Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36 (B). (662.) 5 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
462
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 36
A sid. 151 af mötesförhandlingarna förekommer en
besynnerlig tolkning af sista meningen i mom. 4. D:r Lyttkens vill
med ett enda exempel belysa skillnaden mellan sin enkla,
naturliga ståndpunkt och min - i hans tanke svåra och onaturliga
- ståndpunkt i det fallet. Han säger: »Om jag frågar ett barn,
hvad | krona (äpple) är, så må det gärna svara, att det än 3
stycken sådana delar, som äro en femtedel af en krona (ett
äpple), men enligt mom. 4 i resolutionsförslaget skulle svaret
lyda: I uttrycket tre femdels krona angifver f förhållandet
mellan den penningsumman och l kr. Jag tror, att det skulle bli
ganska svårt att få barnen att svara så, och svaret torde
behöfva en mycket vidlyftigare förklaring än själfva saken.»
Inspektör Lyttkens frågar då barnet, hvad | krona (äpple)
är, och fordrar med rätta, att barnet skall tala om innebörden
af § krona (äpple). Om jag frågade som han, så tilläte jag
barnet svara så, som han anför. Men jag har icke i den ur
momentet citerade meningen frågat, hvad | krona är, eller bedt
någon tala om innebörden däraf. Jag talar i den meningen om
talet f, emedan det i hela momentet är fråga om att bibringa
en riktig kännedom om talen. Det talets betydelse är något
annat än penningsumman f krona eller äpplestycket f äpple. I
inledningsföredraget (Se sid. 133!) frågade jag däremot ett par
frågor om f krona. 1) Huru många kronor innehåller den
penningsumman? 2) Huru stor del af en krona är | krona?
Svaret på båda frågorna skall vara detsamma, näml. talet tre
femdelar. Därvid följes samma grundsats, som man följer, då
frågan: huru många fötter har en häst? besvaras med talet fyra.
Man brukar då ej svara: fyra fötter. Jag önskar verkligen, att
undervisningen under räknelektionerna skall vara enkel och
ansluta sig till liknande fall i lifvet.
l I moment 9 påyrkas namnförändring af de s. k. talsorterna.
Skälen angifvas sålunda: Sammanhanget mellan hufvudräkning,
för hvilken talens vanliga utsägande ligger till grund, och
skriftlig räkning, som grundas på talens beteckning, kräfver utbyte
af ordet tiotal mot tio, hundratal mot hundra och tusental mot
tusen o. s. v. Orden tio och hundra äro oböjliga. -
Bråksorternas namn äro sammansatta ord, bildade af än ett
ordningstal, än ett grundtal och ordet del. I de flesta fall är den första
sammansättningsdelen ett grundtal. För enkelhetens skull bör
den ändras därtill i alla.
Orsaken till yrkandet på heltalsorternas namnförändring
angifves vara sammanhanget mellan hufvudräkning och skriftlig
räkning. För ett opartiskt bedömande af yrkandets riktighet
fordras, att man fasthåller olikheten mellan tal och siffror, så
att man icke binder hufvudräkningen vid tänkta siffror. När
undervisningen i småskolan bedrifves riktigt, tänka hvarken
lärare eller barn på siffror under hufvudräkningen. Då talen
trettio och fyrtio sammanläggas och någon vägledning behöfves, så
tankes trettio vara tre tio och fyrtio vara fyra tio. Räkningen
består alltså i sammanläggning af två tiotal, näml. tre och fyra,
hvilkas summa är sju, i det man säger: tre tio till fyra tio är
sju tio (eller fyra tio till tre tio är sju tio), hvilket sedan
sammandrages till sjuttio (sjutti).
Enligt nuvarande namn på talsorterna sammanläggas talen
30 och 40 vid skriftlig räkning så: 3 tiotal till 4 tiotal är 7
tiotal. Men då försvinner ju det samband, som skall finnas
mellan skriftlig räkning och hufvudräkning.
Kanske man skall ändra om uttrycken vid hufvudräkningen
för ernående af öfverensstämmelse med den skriftliga räkningen?
Det skall man icke göra. Det är mycket enklare för barnen att
utbyta trettio mot tre tio än mot tre tiotal.
Dessutom motsvarar den angifna riktiga hufvudräkningen
fullkomligt uträkningen i konkreta fall. Man önskar veta, huru
mycket summan af 3 öre och 4 öre är. Då sammanläggas
öretalen 3 och 4. Penningsumman är sju öre. Ordet tio i förra
fallet motsvarar ordet öre i senare fallet. Öre kalla vi
penningsort; tio skola vi alltså kalla talsort. I enlighet därmed skola
de följande heltalssorterna kallas hundra, tusen, tiotusen,
hundratusen, million, korteligen begynnelsetälen i vissa talserier. Den
minsta heltalssorten har man af gammalt kallat enhet (= grund-
enhet). Den bör fortfarande kallas så. De följande sorterna
äro de tal, som äro enheter i hvar sin talserie. I så fall
uppstår också full motsvarighet mellan de abstrakta sorterna (=
talsorterna) och de konkreta sorterna. Ex. Sorten kvmm. är
enhet i en serie, sorten kvcm. är enhet i en annan serie, sorten
kvdm. är enhet i en tredje serie af ytor, o. s. v.
