Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. (660.) 22 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
sedan vilja vara så djupsinniga, att de
räkna åren 1878-1880, då föreningen
blott var en »tanke med outslagna
hjärtblad», och åren 1880-1883, då den
var en »tanke med utslagna hjärtblad»,
såsom föreningens första skeden med
»ett tynande lif» i motsats till åren 1883
-1894 såsom »ett nytt skede» - detta
är en smaksak, om hvilken vi ej med
dem vilja tvista.
#
Genom den andra historiska
upplysningen har man blifvit underrättad
därom, att »Svenska folkskolans vänner»
haft sin programfråga, den lika väl som
Sveriges allmänna folkskollärareförening,
att frågan där lika väl som inom S. A. F.
rört föreningens religiösa färg, samt att
oppositionens kraf där likasom hos oss
varit, att föreningen skulle hissa flagg,
såsom det på båda ställena hetat.
»Svenska folkskolans vänner» fick på grund
häraf, yttrade talaren, »en het skärseld
att genomgå». Om arten af denna
skärseld gaf han följ ande högeligen intressanta
meddelande:
I en tid, då den andliga luftkretsen, såsom
fallet då var, är mättad af stridslust, finnes det
alltid personer, som icke gifva sig någon rö,
förrän de fått hallstämpla hvarje enskild
såväl som hvarje kollektiv lifsyttring med någon
af de parti-etiketter, som för tillfället äro i
allmänt hruk, ty först när det är gjordt, kunna
de lugnt slå döförat till för alla kraf och
lärdomar från den motsatta sidan.
För sådana hallstämplingsförsök blef också
vår förening utsatt. Ordföranden i
förvaltningsutskottets verkställande afdelning*
bestormades från två håll med den bestämda fordran,
att föreningen skulle hissa flagg, »högkyrklig»
eller »frikyrklig». Men då han i likhet med
flera af de män, som den tiden utgjorde
förvaltningsutskottet, själf ett helt tiotal af år vräkts
på partislitningarnas vågor och vid den
slutliga krisen icke lyckats bärga mera än lifvet,
kände han allt för väl, att orden »högkyrklig»
och »frikyrklig» i mångas mun icke voro något
annat än slagord, och att man hvarken kunde
taga det ena eller det andra namnet utan att
blifva djup missförstådd.
Jag är ännu i dag öfvertygad, att vi häri
handlade rätt, liksom jag också vågar hoppas,
att vår förening verkat icke så litet till
besinning och frid, ty i den mån vi uppväckas och
uppväcka hvarandra till djup känsla af vårt
evighetsansvar, i samma mån blifva vi nog
betänksamma gent emot egna och andras
privatåsikter i hithörande frågor.
Det är skada, att dessa öfverraskande
upplysningar icke framkommo redan 1891,
då Sveriges allmänna folkskollärare
förening hade sin »skärseld» att genomgå.
Den minoritet, hvars lösen var, att vi
skulle »hissa flagg», skulle då för visso
blifvit ännu obetydligare. De, som
under den striden kämpade för »besinning
och frid» samt för betänksamhet »gent
emot egna och andras privatåsikter i
hithörande frågor», skulle då helt enkelt
kunnat peka på »Svenska folkskolans
vänner». Denna senare förening var
enligt sina stadgar en specialförening för
kristendomsundervisningen, den skulle
uteslutande bestå af särskildt kyrkligt
sinnade medlemmar, den tillkom vid en
i kyrkligt afseende högeligen upprörd
tidpunkt, om flera bland ledamöterna i dess
* Talaren själf.
förvaltningsutskott och synnerligast om
ordföranden i utskottets verkställande
afdelning var det nogsamt bekant, att de
själfva ett helt tiotal af år vräkts på de
kyrkliga partislitningarnas vågor, från
flera håll bestormades de därför med
den bestämda fordran, att föreningen
skulle hissa flagg - och allt detta
oaktadt vägrade de att gifva svar på den
brännande frågan: högkyrklig eller
frikyrklig?
Sådant hade nog kunnat gifva våra
opponenter åtskilligt att fundera på.
*
Omedelbart efter den vackra maningen
till besinning och fördragsamhet gent
emot olika tänkande öfvergår talaren till
sitt hufvudämne: Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Fridsmanteln vikes
åt sidan, pansarskjortan blänker fram,
och klingan leker i öfvad hand.
Samtidigt (!) med vår förening, nämligen 1880
- heter det* - bildades »Sveriges allmänna
folkskollärarefÖrening>, och rätt mycken undran
förspordes, huru de båda föreningarna skulle
komma att ställa sig till hvarandra.
Först och främst var den allmäntia
föreningens ställning till kärnan i vårt program, till
kristendomen, icke fullt klar. Mången tyckte
sig t. o. m. i föreningens stadgar se en öppen
port för den sträfvan efter religionslösa skolor
eller åtminstone s. k. simultanskolor i en eller
annan förrn, hvilka under 1870- och början
af 1880 talet hade att anteckna så stora
framgångar på kontinenten. Omständigheter funnos
också, hvilka gåfvo näring åt en sådan
fruktan, yttranden både offentliga och enskilda,
hvilka visa, att det fanns många inom
föreningen, som voro sinnade att gå ganska långt,
ända till kristendomens utmönstrande ur skolan.
