- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 13:e årg. 1894 /
461

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36 (B). (662.) 5 september 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VENSK

IÄRARETIDNING.

VECKOBLAD FÖR LÄRARE, UPPFOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.

N:r 36 (B). (662.)

STOCKHOLM, 5 SEPTEMBER 1894.

13:e årg.

Redaktör och ansvarig: utgifvare: EMIL HAMMARLUND.

Om räkneundervisningen i foll<sl(olan.

Ett år har snart förlidit, sedan denna fråga behandlades på
det allmänna svenska folkskolläraremötet i Göteborg.
Undertecknad inledde behandlingen däraf men medhann därvid blott få
af de i resolutionsförslaget framställda momenten. De tryckta
mötesförhandlingarna äro för några månader sedan utsända till
subskribenterna, så att de åtminstone haft tillfälle att mer tänka
sig in i saken, än som kunde blifva fallet vid mötet, vid hvilket
tiden ej medgaf en uttömmande diskussion öfver ämnet.

Emedan »Läroboksgranskningskommittéens betänkande
angående räkning», till hvilket folkskoleinspektören d:r Lyttkens
hänvisade - Se sid. 151 i förhandlingarna! - då var flera år
gammalt och hvarje lärare helt visst kunnat få tillfälle att
inhämta kännedom om dess innehåll, så ansåg jag, att en så
detaljerad framställning som de 18(19) momenten i mitt
resolutionsförslag ej skulle verka afskräckande. Min mening var att
jämte upptagande af åtskilliga påståenden, som mer allmänt
erkännas såsom riktiga, fästa uppmärksamheten på åtskilligt, som
förbises af de allra flesta bland folkskolans lärarepersonal och
som icke heller beaktas vid de flesta seminarier. Särskildt ville
jag bidraga till en riktig uppfattning af talbegreppet.

Jag trodde, att mötesafdelningen skulle utan vidare
godkänna de moment, hvilkas innehåll allmänt erkännes såsom
riktigt. Den hade dock en annan mening. Att på de få minuter,
som efter inledningsföredraget stodo till milt förfogande, bemöta
alla de gjorda inkasten, var otänkbart, såsom jag ock antydde.
Nu vill jag bemöta några inkast. De, som hafva
mötesförhand-lingarna, kunna i lugn och rö jämföra vissa delar af den däri
förekommande redogörelsen med denna uppsats.

Emedan människorna använda språket för att framställa
sina tankar för andra och felaktigheter i det afseendet
förekomma vid räkneundervisningen, kan jag icke förstå, hvarför
dithörande språkliga saker skola skjutas åt sidan, då man skall
samtala om räkneundervisningen. Människorna hafva svårt att
bortlägga inrotade fel. Vi lärare få ej blunda för våra fel. Vi
hafva tvärt om skyldighet att med all kraft arbeta oss fram till
det rätta. Ingen bör känna sig förbittrad däröfver, att felen
påvisas.

Momentet l handlade om räkneundervisningens mål. I mom.
2 yrkades, att talens uppfattning skall bibringas oberoende af
deras beteckning, samt att olikheten mellan talord och
motsvarande siffernamn bör väl inskärpas och slarfvigt uttal förbjudas.
(Ex. nie i st. f. nio.)

Om det sista yrkandet sade d:r Lyttkens: »Detta är en
riktig sats men af så allmän art, att den icke passar i ett
resolutionsförslag om räkneundervisning, ty det ligger i sakens natur,
att hvarje lärare är pliktig söka förekomma slarfvigt uttal vid
så väl räkneundervisningen som annars.» I slutet af mom.
förekommer det ofvan anförda exemplet för att belysa satsens
till-lämpning i ett fall vid räkneundervisningen. Fastän »det ligger
i sakens natur» att följa den allmänna satsen, så utsäger icke
l af 100 barn talorden nio och tio rätt, hvilket beror därpå,
att de flesta lärare utsäga de talorden orätt eller tillåta slarfvigt
uttal af dem.

