som en ungdomens vän söka utforska
sjukdomens orsaker, dess början och
utveckling.
Jag får då gå 50 år tillbaka. Efter heta
strider utkom 1842 års folkskolestadga,
och den följdes tätt i spåren af 1848 års
beslut om den första järnvägen samtidigt
som det revolutionära vågsvallet från de
stora världshafven nådde vår halfö.
Järnvägarna kommo hack i häl efter
folkskolan. Genom dem ha de skilda ländernas
handelsvaror närmats. Det pekuniära
välståndet har ökats. Arbetet och arbetaren
ha mötts, och priset på arbetet har
stegrats. Bättre lönadt arbete gaf minskade
bekymmer, men det minskade ock fliten
och det stränga arbetstvånget. Härtill kom,
att tullportarna nu öppnades på vid gafvel,
och att det fria lifvet i västern började
framskymta genom de små blyinfattade
rutorna. Allt detta samverkade med den
obligatoriska skolundervisningen, och
samfälda resultatet blef en omdaning af
hemmet, hvilket ej längre fick vara allt för
barnet, ej längre utgöra dess hela värld.
Före 1842 funnos visserligen enstaka
skolor, men i allmänhet var dock hemmet
ännu barnets hela värld. Det stod då
hvarje hem fritt att utan intrång från
något håll disponera öfver sina barn; valet
var fritt och föräldrarna ensamma hade
ansvaret för hvad" det blef af deras barn.
Men hemmets idyll fick ej fortfara.
Folkskolan kom, och hon både gaf och tog.
Med ena handen gaf hon boklig kunskap
åt alla barn. Med den andra tog hon en
del af barnens tid, och följaktligen blef
hemmet beröfvadt barnets arbetsprodukt.
I och med detsamma blef barnet
beröfvadt håg och lust för nyttig kroppslig
sysselsättning. Hittills hade barnet i mån af
ålder, utveckling och tilltagande
arbetsförmåga ägnat både håg, tid och krafter åt
ett verksamt lif, till gagn icke endast för
sig själft, utan fast mer för andra, för
föräldrar och syskon. Nu förlorade det ett
stort kapital, som förut gått i arf led efter
led, nämligen det oinskränkta tillfället att
i hemmet lära arbetsamhet.
Anspråken på kunskap och bildning läto
sig ej längre tillbakavisa. De fingo sitt
uttryck genom riksdagsbeslut med
åtföljande förordning, att alla normala barn
skulle bibringas ett visst mått af vetande.
Inhämtandet häraf måste göras till .en
tvångssak, då många funnos - och fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
