Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (664.) 19 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 38
SVENSK LÄRARETIDNING,
479
Talaren slutade med att önska lycka och
framgång åt ett sådant sträfvande. Och det
vore väl, om män komme med, som bidroge
till, att det ginge till som under Askovs tak
– enkelt, utan de fordringar på lifvet, som
tyckas hota universiteten.
Direktör T. Holmberg å Tärna meddelade
några erfarenheter från sommarkurserna i
Uppsala förra året samt omnämde, hurusom
kurser anordnats vid Hvilan och Grebbestad.
Vidare omtalade han, att professor Hjärne i
Uppsala hade hållit föredrag i England om den
nordiska folkhögskolan, och att detta föredrag
väckt stort uppseende och mött mycken
sympati. Ur skandinavisk synpunkt ville talaren
önska, att de beslutade sommarkurserna i
Uppsala 1895 blefve besökta af danskar.
Föreståndaren J. Nörregård från Testrup
påminte om, att han och Schröder för 14 år
sedan sökte att få öfverbringa en lyckönskan
från folkhögskolan till universitetet vid dess
400-års-fest, men att de ej mottogos. Därtill
hade de fått tadel af sina kolleger, för att de
kunde tänka på något sådant. Tiden vore nu
en annan! Nu syntes det vara enstämmighet
för en förbindelse med universiteten, och
talaren gladde sig däråt. En sådan förbindelse
som den ifrågasatta kunde ej gå, utan att
Nordens universitet trädde i beröring med
hvarandra, men man skulle ej börja för stort, så
att apparaten krossades, utan till att börja med
hålla sig inom det egna landets gränser.
Folketingsmanaen Harald Holm ville, att
man, särskildt om man komme inför
riksdagen, icke skulle sammanblanda
universitetsutvidgning och kurser för lärare. Han
förordade i första rummet kurser för lärare inom
de särskilda landen, men därjämte vore bra
att få allmänt nordiska kurser. ’
Föreståndaren L. Schröder: Professor
Weibull hade sagt det bästa ordet i dag. Då han
talte tänkte jag: det är Grundtvigs tankar om
den gemensamma nordiska, vetenskapliga
högskolan i Göteborg, och hans ord grepo mig.
Samarbetet mellan Nordens folk på den vägen
må komma till stånd, och kan det bäst tänkas
såsom en högskola, som ambulerade mellan
de olika universiteten olika år.
Uniyersitets-lärarne samlas från alla folken, likaledes
åhö-rarne. Denna jubelfest skall icke blott vara
en minnesfest. Det vore lyckligt, om den
kunde beteckna ett steg framåt, om den kunde
åstadkomma något, som kunde befästa
sam-lifvet mellan Nordens folk, något, som kunde
förhjälpa folkhögskolläraren därtill, att hans
framställning blefve grundlig som den
vetenskapliga, lättfattlig som den populära, anderik
som den poetiska.
Teol. kand. C. Bågö från Testrups
folkhögskola önskade äfven tillgång till vetenskapens
salar och menade, att man snarast möjligt
skulle söka få till stånd ett samarbete med de
andra nordiska rikena. Det borde ju förr desto
hellre göras slut på den skandalen, att en
svensk bok öfversattes till danska och tvärtom
för att kunna läsas. Kurserna borde främja
språkgemenskap. Tanken på Göteborg skulle
arbetas fram på samma väg som tanken på
Sorö. Talaren vore rädd för den
populariserande formen för lärare; de behöfde hafva
vetenskapen.
Ö!r L. Holmström från Hvilan gaf
erkännande åt Lunds universitet, för att det ställt
sig välvälligt mot folkhögskolan. En af
skandinavismens bästa anhängare, professor
Hamilton i Lund, hade redan första året läst 10
timmar å Hvilan. Senare hade professorerna
Weibull och Ribbing m. fl. varit flitiga föreläsare.
I Sverige kan ej bli kurser endast för
folkhögskollärare. Då böra vi komma till Danmark
och de danske vid ett annat tillfälle till oss,
så att kurser hvarje år i tur och ordning
anordnades vid något universitet. Folkhögskolan
hade en ny skandinavisk uppgift, den att
för-brödra, och förbrödringen borde gå nedifrån
uppåt.
Professor Warming från Köpenhamn
tackade för inbjudningen till detta intressanta möte,
där han hört många tankar, som hittills varit
honom främmande, men som han hoppades
skulle bidraga till att slå bro mellan
universitet och folkhögskolan. Många af hans
kolleger skulle med stor glädje söka tillmötesgå
de kraf, som ställdes på dem. Dock borde
man icke allenast vända sig till professorerna
utan också till andra, som arbeta i
vetenskapens tjänst, lärare vid tekniska skolor,
tjänstemän vid riksarkivet, museer m. m. För öfrigt
vore lyckligast, om saken ordnades på privat
väg. Den skulle icke gå genom konsistorierna,
och män borde tills vidare icke heller söka
statens hjälp, något som de svenska talarne
i allmänhet äfven häfdade.
Professor Weibull ville likaledes, att andra
än universitetslärare skulle användas. Då
dessutom lärare skulle tagas från alla universitet,
så behöfde man icke komma i förlägenhet om
lärarekrafter. Talaren sade sig vara betagen
af den stämning, som genomgick församlingen
vid Schröders framställning om Nordens
förbrödring. Vid studentmötet 1869 framställde
talaren tanken om vandringslifvet vid Nordens
universitet. En frukt af detta var
Tegnér-Öhlenschlägerska stipendiet, det enda, som
Nordens folk ägde tillsammans. En följd af det
nu sagda vore ett universitetslärarnes
vand-ringslif, som skulle leda till en rik utveckling.
