Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. (672.) 14 november 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 4-6
SVENSK LÅEARETIDNING.
583
dena utvalt den bäste, så kan
församlingen förflytta denne Ull en i många
afseenden o f or delaktigare. Om läraren känner
sig bedragen och orättfärdigt behandlad -
hvad sen? Då man en gång fått honom
i sin hand, sätter man honom, dit man
vill. Sådan är lagen nu för tiden.
I fråga om det tjänstgöringsbetyg, som
skolrådet har att utfärda, är läraren
fullkomligt rättslös. Den 27 augusti 1883
erhöll en lärare ett mycket vackert
tjänstgöringsbetyg: han hade tjänstgjort till
skolstyrelsens fulla belåtenhet, ådagalagt
utmärkt ordning, väl vitsordad skicklighet
och oförtrutet nit samt var i öfrigt en
väl-fräjdad person. Den 13 november samma
år gaf han en hemmansägaredotter, som
trots upprepade tillsägelser icke ville låta
bli att se i grannens rättskrifningsbok, »ett
slag på kinden med flata handen». Dagen
därefter varnades han för detta af
skolrådet enligt skolstadgans § 32. Den 30
januari 1884 upphäfdes varningen af
domkapitlet, och dess utslag öfverklagades icke.
Den 15 därpå följande maj erhöll läraren
tjänstgöringsbetyg af innehåll, att han
»gifvit anledning till minskad belåtenhet i och
utom kallet», han hade »under yttre
ordning fullgjort den dagliga tjänsten», han
hade »visserligen ådagalagt
undervisningsskicklighet, men så att de bättre
begåfvade barnen gjort nöjaktiga framsteg, under
det att de mindre begåfvade icke gjort
samma framsteg, ej heller njutit sin fulla
rätt till kärleksfull handledning.» Då
under tiden mellan det förut nämda
tjänstgöringsbetyget och detta senare ingenting
annat förefallit, som kunde läggas läraren
till last än den af domkapitlet upphäfda
varningen, vände han sig till domkapitlet
och sedermera till k. m:t för att få
skolrådet ålagdt att utfärda ett
tjänstgöringsbetyg utan några nedsättande omdömen.
Men hvarken domkapitlet eller k. m:t
upptogo besvären till pröfning.
En annan lärare sökte en befattning i
den stad, där han någon tid tjänstgjort
som extra ordinarie. Att döma af
platstidningarna hade han gjort sig omtyckt af
församlingen, och han tycktes hafva god
utsikt att erhålla platsen. Skolrådet
uteslöt honom emellertid från förslag. Då
läraren sökte göra sig underrättad om
orsaken därtill, fann han, att skolrådet efter
förslagets upprättande hade sänkt hans
betyg för undervisningsskicklighet under
en medsökandes. Läraren inlämnade då
till skolrådet en skriftlig anhållan om
annat tjänstgöringsbetyg, därvid anförande
som stöd för sin begäran det faktum, att
han icke haft förmånen hålla någon lektion
i skolrådets närvaro, utom det att en
skolrådsledamot åhört honom 10 minuter och
en annan 5. Hans begäran lämnades
naturligtvis utan afseende, och han fick
behålla sitt nedsatta betyg. Han anhöll att
få veta skälet till betygsnedsättningen, men
icke heller detta förunnades honom.
Således: ett skolråd kan till en lärare utfärda
hurudant tjänstgöringsbetyg det behagar,
alltså äfven ett orättfärdigt, och det är icke
möjligt att i senare fallet vinna rättelse.
Men tjänstgöringsbetyget är läraren enligt
skolstadgans § 19 skyldig att förete, då
han söker plats på annat håll, och till
detta betyg är det skolråd skyldigt att taga
hänsyn, som skall uppsätta förslag till den
lediga platsen.
Vi hafva således funnit, att obegränsade
skyldigheter å lärarens sida motsvaras af
i vissa afseenden obestämda eller inga
rättigheter.
*
Låtom oss nu ägna en tanke åt de
disciplinära förhållanden, som kunna företagas
mot en lärare. Därom säges i
skolstadgans § 32.
Skulle någon folkskollärare befinnas oskick
lig till eller försumlig i förrättandet af sin
tjänst eller ådagalägga sådant uppförande, att
han ej bör såsom lärare bibehållas, må
skolrådet äga att efter föregången i skolrådets
protokoll intagen men fruktlös befunnen varning
skilja honom ifrån befattningen såsom
skollärare och den därmed följande aflöningen.
Tänka vi först på de tre grunder, enligt
hvilka en lärare kan varnas och afsättas,
så medgifva vi säkert alla rättmätigheten
däraf, att den försumlige läraren kan
tillhållas att göra sin plikt, och att han i
vidrigt fall kan aflägsnas.
Samma medgifvande torde väl böra göras
beträffande en oskicklig lärare, ehuru
begreppet oskicklig kanske borde något
närmare bestämmas och domsrätten i detta
fall öfverlämnas åt för ändamålet bättre
kvalificerad myndighet än skolrådet.
