Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (659.) 15 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 33
de. Dessa hinder bestå, som hon mycket
riktigt framhöll, hufvudsakligen däruti, att
barnens håg ej alltid förmår öfvervinna
föräldrarnas misstro, att blott få föräldrar
inse dess nytta, att de ofta se mera på
stundens vinning än på framtida gagn för
sina barn och därför fortast möjligt skicka
dessa på fabriken, samt att stat och
kommun ännu ej gifva slöjdundervisning
tillräckligt ekonomiskt understöd.
Denna del af anförandet hvilade på
följande tankegång: 1) alla normala barn hysa
lust och kärlek för kroppsarbete, 2) dessa
deras goda böjelser böra tillfredsställas, B)
därför bör slöjdundervisning allmänt
införas.
#
Men det såg ut, som om inledarinnan
misströstat att på denna väg få oss dit
hon ville, och som om hon därför
reson-nerat sålunda: hvad man icke kan locka
sig till, det får man söka skrämma sig
till. Hon sökte därför infläta och
undangömma nu anförda tankegång i en alldeles
motsatt, nämligen: 1) vår tids barn
utmärkas af en genomgående olust och afsky
för kroppsarbete, 2) dessa deras onda
böjelser måste kufvas, 3) därför måste
slöjdundervisning allmänt införas.
Genom upptagande af denna »klagovisa»,
som sjungits för henne af vissa
»sakkunniga», har hon emellertid råkat in i en
massa olösliga motsägelser mellan
erfarenhet och teori. Tiden medgifver mig blott
påpekandet af några få bland dessa.
Enligt hennes erfarenhet trängta vår tids
barn efter kroppslig sysselsättning. Enligt
hennes teori äro de vida latare och
odugligare än förr; de äro »svåra att känna
igen ».
Enligt hennes erfarenhet är det ofta
föräldrarna, som genom sin tanklöshet,
slapphet och tredska hindra barnens uppfostran
till arbete. Enligt hennes teori däremot
äro föräldrarna tämligen skuldlösa; »far
och mor ha», sade hon, »bibehållit sig
rätt bra».
Enligt hennes erfarenhet bör all
undervisning meddelas på ett enkelt, lättfattligt
sätt samt af särskildt lämpliga personer,
Enligt hennes teori åter var det en
synnerlig förtjänst hos hemundervisningen före
1842, att den »gafs och mottogs med så
mycken möda å ömse sidor».
Enligt hennes erfarenhet ligger den
hittillsvarande folkskolans brist däri, att hon
är ofullständig, enär vederbörande ännu
ej allmänt upptagit slöjden bland
skolämnena. Enligt hennes teori är den
obligatoriska folkskolan rent af »den primära
orsaken» till hemlifvets upplösning och allt
däraf följande elände!
Hvilket skäl har hon nu att bjuda för
detta påstående? Jo, fore 1842 stod det
föräldrarna fritt att disponera öfver sina
barn och deras tid, sade hon, men så kom
folkskolan och tog en stor del däraf,
hemmet blef beröfvadt barnets arbetsprodukt,
och i och med detsamma blef barnet
beröfvadt håg och lust för nyttig kroppslig
sysselsättning.
Somliga människor resonnera, som om
de trodde, att barnen verkligen tillbringa
lång tid i folkskolan, att de gå där 7-8
år, hela året rundt, 6 dagar i veckan, 6
timmar om dagen, och dessutom sucka
under dryga hemläxor. Men de som veta,
huru folkskoleväggarna se ut på insidan,
kunna väl svårligen undgå att härvid dra
på munnen. Huru lång är t. ex.
skoltiden inom detta bördiga Skara stift? Enligt
de senaste inspektörsberättelserna synes
den vara 8 månader blott för 214
små-skoleafdelningar och 75 folkskoleafdelningar,
4 månader (eller 2-3 dagar i veckan
under 8 månader) för 158
småskoleafdelning-ar och 345 folkskoleafdelningar samt
mindre än 4 månader för l
småskoleaf-delning och 9 folkskoleafdelningar.
Ungefär 20 procent ha således öfver 4
månader, 80 procent endast 4 månader eller
därunder. Vi ha en mängd skoldistrikt,
där barnen ej hafva mer än 50 läsdagar
om året, och äfven i dem är skolgången
under dessa 50 skolpliktsdagar ganska
ojämn. Vederbörande inspektör uppgifver,
att i Sandhems skoldistrikt, inom hvilket
inledarinnan har sin bostad, saknas
alldeles fortsättningsskola. Därjämte saknas
där särskild småskola : de två
småskoleklasserna gå ena dagen och de fyra
folkskoleklasserna den andra.
Jag hemställer, om det under sådana
omständigheter finnes något skäl att tala
om den långa skoltiden eller att tro, det
våra folkskolebarn skulle bättre veta, hvad
»det hemska ordet neurasteni» innebär än
barnen gjorde före 1842?
