Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (672.) 14 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
Mot de fyra första punkterna kunna vi
lärare och lärarinnor svårligen hafva
något att invända. Den femte punkten kan
däremot för oss och för skolan vara i
högsta måtto ödesdiger. I denna punkt
åläggas vi att lyda jämte folkskolestadgan
gällande reglemente. Jag vill icke bestrida,
att reglementen på grund af de vidt skilda
lokala förhållandena i vårt land äro
behöfliga, men jag vill erinra om den
ingalunda sällsynta företeelsen, att reglementen
innehålla bestämmelser, som äro i hög
grad opedagogiska, och detta i trots af
det förhållande, att reglementena äro efter
vederbörande folkskoleinspektörs hörande
godkända af domkapitlet.
Ett exempel. Många reglementen inom
olika stift innehålla detaljerade
bestämmelser om huru förfaras skall med
lärjunge, som i skolan visar olydnad, lättja,
trots eller dylikt, och föreskrifva
»kärleksfullt tilltal, allvarlig varning eller
anmärkning i dagboken». Fortfar lärjungen att
ådagalägga gensträfvighet och trots, skall
han straffas med »lämplig kroppsaga».
Här har läraren till sitt förfogande fyra
slag af straff. Något af dessa måste han
i hvarje förekommande fall använda. Men
uppenbart är, att han härigenom ofta, ja,
man kan tryggt säga i de flesta fall,
hindras från att använda sådana slraffarter,
som lämpa sig efter barnets förseelse, och
hans uppfostrande inflytande hämmas eller
tillintetgöres. Om en gosse t. ex. visar
sig vildsint på hemvägen från skolan och
behandlar sina kamrater illa, så borde den
naturliga följden blifva den, att han icke
finge gå hem tillsammans med sina
kamrater utan åtminstone under de närmaste
dagarna stanna kvar i skolan så länge,
tills kamraterna hunnit komma undan
honom. Detta naturliga straff kan dock
läraren icke våga använda, ty alla
förseelser skola enligt reglementet behandlas efter
samma schema. Allt skall här gå efter
linjal, icke efter ändamålsenlighet. Jag
vill särskildt fästa uppmärksamheten på
att i en skola, där kroppsaga är det enda
medel, som reglementsenligt får användas
vid upprepade förseelser, där tvingas
läraren att använda detta för honom själf
så motbjudande bestraffningssätt vida mera,
än behöfligt är. Och skulle han någon
gång med blicken riktad på barnets väl
glömma reglementets bestämmelser och
använda ett af de många naturliga
bestraffningsmedel, som stå honom till buds, då
ve honom, om han har ett skolråd, som
’ af en eller annan anledning vill komma åt
honom. Ehuru han gjort det
ifrågavarande barnet en god gärning, kan hvarken
domkapitel eller k. m:t då fria honom för
varning eller, om det förekommer andra
gången, från afsättning. Häraf torde med
all önskvärd tydlighet framgå, att många
reglementen för läraren lägga snaror, som
äro dess svårare att undgå, ju större nit
läraren har om barnens moraliska
uppfostran, och ju ifrigare han är att befordra
deras sanna väl. Den tyngsta af en
lärares plikter är och kommer alltid att
förblifva den att genom s. k. straff söka
hämma och undertrycka de onda anlag,
som hos somliga barn med stor kraft vilja
göra sig gällande, men många inse icke,
att de genom sådana bestämmelser som
den nämda icke blott lägga en stor sten
på den redan förut tunga bördan utan till
och med kunna till barnens och
samhällets skada omöjliggöra all rationell
uppfostran. Det kunde därför vara på sin
plats, att äfven vederbörande lärares
yttrande inhämtades, innan ett reglemente
stadfästes.
Sådana bestämmelser, sorn de nyss
anförda, och som i reglementet äro tydligt
angifna, äro dock icke de farligaste. Värre
är.det med den sista punkten af
skolstad-gans § 29. Denna ålägger läraren att
åtlyda icke blott skolstadga och reglemente
utan äfven »hvad skolrådet med hänsyn till
hans befattning honom lagligen
föreskrifver». Redan härigenom har skolrådet
erhållit allt för stor makt öfver läraren. Men
många skolråd hafva icke varit nöjda
härmed utan begagnat sig af sin
lagstiftningsrätt vid reglementets upprättande till att
än ytterligare utsträcka denna makt.
Ordet lagligen, som väl betyder »i
öfverensstämmelse med lag», har i reglementet
förvandlats till »i laga ordning», som
ingenting säger om föreskriftens innehåll, ulan
endast, att skolrådsbeslutet skall hafva
kommit till enligt laga former, d. v. s. att
skolrådet vid tillfället skall hafva varit
beslutmässigt.