Komma vi så till den tredje grunden:
»ett sådant uppförande, att han icke längre
bör såsom lärare bibehållas.» Hvilket
uppförande är sådant? Hvem skall afgöra,
om det är sådant, att läraren ej längre
bör bibehållas? Jo, skolrådet, ty detta har
att vidtaga de disciplinära åtgärderna mot
läraren. Här ha vi åter en af de svaga
bestämmelser, genom hvilka läraren är
helt och hållet lämnad i skolrådets hand
och beroende af dess godtycke. Det kan
naturligtvis icke komma i fråga, att vi
lärare och lärarinnor vilja slå oss till
riddare för den, som gör sig skyldig till ett
ovärdigt lefnadssätt. Men å andra sidan,
då läraregärningen är af mera personlig
art än de flesta andra, och då läraren i
regel har större insikt i hvad skolan
kräfver än hans närmaste öfverordnade,
skolrådet, (och det skulle vara honom en skam,
om han det icke hade), men då han det
oaktadt ännu icke inför lag ansetts värdig
att hafva ett ord med i detta råd, så
borde lagstiftaren af barmhärtighet mot det
uppväxande släktet åtminstone sörjt för,
att man icke med en lagparagraf kunde
nedtysta honom, så snart han öppnar
munnen. Men det är just, hvad skolrådet kan
med tillhjälp af denna nyss nämda punkt.
Ju mera intresserad för sin uppgift, ju
mera nitisk i sitt kall en lärare är, dess
omöjligare är det för honom att tiga med
missförhållanden, som lända till skolans
fördärf. Om nu ett skolråd själft är orsak
till sådana missförhållanden, så blir ju
hvarje lärarens anmärkning mot dessa en
anklagelse mot skolrådet och kan af detta
anses förnärmande.
Om skolrådets medlemmar än aldrig
kastat en blick i den skola, som de äro
satta att vårda, om de uppfyllt sina
skyldigheter än så illa, ja, om de icke ens
hafva en aning om dessa skyldigheter -
om en sak är skolrådet alltid i högsta grad
medvetet: det vet genast, att det är en
myndighet, så snart läraren försöker att
peka på missförhållanden af nämda art.
Då ådagalägger läraren ett sådant
uppförande, att han icke längre bör såsom
lärare bibehållas. Det behöfves blott, att
skolrådet sätter några fula namn på
lärarens beteende, såsom »trots», »fräckhet»,
»otillständiga yttranden om en myndighet»
m. m., och varningen är färdig. Och huru
lätt är det icke då för ett skolråd att på
grund af lärarens obegränsade skyldigheter
få tag i något annat därjämte, så att han
kan dömas för »ohörsamhet och olydnad
mot förman» eller »ovarsamhet vid
disciplinens handhafvande.» Så kan det gå.
En lärare kan få gälda, hvad skolrådet
brutit. Kan det förundra någon, om
nitiska, för sitt kall varmt intresserade,
uppfostrare under sådana omständigheter
förvandlas till slöa, likgiltiga dagträlar? Vill
samhället hafva en lärarekår af det
senare slaget, nog kan det få en sådan.
Men hur går det i så fall med vårt folks
uppfostran? De, som verkligen älska vårt
land och vårt folk, må svara. Nej, den
lastbare läraren bör skolan utan all fråga
kunna blifva kvitt, men den nitiske och
hederlige bör icke kunna trakasseras.
Öfvergå vi så till själfva
rättegångsproceduren. Äfven denna är för läraren
ogynnsam. »Ingen må dömas ohörd», har
hittills varit en stående regel vid alla
rättstvister. Sedan den 20 oktober 1893 lyder
emellertid regeln så: ingen må dömas
ohörd utom Sveriges folkskollärare.
Göteborgs domkapitel hade, som alla säkert
minnas, upphäft en af ett skolråd ådömd
varning på den grund, att läraren icke
lämnats tillfälle att förklara sig inför
skolrådet, men nämda dag resolverade k. m:t,
att »det af domkapitlet åberopade
förhållandet icke lagligen bort föranleda till
upphäfvande af skolrådets beslut.» En lärare
har således icke ens rätten att blifva hörd
och att få förklara sig, innan han ådömes
straff.
Men om nu den nåden beviljas
honom att stå till rätta inför skolrådet, så
länder det ingalunda till betryggande af
sanning och rätt, att detta skolråd kan
vara på en gång åklagare, vittne och
domare i samma sak. Det är ingalunda
ovanligt, att en lärare ådömes^ varning eller
afsättning äfven för de yttranden, läraren haft
inför skolrådet. Men den, som har blott
den aflägsnaste aning om, hvilket inflytande
en persons känslor har på hans själslif i
öfrigt, förstår mycket väl, att en lärares
ord kan inom ett skolråd, där stämningen
på förhand är honom emot, uppfattas
oriktigt. Skolrådet kan tro, att läraren sagt
en sak, då han i själfva verket sagt en
annan.
Om någon invänder, att skolrådet består
af så många personer, att någon väl skulle
kunna höra rätt, så svarar jag: ett skolråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:38:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1894/0589.html
