Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (670.) 31 oktober 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
SVENSK LÄEAEETEDNING.
N:r M
ras därigenom ej arméns väpenöfningar, dels
blir pojken till gagn i jordbruket under den
tid, då alla armar där kunna sysselsättas -
och lämnar då ofta detta gagn oköpandes.
Hvar och en med landtmannagöromål
förtrogen bör kunna vitsorda, att betydelsen häraf
ej är ringa. Vidare är väl sannolikt, att han,
pojken, på så vis lättare växer in i det arbete,
hvaraf han såsom äldre skall taga sin
bärgning. - Och månne ej den militära
uppfostran, som genom detta förslag blifver honom
lämnad, skall bidraga både till förmåga och
raskhet i arbetet, skall dana flinka, hurtiga
ynglingar? De skola kanske icke så mycket
tala om sina »rättigheter» och sitt
»människovärde», men däremot i handling fylla sina
plikter - och därmed fritt tillerkännas
bådadera. - Se huru massan af nutidens ungdom
yfves öfver sin (inbillade) betydelse men
känna plikter endast - för andra. - Låtom oss
dana våra gossar till något annat! Lydnad i
främsta rummet! Lär pojken detta, så tvekar
han mången gång att följa egna, dåliga
ingif-velser. - När sedan en gång den sålunda
uppfostrade skaran bildat egna hem, då skall
samarbetet mellan skolan och föräldrarna ej saknas.
Framliden hänger på, huru våra barn
uppfostras. Se vi i detta fall det närvarandes
brister - är det ej då vår plikt att göra, hvad
i vår förmåga står till åstadkommande af
något bättre? - I, som ägen värma i hjärtat och
skärpa i tanken, tagen saken om hand - för
vår ungdoms, vårt fosterlands skull! .S.
Att i en tidning för lärare underkasta
denna artikel någon närmare granskning
torde anses alldeles öfverflödigt. Den
ve-derlägges tillräckligt med följande enkla
fråga: Hvad vittnar erfarenheten om de
sedliga frukterna af det beprisade
militaristiska upp f ostrings systemet? Svaret
föreligger i de upprepade skandalösa
militärbataljerna på hufvudstadens gator
och torg samt de ständiga oordningarna
i närheten af våra stora mönsterkaserner.
De tala sannerligen ett språk, som icke
af någon lärer kunna misstydas.
Om den anförda artikeln stått att läsa
i någon af de tidningar, som särskildt
gjort sig till reaktionens språkrör, och för
hvilka folkskolan ständigt varit en nagel
i ögat, så skulle vi knappast funnit skäl
att i dess helhet bringa den till våra
läsares kännedom. Den hade då
närmast varit att betrakta såsom ett
kuriöst bevis på, hurusom reaktionära
röster därute nästan alltid finna eko i
besläktade svenska sinnen. Så som
ifrågavarande yrkanden nu framkommit, ter
sig saken emellertid något
allvarsammare. Artikeln har, såsom vi nämt,
varit utan gensägelse intagen i Stockholms
Dagblad och beledsagad af det
rekommenderande tillkännagifvandet, att den
härrör från »en fosterlandsvän». Under
sådana förhållanden måste den anses
såsom ett ganska märkligt tidens tecken.
Att det däri framställda förslaget icke
kan förverkligas är visserligen alldeles
uppenbart, men lika uppenbart är, att
det måste komma att ytterligare stärka
den ovilja mot folkskolan och den
obenägenhet till uppoffringar för denna, som
länge gjort sig hos oss kännbara.
I alla händelser måste det dock
betraktas såsom en fördel för
folkskollärarekåren, att den erhåller full
kännedom om den verkliga innebörden af
åtskilliga sträfvanden, med hvilka den länge
haft att kämpa, men som hittills
vanligen förstått att dölja sina egentliga
syften under hvarjehanda skenfagra
förklädnader. Det är alltid godt att få rent
besked.
Åter på krigsstigen.
Mod att tiga förklarade sig rektor
Fredrik Lundgren äga, då han för
någon tid sedan blef anmodad att bevisa
sina beskyllningar mot Sveriges
allmänna folkskollärareförening och dess
centralstyrelse. Och det modet
ådagalägger häri allt fortfarande. Vi hafva
emellertid tagit för gifvet, att han äfven
skulle hafva mod att tala - nämligen
vid första tillfälle, som kunde erbjuda
sig att framkasta ytterligare beskyllningar
af samma art. Och på det modet har
han nu visat ett nytt prof genom en
lång artikel i tidningen »Vårt Land» för
sistlidne onsdag.
Det är centralstyrelsens upprop till
Sveriges folkskollärarekår, offentliggjordt
i denna tidning n:r 40 B, som vållat,
att rektor Lundgren åter dragit ut på
krigsstigen. Vi behöfva naturligtvis icke
särskildt nämna, att det är »i
sanningens namn och "af varmaste intresse
för folkskolan och dess lärarekår», som
han äfven nu tagit till orda, samt att
han fortfarande talar synnerligen vackra
ord’ om »försakelse, tro och kärlek»,
samt »ödmjukhet, tro och kärlek» -
nota bene hos andra.
