Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (670.) 31 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
SVENSK LÄRARETIDNING-
N:r M
den andre »hafva de utfallit mycket olika,
en del förträffligt, en del ovanligt dåligt».
Dessa omdömen, grundade på verkliga
undersökningar, torde också med tämligen
stor säkerhet kunna anses såsom allmän-
Att den s. k. uppsatsskrifningen står på
ännu lägre ståndpunkt synas alla vara ense
om. Den »förekommer endast i ett fåtal
folkskolor» och »har. där», påstås det,
»befunnits ännu mindre tillfredsställande
än rättskrifningen». En säger, att »de
äro mera ovanliga öfningar» och »inskränka
sig till skriftligt återgifvande af något litet
berättadt stycke». En annan uppgifver, att de
endast förekomma i de gynnsammast lottade
skolorna och att de äfven där »lyckas endast
i bästa fall åstadkomma någorlunda godt
resultat». En tredje klagar, att
uppsatserna »mången gång äro idel gallimatias».
Flera endast omnämna, att ifrågavarande
öfningar ej förekomma förrän i
fortsättningsskolan. Några medgifva dock, att de
äro allmännare nu än förr, och ett par, norr
om Mälaren, hafva »funnit rätt goda
skriftliga uppsatser». Som regel med blott få
undantag gäller otvifvelaktigt en
inspektörs omdöme, att vid afgången från
folkskolan barnen ej vunnit förmåga »att
skriftligen gifva uttryck åt sina tankar», m. a. o.
att de icke kunna skrifva sitt modersmål.
Såsom orsak härtill anföres följande:
- - - »läraren har antingen försummat
att rätta barnens arbete eller ock verkställt
granskningen på ett ytligt och
otillfredsställande sätt.»
- - - »det beror i väsentlig mån uppå,
att lärarne icke, såsom önskligt vore, meddela
undervisning i detta ämne.»
»Uppsatsskrifningen, som ännu. ej kommit
allmänt i bruk, befinnes mindre
tillfredsställande, hufvudsakligen emedan den företages utan
att vara förberedd af rått planlagda
föröfningar.»*
»Att så stora svårigheter resa sig mot ett
mera allmänt införande och öfvande af
själfständiga skriftliga uppsatser, torde bero dels
därpå, att m,an ställer krafven i denna väg
alldeles för högt* för barndomsskolan
(egentliga »krior» kunna 12 a 13 års folkskolebarn
naturligtvis aldrig åstadkomma), dels därpå,
att lärjungarna till följd af ofvan berörda
brister (i fråga om innehållsurval samt läse- och
läroboksframställning) icke hafva sitt reala
vetande i sådan förrn, att det med
inbillningskraftens och den ordnade tankeverksamhetens
hjälp låter sig muntligen eller skriftligen lätt
reproduceras, dels ock därpå, att fortgående
progressiva öfningar uti mera själfständigt,
muntligt eller skriftligt återgifvande, såsom nyss
framhölls, icke förekomma.»
Det först angifna skälet ankommer det
på lärarne att undanrödja. Det är ingen
heder för lärarekåren, att dylikt kan med
sanning sägas icke af en utan af många
inspektörer. Alla borde hafva kunnat
skrifva såsom en af dem: »Rättskrifnings- och
uppsatsböckerna vittna icke minst om
lärarnes nit. De utgöra ock ett vittnesbörd
om det stora och oftast tråkiga arbete,
som de på den från skoltimmarna lediga
tiden måste underkasta sig, då de skola
rätta ifrågavarande böcker,» - Medgifvas
bör emellertid, att rättningsarbetet i
öfver-befolkade skolor kan bli för mycket.
Bristen på progressiva föröfningar är
* Kursiveradt af oss.
otvifvelaktigt af stor betydelse och hänger
nära tillsammans med de öfverspända
fordringarna på barnens uppsatser. Låter man
sig till en början nöja med att barnen i
några - på allra lägsta stadiet en till
tre j- korta meningar nedskrifva, .hvad de
lärt,’ sett, hört eller varit med om, och
att detta skedde på deras barnsliga språk,
och om man sedan icke ökade sina
anspråk fortare än deras själsutveckling
fort-skrede, och om man slutligen icke vid
dessa öfningar gjorde stafning,
interpunk-tions- och grammatikaliska regler viktigare,
än att barnen vågade sig att försöka
nedskrifva sina tankar, så skulle resultatet
blifva ett helt annat än nu, ty hos ett
normalt utveckladt barn finnes ett behof
att skrifva för innehållets skull.
Att felen i läromaterialets urval och
framställning är en af de allra väsentligaste
orsakerna till, att barnen ej i skolan vinna
förmåga att vare sig muntligen eller
skriftligen redogöra för hvad som varit föremål
för undervisningen, detta lär icke någon
sakkunnig vilja eller kunna bestrida. Och
då inspektörerna konstaterat saknaden af
denna förmåga hos eleverna i den nutida
svenska folkskolan, så hafva de därmed i
själfva verket fällt en mycket hård dom
öfver nu brukliga lärokurser och deras
genomförande vid undervisningen samt i
läro- och läseböcker.
d) Undervisningen i s pr åk l ära.
Det är själfklart, att i lagarna för
läsning, tal och skrifning måste hvarje skola
meddela kunskap, så vidt verklig
språkundervisning där skall förekomma.
Däremot kunna meningarna vara delade om,
på hvilket stadium språklagarna böra i
barnens uppfattning göras medvetna och
bringas i system.