Det fanns också en gren af
kristendomsundervisningen, mot hvilken man kunde samla
vidt skilda kårer till enig kamp, nämligen
katekesläsningen. För den, som gifvit akt på
utvecklingen i andra land, låg en fruktan nära
till hands, att anfallet emot katekesen icke i
i vanlig mening härledde sig ur pedagogiska
grunder utan åsyftade en afprutning på den
hela och fulla sanningen. Men afprutning
på sanningen är efter all erfarenhet första
steget till sanningens förnekande.
Förvaltningsutskottets medlemmar voro
emellertid öfverens därom, att man tills vidare
kunde tillhöra båda föreningarna.**
Sedan dess ha nog betydligt flera lärare
med afgjordt kristliga intressen ingått i
Sveriges allmänna folkskollärareförening, så att man
vill hoppas, att den öppna porten ej skall
komma att brukas. Betänklighet uttalas dock än
i dag af många bland våra vänner, i
synnerhet när de då och då få läsa
mötesresolutioner angående kristendomsundervisningen i
folkskolan, hvilka i tydlighet lämna mycket öfrigt
att önska.
* Östgöta Gorrespondenten meddelade dagen
efter hr Lundgrens tal ett fullständigt
stenografiskt referat däraf. Enligt detta skulle
anfallet mot Sveriges allmänna
folkskollärareförening flerstädes varit mera direkt, än enligt den
uppteckning, vi här följa. Talaren har
nämligen ej varit belåten med Östgöta
Correspon-dentens referat utan med förekommande
välvilja ställt till vårt förfogande ett annat, som
skall vara det rätta.
** I Östgöta Gorrespondentens stenografiska
referat har denna afdelning följande lydelse:
»Det var då frågan, om en medlem af vår
förening äfven kunde, utan afprutning på dess
program, tillhöra den allmänna.
Förvaltningsutskottet ansåg, att nian väl kunde tillhöra båda
föreningarna. Och nu är det ock så, att många
verkligt kristliga lärare och lärarinnor, som
tillhöra vår förening, äfven ingått i allmänna
folkskollärareföreningen.
Med afseende härå vilja vi först erinra
därom, att Sveriges allmänna
folkskollärareförening och dess ombudsmöten
samt dess centralstyrelse och
förtroendemän aldrig befattat sig med någon vare
sig öppen eller förstucken polemik mot
»Svenska folkskolans vänner». Vår
uppgift är »att arbeta för den svenska
folkskolans och folkbildningens höjande, för
enhet och god anda inom lärarekåren
och för förbättring af lärarens ställning
i allmänhet». Denna uppgift är stor nog,
för att vi ej i onödan skulle vilja öda
våra krafter på småaktigt gnat mot
föreningar af mera begränsadt syfte.
Sveriges allmänna folkskollärareförenings
centralstyrelse har nu utsändt icke
mindre än 15 årgångar af sin årsskrift. På
intet ställe i dessa skall man kunna finna
något enda uttryck af beslöjad eller
obeslöjad afvoghet mot »Svenska
folkskolans vänner». Tre gånger har
centralstyrelsen hållit möte med
kretsföreningarnas ombud: 1883, 1888 och 1893. Icke
heller vid dessa har tiden upptagits med
något som helst skärmytslande mot
»Svenska folkskolans vänner». Sveriges
allmänna folkskollärareförenings
centralstyrelse har kämpat, men den har
kämpat för sak; för sig själf har den aldrig
tagit till svärdet utan att först hafva
blifvit anfallen, och de allra flesta anfall
har den, trygg i medvetandet af
föreningens säkert fortgående utveckling, låtit
utan vidare falla döda till jorden. Den
har ock både i ord och gärning
uttryckligen gifvit tillkänna, att den icke
betraktar »Svenska folkskolans vänner» med
sneda blickar utan önskar denna
förening all lycka i främjandet af den
uppgift, som den genom sina stadgar
förklarat sig äga.
Med den »af stridslust mättade»
högtidstalaren i Linköpings landskyrka synes
det däremot förhålla sig på motsatt sätt.
Han tyckes hafva fått för sig, att nämda
uppgift icke är stor nog, utan att
»Svenska folkskolans vänner» egentligen har
en annan och vida angelägnare: den att
vara en motförening mot Sveriges
allmänna folkskollärareförening. Han
lämnar därför intet tillfälle till angrepp mot
denna och dess förtroendemän
obegagnadt, och då inga rimliga anledningar
till dylika angrepp gifvas, förstår han att
med den otroligaste skarpsinnighet och
sammanställningskonst skapa sådana af
de subtilaste ting: af hvad som icke
förefaller honom »fullt klart», hvad som
»mången tyckt sig se», hvad som i alla
händelser är en icke alldeles otänkbar
möjlighet, »en öppen port», hvad som
med god vilja kan »gifva näring» åt
misstroendet, hvad som »ligger nära till
hands», hvad man »efter all erfarenhet»
kan i förväg resonnera sig till o. s. v.
Om vi ej missminna oss, var det i
början af 1880-talet, som den ärade
talaren, »efter att ett helt tiotal af år hafva
vräkts på partislitningarnas vågor», kom
hem från en resa i Tyskland. Där äro
de kyrkliga förhållandena sådana, att
inom samrna lilla skoldistrikt kunna fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0428.html