Hr Schröder framlade följande af honom och
hr Weibull affattade resolution:
Det nordiska folkhögskolläraremötet i Askov
uttalar som sin önskan, att man snarast
möjligt försöker få en samverkan i gång mellan
lärarne vid Nordens olika universitet och andra
lärda från Nordens länder för att behandla
vetenskapliga ämnen för folkhögskollärare
och andra, som önska grundlig upplysning,
och att man försöker få bildad en kommitté
bland de nordiska universitets lärarne för att
förbereda något sådant.
Talaren föreslog en omröstning om denna
resolution, men först senare på dagen, så att
man kunde få tid att öfverväga saken.
Sedan ännu ett par talare yttrat sig,
tog inledaren till ordet för att afsluta
diskussionen. Han fann den föreslagna
resolutionen så tilltalande, att han föreslog
att genast antaga den. Han bad alla dem
resa sig, som bifölle resolutionen, hvarpå
församlingen reste sig som en man.
Så vare detta - så slutade talaren - icke
endast en jubelfest men en fest, som för
ett steg framåt, som medför välsignelse.
Senare på dagen valde danskarne trenne
personer att förhandla med
universitets-lärairne i Köpenhamn.
Ludvig1 Schröder.
Den man, som bildade själfva
medelpunkten och den ledande kraften i mötet
på Askov, är icke okänd för våra läsare.
Den 7 juni 1893 meddelade Svensk
Läraretidning hans bild och gjorde i korta drag
reda för hans lefnadsbana.
»En mans lif är hans tankar», sade en
gång den svenske tänkaren Boström. Om
någonsin detta ord är en sanning, så är
det med afseende på Ludvig Schröder.
Men hos honom hafva hans tankar tagit
form i en kraftig och lefvande gärning till
gagn för hans land och folk. Få äro de
män i vår samtid, hvilka Danmarks rike
är så mycken tack skyldigt som honom.
I öfver 30 års tid har "han stått på vakt
för den danska nationalitetens sak där
nere vid gränsen. Vid Röddings
folkhögskola, det lefvande Dannevirke, som skulle
skydda danskt språk och sed mot
tyske-riets öfvermakt, lade den unge studenten
för en mansålder sedan under Sofus
Högsbros ledning första handen vid det verk,
som skulle blifva hans lifs stora bedrift.
Men 1864 års händelser sopade snart bort
hvarje spår af den späda planteringen, och
undan det preussiska sabelväldets
öfvermod måste Schröder med sin unga maka
draga sig tillbaka till en tryggad fristad
inom det gamla Danmarks gräns.
Ringa och obetydligt var den
begynnelse, ur hvilken Askovs nu så ståtliga
högskola vuxit upp till den förnämsta i
norden. Växlande voro de öden, hårda
de pröfningar, som dess ledare hade att
genomgå, innan han med sitt verk nådde
dit, där han nu står såsom den
Grundtvigska folkhögskolans erkändt främste man
i Danmark. Men så har han också haft
ett stöd, så godt som någon kan äga, i
sin hängifna och rikt begåfvade hustru ej
mindre än i sådana medlärare som en
Nutzhorn, en Paul la Cour m. fl. Och
det är med deras trogna bistånd, som han
vid Askov är på god väg att förverkliga
gamle Grundtvigs stora nationella tanke
om en folkhögskola i högre mening, ägnad
att utgöra själfva krönet på den danska
folkhögskolans ljusa tempelbyggnad. Denna
högskola i stort blifver kanske nu ej sådan
som Grundtvig själf tänkte sig den, då
han med hjälp af kung Kristian VIII ville
se den förverkligad i det minnesrika Sorö.
Men den har i stället på ett mera
naturligt och så att säga organiskt sätt vuxit
fram ur den högskolegärning, som med
sådant nit och ifver drifves öfver allt i
Danmark, och den hvilar därför också på
en så mycket bredare och fastare grundval.
Schröder hör till de jämförelsevis få
bland den danska folkhögskolans män, som
äro i besittning af en omfattande
akademisk bildning; och han är därför mer än
andra ägnad att bilda den förmedlande
länken mellan folkhögskolan och
universitetet, när den universitetens utvidgning,
som i Sverige på så kort tid skjutit så
stark fart, hinner utbreda sig äfven till
Danmark. Men han är desslikes - och
däri ligger i ej ringa grad nyckeln till det
välde han utöfvar - mer än någon annan
nu lefvande dansk man att anse såsom
gamle Grundtvigs andlige arftagare. När
Eliasmanteln gled från den gamle siarens
skuldror, togs den upp af Ludvig Schröder,
och med den blef han delaktig af sin
mästares anda. Med aldrig sviktande
trohet och hängifvenhet har han genom
lifvets skiften fullföljt dennes verk och fört
hans stora tanke framåt, till dess den
danska folkhögskolan nu står där som en
andlig stormakt, till hvilken hela den
tänkande delen af Danmarks folk nu blickar
upp med hängifvenhet och tacksam
beundran.
På den nu afslutade minnesfesten tryckte
Schröders mäktiga och imponerande
personlighet sin prägel såsom ingen annan
under dessa oförgätliga dagar. Allt utgick
från honom, allt återgick till honom, i
allvarets högtidsstund den främste liksom i
festens glädje, och ingen, som sett honom
stå där omgifven af den ljusets riddarvakt,
hvars erkände höfding han är, skall nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