Långt innan arbetet därmed börjar, måste
dock undervisaren vid sitt arbete hafva
siktat mot det målet, att dessa lagar en
gång skola blifva barnens verkliga
egendom; han måste hafva öfvat dem att tala,
läsa och skrifva efter dessa lagar och att
sträfva emot anlagets, slarfvets eller
provinsialismens lockelser till brott emot dem.
Ju mera planmässigt dessa öfningar ske,
desto lättare inhämtas sedan språkläran,
och desto fruktbarare blir kunskapen däri
för den fortsatta språkundervisningen. Men
ett rätt bedrifvande af föröfningar till
språkläran kräfver med nödvändighet, att
läraren fullt behärskar sitt ämne.
Som bekant föreskrifver normalplanen,
att språkläran skall läsas från och med
femte skolåret. Så synes ock ske i
någorlunda lyckligt lottade skolor. På flera
ställen börjas därmed, enligt hvad som
uppgifves, två eller tre terminer tidigare,
Ett par inspektörer säga sig hafva gifvit
föreskrifter om »att redan i folkskolans
lägre afdelning med barnen genomgå den
enkla satsen äfvensom de hufvudsakligaste
ordklasserna». Detta har skett, emedan
»det visat sig hinderligt för lärokursens
medhinnande att uppskjuta undervisningen
i språklära ända till tredje klassen».
Några få inspektörer äro nöjda med re*
sultatet, en anger det till och med som
»ovanligt godt», men i regel gifves det
omdömet, att i »de allra flesta skolor
sakna barnen nödiga kunskaper i ämnet»,
eller att »undervisningen däri inskränker
sig till några frågor om satsens
hufvuddelar och om ordklasserna». En säger:
»Insikten i form- och satsläran är ganska
ringa. Mycket sällan har något barn
kunnat rätt använda skiljetecknen, om hvilkas
utseende de till och med mången gång
sväfvat i okunnighet».
Den ringa framgången af ämnets
införande i skolan angifves af fem inspektörer
bero på en orsak, hvars tillvaro säkerligen
skall förvåna mera än en folkskolepedagog:
Somliga af de äldre lärarne, men äfven
några af de jämförelsevis yngre, visa en
anmärkningsvärd brist på kunskap i ämnet, så
att det förekommit, att jag efter åhörandet af
en s. k. lektion sett mig nödsakad att förbjuda
läraren att tills vidare undervisa däri.
(Gust. O. Börjesson.)
De svagaste punkterna i folkskolan i fråga
om modersmålet äro språklära och
modersmålets rättskrifning. I den förra innehafva
barnen i de allra flesta skolor långt ifrån
nödiga kunskaper. Orsaken är dels bristande
öfning, dels och icke så sällan bristande
skigtfs-lighet hos läraren att meddela undervisning i
detta ämne. (C.Leidesdorff3.)
–––– att de icke som önskligt vore
meddela undervisning i detta ämne. I satslära
befinnas de själfva ofta mycket osäkra, en
anmärkning som företrädesvis giller lärare af en
äldre generation. Det är mig lika kärt, som
det är min plikt vitsorda, alt flera undantag
gifvas. (Carl N:son Gierow.)
I en och annan skola, som är bättre lottad,
undervisas något i svensk grammatik. Men i
ytterst få skolor är denna undervisning så
ordnad eller så fullständig, att den är af något
värde. ––––I de andra (fyra skolor med
god grammatikundervisning äro uppräknade)
sträcker sig undervisningen icke mycket
utöfver något ordande om det omtalade och det
utsagda. Och detta gäller äfven om mycket
gynnsamt ställda skolor, af hvilka man
väntade, att de skulle hinna med att meddela
någon undervisning i modersmålets form- och
satslära. Detta åter beror utan tvifvel därpå,
att de allra flesta såväl yngre som äldre
folkskollärare själfva sakna en någorlunda säker
insikt i modersmålets grammatik. Huru detta
kan. komma sig numera, då seminarierna hafva
fyraårig kurs och då utgående
folkskollärarekandidater visa sig i allmänhet äga ganska
goda kunskaper i de flesta öfriga ämnen, det
förstår jag icke. Men faktum är det
emellertid. Det blott må här tilläggas: i folkskolan
må hinnas mera eller mindre af form- och
satsläran, folkskolläraren själf borde dock
någorlunda fullsländigt känna sitt modersmåls
lagar och former, ty brist hos honom
därut-innan skall nödvändigt på flera sätt gå igen
vid hans undervisning i modersmålet.
(P. A. Ar n man.)
Att ett sådant’ förhållande äger rum beror
ej på bristande nit och intresse hos lärarne
för detta ämne. Många kunna orsakerna
därtill vara, men en ibland dem är utan tvifvel
den, att lärarne, då de utgå från seminarierna,
enligt min åsikt ej äro så väl rustade för
undervisningen i detta ämne som i skolans
öfriga ämnen. . (A. J. Särnblad.)
Så litet smickrande för lärarekåren an
dessa omdömen äro, hafva vi icke velat
öfverhoppa dem, enär de blott utgöra en
afgjord bekräftelse på, hvad från kårens
sida mångfaldiga gånger uttalats, nämligen
att den nuvarande lärareutdaningen och
den befintliga kontrollen öfver
lärareexa-men på intet sätt garantera, att de
utgående lärarekandidaterna ens innehafva den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