Ej heller behöfva vi väl upplysa
därom, att hela hans nya angrepp är byggdt
på en grof misstydning af det
centralstyrelsens »upprop», som tjänat till
förevändning för detsamma. Författaren har
tagit den uppräkning af åtskilliga
praktiska åtgärder från skolmyndigheternas
sida, hvilka Sveriges allmänna
folkskollärareförening antingen föranledt eller vid
hvilkas åstadkommande den i sin mån
medverkat, samt för sitt syfte på ett
fullständigt vilseledande sätt omformulerat
densamma och betecknat den såsom en
af centralstyrelsen skrytsamt utfärdad
»meritlista». Han låter förstå, att
centralstyrelsen skulle frånkänt regering,
riksdag och kommuner förtjänsten af de i
denna uppräkning omnämda åtgärderna
samt framställt dessa myndigheter såsom
saknande hufvud och hjärta för
folkskolan och dess lärarekår, oförmögna att
uttänka eller utföra något af värde, med
mindre de blifvit ledda (!), för att icke
säga drifna (1) af bemälda styrelse.
När rektor Lundgren befinner sig
under inverkan af den stridslust, som alltid
griper honom vid tanken på Sveriges
allmänna folkskollärareförening, finnes
det ingen gräns för hans lifliga fantasi.
Såsom hvarje läsare af det nu angripna
»uppropet» väl vet, framhålles i detta,
att de påtagliga, i positiva åtgärder
uttryckta frukterna af föreningens
kortvariga verksamhet icke varit och icke
kunnat vara synnerligen många eller stora,
men att föreningen dock tagit initiativet
till eller i sin mån medverkat vid åstad-
kommandet af åtskilliga för skolan
gagneliga åtgärder. Detta senare är ett
faktum, som rektor Lundgren med sitt groft
karrikerade referat icke kunnat rubba.
Rektor Lundgren tyckes visserligen
anse det otillbörligt af centralstyrelsen
att inför myndigheterna framställa
folkskollärarekårens egna önskningar i vissa
folkskolan rörande frågor, att gifva
vederbörande »opåkallade råd», som han
mycket öppenhjärtigt uttrycker sig. Oss
däremot synes sådant alldeles i sin
ordning. Om myndigheterna sedan
tillmötesgå dessa önskningar, lyssna till dessa
»opåkallade råd», så bevisar detta icke,
att de sakna hufvud och hjärta för
folkskolan och dess lärarekår, utan jämt upp
motsatsen. Regering, riksdag och
kommuner förtjäna all tacksamhet för hvad
godt de uträttat och fortfarande uträtta.
Men de, sorn bäst äro i tillfälle att lära
känna folkskolans tillstånd och behof,
det är dock folkskolans egna arbetare.
Dessas roll bör därför enligt vår mening
icke inskränka sig till att sitta med
händerna i skötet och vänta på hvad
myndigheterna kunna komma att »uttänka».
Den är tvärtom att med hofsamhet, men
ock med frimodighet gifva dessa
myndigheter kännedom om de erfarenheter,
som under undervisningsarbetet blifvit
gjorda, och om de förbättringar, som
därunder visat sig behöfliga. Inga
myndigheter, hvilka rätt fattat sin ställning,
kunna misstycka ett sådant uppträdande
från lärarekårens sida.
Rektor Lundgren söker visserligen
intala sina läsare, att man genom
framhållandet af det faktum, att
folkskollärarne själfva genom sina uttalanden
föranledt eller medverkat vid åtskilliga
nyttiga åtgärder från myndigheternas sida,
skulle sätta »vederbörandes tålamod på
ett prof, som de icke alltid torde kunna
med jämnmod fördraga». Men detta
hans mindre aktningsfulla uttalande om
vår skolas myndigheter torde väl fä
tillskrifvas endast och allenast hans gamla
inrotade vana att argumentera med
hotelser. Vi tänka i alla händelser högre
om vederbörande och om deras
bevekelsegrunder, än rektor Lundgren genom
dessa ord visat, att han gör.
I andra land låta skolans högsta
myndigheter leda sig af helt andra grundsatser
än dem, han ansett sig böra förutsätta
hos vederbörande i Sverige. Så t. ex.
finner man det numera i Danmark och
England helt naturligt, att den allmänna
lärareföreningen vänder sig till
undervis-ningsdepartementet med sina önskningar
och förslag, samt att å andra sidan
undervisningsdepartementet icke gärna
utfärdar några förordningar rörande
folkskolans angelägenheter utan att förut
hafva inhämtat den allmänna
lärareföreningens råd. Att ett sådant om
ömsesidigt förtroende vittnande förhållande
måste lända båda parterna till heder
samt folkskolans sak till gagn synes oss
ligga i öppen dag. Äfven hos oss
kommer helt visst den tid, då man icke nog
skall kunna förvåna sig öfver personer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