#
Kommer jag så slutligen till den
svagaste punkten i inledarinnans föredrag, den
af henne själf så kallade »klagovisan», d,
ä. den mörkt pessimistiska myten, att hela
världen nu skall vara så oändligt mycket
sämre, än den var i vår gröna barndom.
Då var allt en ljuf idyll, heter det. I våra
dagar förlägga de gamla denna gyllene tid
till konung Karl Johans regemente, då
förlade de den till tredje Gustafs, då till
tolfte Karols, då till den store Gustavus
Adoiphus’, då till gamle kung Göstas, då
till gamle herr Stens o. s. v. i all
oändlighet. Alltid hafva människorna funnit
lifvets vår skönare än dess höst, och
alltid hafva de häraf dragit den slutsatsen,
att den värld, som belystes af deras
barndoms sol, var långt bättre än den, som
höljes i deras ålderdoms skuggor.
Den ljusa tafla inledarinnan målade öfver
1840-talets idylliska seder liknar icke
mycket historiens. Man lefde så isoleradt, sade
hon. Men så isoleradt som hon skildrade
lefde man dock icke. Ungdomen träffades
på s. k. lekstugor, och där lärde den
sannerligen icke alltid gudsfruktan, foglighet
och god moral. Olika byar och socknar
förde krig på knifven, och vid auktioner,
marknader och beväringsmönstringar flöt
det både brännvin och blod. Järnvägar
funnos visserligen ej, men landsvägar,
kro-gar och hållstugor funnos, och de voro
inga dygdens högskolor. I stora trakter
af vårt land var hela befolkningen på väg
att blifva försupen, män, kvinnor och barn.
Huru det förhöll sig med den allmänna
föräldrakärleken, det ser man bäst af de
s. k. undantagens ohyggliga historia. Nej
- vår tids ungdom må vara svår, men
att den i det hela taget är bra mycket
hyggligare än forna tiders, det skall nog
ingen opartisk bedömare kunna förneka.
I det hela synes det mig, som om den
högt aktade inledarinnan icke gifvit
verkliga skäl för en enda af sina fyra punkter,
och jag tager mig därför friheten
framlägga ett motförslag, som innehåller endast
det, hvarom hon och vi kunna vara fullt
ense.
Under diskussionen ställde sig
samtliga talare i hufvudsak på hr Bergs
sida, de flesta vändande sig mot
inleda-rinnans skildring af tidens fördärf och
folkskolans ogynnsamma verkningar, hr
Nordendahl därjämte mot hennes
yrkande, att slöjdundervisningen borde vara
obligatorisk. Blott ett par yttranden vid
"debattens slut, hvilka stå i omedelbart
samband med det föregående, må här
till sist anföras.
Inledarinnan erkände, att hennes föredrag
möjligen kunnat innehålla åtskilligt, som ej
varit fullt hållbart. Det vore egentligen
icke mot vår tids barn hon riktat sin
beskyllning för genomgående arbetsolust, utan
snarare mot den yngre vuxna
arbetarebefolkningen, sådan den är sedan den utgått
ur folkskolorna. Att dess lösen vore minsta
möjliga arbete, minsta möjliga arbetstid -
det kunde väl dock ej bestridas? Man
hör ju nu ofta sägas: så och så många
timmar vilja vi arbeta, men sedan må det
vara nog?
Hr Berg svarade härå med ett tack till
inledarinnan för det hon så väsentligt
modifierat sina anklagelser. Ännu
tacksammare skulle han blifvit, om hon återtagit
beskyllningen äfven mot de vuxna
arbetarne, helst dessa icke hade representanter
här närvarande. Denna beskyllning
hvilade nämligen på en förblandning af två skilda
saker: minskad arbetstid och minskadt
arbete. Att arbetsklassen sträfvar efter
minskad arbetstid behöfver ingalunda betyda,
att den vill anstränga sig mindre. Det
betyder blott, att vår svenske arbetare ej
längre vill arbeta som den ryske: länge
och lamt, utan snarare som den engelske:
få timmar (10, 9, hos många arbetsgifvare
endast 8) men med kraft och kläm, på
det han sedan må få tid öfver till hemlif
och andlig förkofran. Att kroppsarbetet
icke heller i våra dagar är någon maklig
lek, det skulle inledarinnan funnit, om hon
genomvandrat Trollhättans fabriker; äfven
där vore arbetsarter representerade, genom
hvilka utöfvaren är dömd till en för tidig
död. Ett talande exempel i samma väg
vore de 22 stenhuggarne vid Skara
domkyrka, hvarom en notis just i dagarna
ge-nomlupit pressen. Och huru hårdt äfven
de minst hälsovådliga yrkena ofta pressa
människokroppen, det kunde mötet finna
af den bild öfver »snickareben» m. m.,
som vore framställd efter fotografi från
verkligheten i det af hrr Salomon och
Silow utgifna planschverket öfver
kroppsställningar vid svensk snickerislöjd. Denna
bild (hvilken talaren förevisade) berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
