Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (661.) 29 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
dant är, säger han, långt fjärran från
hans afsikter.
Felet skulle således ligga däruti, att
föreningen eller dess centralstyrelse skulle
- såsom talaren också antydde - gjort
ståndsintressena (»de egna fördelarna»)
till uteslutande mål för sin sträfvan
eller - som det med något mildare ord
uttrycktes – »hållit upp allt för högt i
denna kurs» samt däruti gått för långt
eller för brådstörtadt till väga eller
brukat så olämpliga eller rent af farliga
medel, att »Svenska folkskolans vänner»
eller dess förtroendemän sett sig nödgade
att uppträda däremot.
Nu fråga vi: när. har centralstyrelsen
för Sveriges allmänna
folkskollärareförening vid förfäktandet af
folkskollärarekårens »egna fördelar», dess ekonomiska
intressen, gått för långt eller för
brådstörtadt eller brukat olämpliga eller
farliga medel?
Den ärade talaren är skyldig ett rent
och klart svar på denna fråga.
Vi erkänna, att centralstyrelsen
verkligen gjort, hvad den kunnat för
befrämjande af lärarekårens ekonomiska
fördelar. Men dels har den sökt göra detta
mera under hand, genom personlig
inverkan på folkskolevänliga riksdagsmän,
dels har den i öfverensstämmelse med
stadgarna alltid satt de stora
folkbildningsintressena såsom mål, kårens
ståndsintressen endast såsom medel. Och den
har gjort detta så konsekvent, att den
understundom funnit nödigt att försvara
sig mot det möjliga missförståndet, att
den rent af skulle förbise dessa senare
intressens stora betydelse. Sålunda
yttrade den i årsskriften 1890 efter en
återblick på föreningens då tioåriga
verksamhet följande.
Såsom af denna redogörelse framgår, hafva
de ärenden, hvilka afse förbättrande af
lärarnes ställning, icke på långt när sysselsatt
föreningen så mycket som de, hvilka direkt
åsyftat folkskolans och folkbildningens höjande.
Detta har dels legat i sakens egen natur, dels
har det berott på de rådande ogynnsamma
tidsförhållandena. Folkskollärarekåren är till
för folkskolans skull: dess höjande och
förbättrande i inre och yttre afseende bör alltid
utgöra högsta målet för folkskollärarnes
ansträngningar. Lyckas de häri, lyckas de bibringa
allmänheten aktning för och kärlek till
folkskolan, så skola de ock - äfven om de ej
sträfvat därefter eller tänkt därpå - hafva höjt
sig själfva på det verksammaste och
varaktigaste sättet. Ty att skolan först och främst
är läraren, är en sanning, som förr eller senare
måste tränga sig på hvarje tänkande
betraktare. Det är just detta oupplösliga samband
mellan folkskolans ställning och lärarens, som
gjort det möjligt för personer, hvilka betraktat
vår sammanslutning med oblida blickar, att
misskreditera våra sträfvanden för folkskolans
höjande genom att härleda dem endast och
allenast ur begäret att skaffa oss själfva en
högre ekonomisk och social ställning. Nu vore
visserligen ett dylikt begär icke mera
klander-värdt hos oss än hos andra kårer, men med
den ovilliga stämning gent emot folkskolan,
som inom inflytelserika kretsar länge varit den
härskande, har det varit klokt att undvika
t. o. m. skenet’ af att Sveriges allmänna
folkskollärareförening skulle vara uppburen af mer
eller mindre egennyttiga syften. Säkerligen
hyste för tio år sedan rätt många lärare den
förhoppningen, att föreningen skulle kunna
bidraga till ett snart och allmänt förbättrande
af kårens ekonomiska villkor. Nu efteråt
inser en hvar, att föreningen, om den satt
agitationen härför som sitt mål, skulle kommit att
lida ett nederlag, hvilket kanske för långa tider
omöjliggjort dess vidare utveckling.