Moment 3 lyder: Utgångspunkter äro åskådning och
talordens sammansättning.

I mom. 4 angifves den rätta innebörden af alla tal. Där
säges: »När åskådningsmateriel användes, vakte man sig att
förblanda de åskådade föremålen med deras antal. Alla vid
åskådning nämnda tal angifva förhållandet mellan den synliga konkreta
storheten (mängden) och en förhandenvarande enhet. Ex. Tre
kulor visas. Det visade är en kulsamling (kulgrupp), som
innehåller 3 delar med l kula i hvarje del. Blott tre är det
ifrågasatta talet, och det angifver kulornas antal eller förhållandet
mellan den synliga kulsamlingen och hvarje dess del. I uttrycket
3 femdels krona angifver bråket f förhållandet mellan denna
penningsumma och l krona.»

I inledningsföredraget betonades särskildt - Se
förhandlingarna sid. 133! -, att läraren skall från början hafva klart
för sig, att alla tal angifva ett förhållande, men att han ej ännu
säger det för barnen. Jag kunde h^fva tillagt, att han aldrig
behöfver säga det för dem.

Såsom undervisningen nu bedrifves på de allra flesta
ställen, säger läraren, att 3 kulor, 3 öre, 3 kr. o. s. v. äro tal,
nämligen benämnda tal, konkreta tal, ehuru det första är en
kulgrupp och de båda senare äro penningsummor. Att läraren har
klart för sig talens rätta innebörd förebygger inlärande af
sådana uttryck som »benämnda tal», »obenämnda tal», »kojikreta
tal», »abstrakta tal», hvilka uttryck barnen icke lära sig af sig
själfva och som aldrig böra förekomma. Behållandet af sådana
uttryck bidrager ej till enkelhet vid räkneundervisningen.

Ehuru en anmärkning mot Svenska akademiens ordbok vid
första påseendet förefaller många olämpligt i detta sammanhang,
måste jag dock göra den just för sakens skull. Detta är så
mycket nödvändigare, som d:r Lyttkens påpekade Svenska
akademiens ordlista såsom bestämmande i språkliga saker. Se sid.
144 i förhandlingarna! Man har de anspråken på Svenska
akademiens ordbok, hvars första häfte utkommit, att den skall vara
ett rättesnöre och icke blott innehålla det historiskt en gång
gifna eller förr såsom riktigt ansedda. När en riktigare
tankegång arbetar sig fram, skall språket rätta sig därefter. Vårt
språk är icke ett dödt språk. I redogörelsen för ordet abstrakt
läses följande: »mat. i uttr. abstrakt tal, obenämdt tal; tal som
icke uttrycker ngt visst slag af storheter. Kjellin Aritm. 10
(1816). Bergroth 90 (1885).» Här hänvisas till läroböcker,
i hvilka betydelsen af uttrycken abstrakt tal och obenämndt tal
angifves. Att dessa uttryck i sig själfva äro oriktiga, antydes
däremot icke. Alla tal äro abstrakta. Vid räkneundervisningen
benämnas de oupphörligt utan tanke på någon s. k. storhet,
d. v. s. utan tanke på något konkret, ss ental, tiotal,
hundratal o. s. v. När man tänker på eller talar om något konkret,
t. ex. 3 öre, så angifver tre örenas antal, och talet tre är där
således ett öretal. Vid andra tillfällen är samma tal M krontal,
kultal, metertal o. s. v. Dessa sista namn äro visserligen ännu
ovanliga, men de arbeta sig fram lika väl som tiotal, ty de äro
lika enkla i sammanhang med något uppgifvet af konkret art.
Detta påpekades i mom. 6 af mitt resolutionsförslag. - Innan
akademiens ordbok blir färdig, hafva allt flera insett det riktiga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0467.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free