Somliga skolråd hafva icke ens aktat
nödigt att tala om föreskrifter, tillkomna
»i laga ordning», utan helt enkelt
utelämnat alla inskränkande uttryck och i sina
reglementen stadgat, att läraren skall
efterkomma allt, »hvad skolrådet finner skäligt
att honom föreskrifva». Här är gärdet
fullkomligt upprifvet. Ett skolråd kan gifva
föreskrifter nästan i oändlighet. Det kan,
om det så behagar, bestämma de minsta
småsaker i fråga om undervisning och
uppfostran och genom en mängd bud och
förbud i högsta måtto inkräkta på lärarens
personliga frihet samt rent af förstöra hans
arbete.
Eller hvar går enligt nämda stadgande
gränsen för en lärares skyldigheter. Den
frågan kan ingen besvara, ty någon gräns
finnes icke. Den sorgliga olyckan i Forssa
har lärt oss, att personer finnas, som vilja
utsträcka en lärares skyldigheter ända in
i det orimliga. Man drar sig icke för att
inför domstol yrka straff på en olycklig
lärarinna, som vid en eldsvåda förlorar
besinningen och med fara för lifvet
handlöst kastar sig ned från Öfra våningen,
och detta straff vill man ålägga henne just
därför, att hon för tillfället icke är sig
själf mäktig, något, till hvilken hon icke
på ringaste sätt själf är orsak.
Lyckligtvis hade skolrådet icke här gifvit någon
föreskrift, enligt hvilken hon kunde dömas.
Allra svårast blir förhållandet i stora
städer med egen inspektör. Då det t. ex.
i ett reglemente heter: »Lärare åligger att
noggrant följa och iakttaga alla af
skolinspektören med afseende på
undervisningen och ordningen inom skolan gifna
tillsägelser och anvisningar», så faller det ju
af sig själft, att hvarje inspektörens munt-
liga "tillsägelse är ett lagbud för läraren.
Följden häraf blir uppenbarligen den, att
lärarekåren efter några år har jämte
skolstadga och reglemente en massa smäbud,
som närmast äro att jämföra med »de
äldstes stadgar». Deras antal kan blifva
så stort, att det blir omöjligt’att hålla alla
i minnet, än mer att följa dem. Tänka
vi oss så en inspektör, som i ett eller
annat ämne, t. ex. svenska språket, vill
göra experiment, och som finner, att ett
hans första tillvägagående icke var bra, så
är det lätt att förstå, att han måste gifva
nya tillsägelser och anvisningar, som strida
mot hans föregående. Det kan då till slut
gå så långt, att en lärare icke är i stånd
att veta, hvad som är lag för tillfället
eller icke. Men ve honom, om han bryter
mot ett af dessa bud. Han kan varnas
och afsättas allt efter inspektörs och
skolråds godtycke, skulle han än vara den
dugligaste lärare och föra den hederligaste
vandel. Och detta kan han icke blott
enligt reglementet utan äfven enligt den sista
punkten af skolstadgans § 29. En lärare
kan således i sin verksamhet bindas till
händer och fötter, svärdet är ständigt höjdt
öfver hans hufvud, och så säger man till
honom: »Glädje skall det vara i skolan.»
Jag tviflar, att det finnes någon, hos
hvilken den ohämmade själfviskheten icke
kväft all medkänsla, som kan underlåta
att finna det obarmhärtigt, att en lärare
kan försättas i en sådan ställning.
Men om en lärares skyldigheter äro
obegränsade, så äro hans rättigheter dess
mera begränsade. Dessa äro i vissa
afseenden mycket obestämda. Jag anhåller
att genom ett par exempel få visa detta.
Det heter i k. kungörelsen angående
lärares aflöning, att läraren och lärarinnan
skall förses med tjänlig bostad. Hvad
förstås med »tjänlig» bostad? En tid har
man trott, att därtill fordras minst två
rum och kök. På senare tid hafva vi fått
veta, att ett rum och kök är tjänlig bostad
för lärarinna. Hvem vet, om vi icke en
vacker dag få prejudikat på, att ett rum
utan kök är tjänlig bostad för ogift lärare.
Ett annat exempel, som nog är i godt
minne hos alla de närvarande kamraterna*.
En lärarinna sökte och erhöll 1890 plats
vid fasta folkskolan i Forsmark,
Stockholms län. Denna folkskola var belägen
vid Forsmarks bruk och den enda i
församlingen. Det var denna skola hon hade
sökt och icke någon annan. Två år
därefter beslöt man emellertid att upprätta en
ny folkskola. Till denna nya, som är af
helt annan beskaffenhet än den förstnämda
och belägen på 3A mils afstånd från
denna, förflyttades lärarinnan mot sin vilja.
Domkapitel och k. m:t stadfästa skolråds
och församlings beslut, trots att
folkskoleinspektören i rättfärdighetens namn
protesterar däremot. Således: sedan en
församling annonserat en jämförelsevis
fördelaktig befattning ledig och bland sökan-
* För här och längre fram refererade fall
ur verkligheten har Svensk Läraretidning på
sin tid redogjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