Vi hemställa till den ärade talaren
själf, om den centralstyrelse, som skref
så redan 1890, och hvars förtroendemän
upprepade gånger yttrat sig i samma
riktning, år 1894 verkligen kan behöfva
några påpekningar utifrån rörande »den
rätta kursen».
Hvad som skall vara den egentliga
af-sikten med de ord, som följa närmast
efter omnämnandet af direktör Otto
Sa-lomons närvaro vid det ombudsmöte,
som Englands allmänna lärareförening
(National Union of Teachers) i påskas
höll i Oxford, det hafva vi fåfängt sökt
utgrunda.
Då dessa ord beröra en omständighet,
som förklaras vara aktuell i fråga om
»sammanstötningen» mellan Sveriges
allmänna folkskollärareförening och
»Svenska folkskolans vänner», så är tydligt, att
de i någon mån måste afse just de
allmänna folkskollärareföreningarna, den
engelska eller den svenska. Af det
referat, som blifvit oss tillställdt, framgår
icke, huruvida orden skola vara lagda i
direktör Salomons mun eller endast gälla
såsom talarens. Af sammanhanget skulle
man snarast tro det förra.* Sedan den
engelska föreningens centralstyrelse
inbjudit den svenska föreningens
centralstyrelse att sända en representant till
mötet i Oxford samt direktör Salomon
mottagit detta förtroende, så skulle han
således hafva betecknat antingen de män,
af hvilka han mottagit detsamma, eller
de män, hvilkas firade hedersgäst han
var, såsom äfventyrare, hvilka begagnade
föreningarna såsom medel att »svinga
sig upp till politisk betydelse och vinna
ära, i åtskilliga fall äfven ekonomisk
fördel», medan deras yrkesbröders lott
endast vore »att göra den i stadgarna
föreskrifna inbetalningen och skörda obehag
af mångfaldig arb?
Ingen, som har någon personlig
bekantskap med direktör Salomon, kan
ens för ett ögonblick tro honom om
någonting dylikt.
De anförda orden måste således, trots
det mycket besynnerliga sammanhanget,
stå uteslutande för talarens egen räkning.
Det är i alla fall han, som tillämpat dem på
Sveriges allmänna folkskollärareförening
för att motivera nödvändigheten af ett
uppträdande mot denna af »Svenska
folkskolans vänner».
Vi bedja honom därför vördsamt, att
han ville namngifva de »ledande män»
inom Sveriges allmänna folkskollärare
förening, hvilka användt denna förening
* I Östgöta Correspondentens referat heter
det ock: »De, som ha nyt(a af
fackföreningarna, sade han (-direktör Salomon), äro de
ledande männen, som svinga sig upp till
politisk betydelse eller ära. De öfrigas lott är att
göra inbetalningar och få obehag af många
slag.» Häraf synes, huru åhörarne måste
uppfatta talarens mening.
för att »svinga sig upp till politisk
betydelse och vinna ära, i åtskilliga fall
äfven ekonomisk fördel.»
För att i möjligaste mån hjälpa
honom att uppfylla denna vår bön, skola
vi upplysa,
att föreningens centralstyrelse består af
följande personer: pastor A. F. Skoglund i
Brännkyrka, Öfverläraren J. Gust. Söderberg i
Lidköping, folkskolläraren Fridtjuv Berg,
redaktören Emil Hammarlund och folkskolläraren
J. J. Dalström i Stockholm, Öfverläraren Alfr.
Dalin i Huskvarna och Öfverläraren Joh:s
Johansson» i Göteborg,
att af dessa hrr Berg och Hammarlund äro
ledamöter af riksdagens andra kammare, samt
att samma två centralstyrelsemedlemmar
åtnjuta arvoden såsom föreningens
förtroendemän, den förre såsom sekreterare och
redaktör af årsskriften 300 kronor, den senare
såsom kassaförvaltare 100 kronor.
Svaret bör ju, efter detta
tillmötesgående från vår sida, blifva för rektor
Lundgren mycket lätt att afgifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