Af gammalt har man användt ordet tia såsom talsortnamn.
Man säger en tia, icke ett tia. Dess pluralisform tior är alltså
naturlig. Däremot skall ordet hundra icke böjas.
Bråksorternas namn äro sammansatta ord, hvilkas senare
sammansättningsdel är ordet del. Därifrån gör blott namnet på
första bråksorten, half, undantag. Så som många bråksorters
namn nu bildas, angifves därmed icke den rätta innebörden.
Hvad angifves med ordet tredjedel? Icke kan det syfta på den
tredje delningen af talet l, ty vid den delningen uppstå
fjärdedelar. Ej heller kan det särskildt syfta på den tredje delen i
ordningen af dem, som uppstå vid fördelning af talet l i 3 lika
delar; ty man har ej rätt att uteslutande tänka på den, och man
tänker verkligen icke heller särskildt på den. Detsamma gäller
om orden fjärdedel, femtedel, sjettedel, sjundedel, åttondedel,
niondedel o. s. v. I senare tid har man ofta ändrat åttondedel
till åttondel, niondedel till niondel, tiondedel till tiondel,
trettondedel till trettondel, fjortondedel till fjortondel o. s. v. Men
därvid har man i allmänhet icke haft tanke på den rätta
innebörden, ehuru den rätta innebörden framträder i orden trettondel,
fjortondel, . . . nittondel, hundradel, tusendel, tiotusendel, . . .
milliondel o. s. v.
I bråksortens namn skall nämligen omedelbart märkas
antalet delar, som uppstått genom delningen. När talet ett delats
i 5 (lika) delar och man skall fasthålla en af de 5 delarna
samt uttala dess storlek, så skall man säga: en femdel. För
barnen, som skola inlära det, faller detta sig mycket lättare
än att säga: en femtedel. I fall jag icke föresäger ordet
half för barnen, utan efterfrågar namnet på delarna, som
uppstå, när l tvådelats, sedan jag först betonat, att namnet skall
angifva tvådelningen, så svara de genast tvådel. - Aldrig har
det, så vidt jag vet, fallit någon människa in att säga
tjugu-förstadel i st. f. tjuguendel. Såsom namn på de delar, hvilka
uppstå vid lika trettiotvådelning, har jag sett ordet
»trettiotvå-endelar» tryckt och någon gång hört ordet »trettiotvåendedelar»
sagdt; men aldrig har jag märkt, att de kallats
trettioandra-delar.
Inspektör Lyttkens sökte påvisa, att bråksorternas namn
alltid äro bildade af ordningstal, och framhöll, att ofvannämnda
ändringar berott därpå, att den följande sammansättningsdelen
börjar med d. Det sista påståendet må vara riktigt! Men
då han för att bevisa sitt påstående sammanställer bildningen
af ordet trettondel med bildningen af ordet trettondag, så visar
han, huru godtycklig ordbildningen 4an vara och har varit i
detta fall. Det ursprungliga ordet trettondedag innehåller den
rätta innebörden, nämligen den trettonde dagen (i julhelgen);
men ordet trettondedel innehåller icke den rätta innebörden,
emedan det icke är särskildt fråga om den trettonde delen, ej
heller om den trettonde delningen. Detsamma gäller om den af
honom framhållna öfverensstämmelsen mellan tjugondag och
tju-gondel.
Vi kunna språkhistoriskt förklara uppkomsten af de af
honom förfäktade bråksortnamnen. Man har nämligen tänkt sig
kunna ombilda hvilket helt tal som helst till bråk med hvilken
nämnare som helst. Så tänkte man sig talet 3 utbytt mot f,
|-, -|, a32, ^5 o. s. v. Men förståndiga räknelärare hafva
frångått den grundsatsen. Den grundsatsen strider nämligen mot
den nyare åsikten, äfven förfäktad af d:r Lyttkens, att man icke
skall hafva talens beteckning till utgångspunkt för uppfattning
af dem. Det låter också verkligen konstigt att säga tre endelar.
De nuvarande bråksortnamn, hvilkas första
sammansättningsdel är ett ordningstal, hafva oriktig innebörd och böra för den
skull ändras.
Det är märkvärdigt, att inspektör Lyttkens, som anses vara
språkkännare, vill bestämdt påstå, att de till sin innebörd
riktiga, af svenska ord sammansatta, påyrkade bråksortnamnen
»icke äro svenska», »icke äro riktiga», »i ingen svensk
språklära och i ingen svensk ordbok finge plats» (Se sid. 1441).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
