Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (672.) 14 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584
SVENSK IÄRARETIDNING.
N:r 46
kan begå värre misstag än så. Några
lärare utfärdade för kort tid sedan en
skrift, i hvilken det hette, att vissa
omständigheter »såsom genom en tyst
öfverenskommelse framtvingat en viss praxis».
Huru tron I, att skolrådet uppfattade dessa
ord? Jo, skolrådet yttrar: »Lärarne säga
sig hafva ingått en tyst öfverenskommelse»
att handla så och så. Och detta
påstående gör skolrådet inför ett domkapitel,
hvars medlemmar dock själfva kunna läsa
innantill. Om ett skolråd kan så förvrida
ett skrifvet uttalande, hvad kan det icke
då göra med ett muntligt, som icke
åhö-res af ojäfviga vittnen? Men för detta,
som skolrådet tror, att läraren sagt, kan
han varnas. Nåväl, så kan läraren klaga
hos domkapitlet och k. m:t. Visserligen.
Men skolrådets protokoll är ett officiellt
aktstycke, och skolrådets ordförande
intygar, att protokollet är riktigt.
Vi ha nyligen sett, huru ett skolråd
helt .öppet tillstår, att det »icke brytt
sig om» att taga till protokollet ett visst
yttrande af en lärare, ehuru detta yttrande
är af stor betydelse för den ifrågavarande
saken, och det oaktadt förklarar
skolrådets ordförande kort och bestämdt:
»protokollet är riktigt». Om nu ett protokoll skulle
vara fullt af osanningar angående lärarens
yttranden inför skolrådet, hvad har då
läraren att sätta däremot? Han har, så vida
icke skolrådet själft är nog oförsiktigt alt
lämna honom vapen i händerna, endast
sitt enkla bestridande. Men hvad betyder
väl detta? Så länge förhör med läraren
äger rum utan vittnen, så länge har
läraren enligt min mening intet skydd mot
falska anklagelser af ett skolråd, och det
är min tanke, att så länge lärarens
skyldigheter äro obegränsade, och så länge
punkten i § 32 om lärarens uppförande
har sin nuvarande formulering, så länge
kan den dugligaste och samvetsgrannaste
lärare varnas och afsättas af det
odugligaste och mest pliktförgätna skolråd.
En tredje olägenhet för oss lärare är
den, att hvarje ecklesiastikminister och
kansliråd synes tolka de sväfvande
lagbestämmelser, som gälla läraren, efter sin
egen individuella blick på förhållandena,
så att man icke kan lita på något
prejudikat. År 1883 kunde en lärare icke
flyttas från en skola till en annan, 1885 kunde
han flyttas med sitt begifvande, och 1893
kan han flyttas mot sin vilja. Så har den
saken avancerat.*
Jag hinner icke att föra min
undersökning vidare. Den har icke kunnat blifva
uttömmande. Men jag tror mig hafva
visat, att lärarekårens rättsliga ställning
under nuvarande förhållanden är i högsta
måtto osäker. Att det ligger i samhällets
intresse att gifva oss en lagligen mera
tryggad ställning/ tarfvar intet bevis.
#
Hvilka åtgärder böra då vidtagas? De
viktigaste framgå af hvad jag redan anfört.
1) Lärarens skyldigheter böra begränsas och
angifvas i skolstadga och reglemente. Punk-
* Se vidare Svensk Läraretidning n:r 39
innevarande år!
ten i dessa båda om lärarens skyldighet att
åtlyda, äfven hvad skolrådet finner skäligt att
föreskrifva, bör utgå. Innan reglementet
stadfästes, bör icke blott inspektören utan äfven
vederbörande. lärare öfver detsamma afgifva
yttrande till domkapitlet.
2) Lärarens rättigheter böra närmare
bestämmas. »Tjänlig bostad» bör utbytas mot
ett visst minimiantal rum och kök af vissa
minimidimensioner. I skolstadgan bör intagas
en punkt, som förhindrar skoldistrikt på
landet att mot lärarens vilja förflytta honom från
en skola till en annan. Skolråd må icke äga
att utan vederbörande folkskoleinspektörs
skriftliga medgifvande nedsätta en lärares betyg för
undervisningsskicklighet.
3) Med afseende på de disciplinära
åtgärderna mot en lärare bör stadgas, att ingen
lärare kan varnas eller afsättas utan att hafva
af skolrådet blifvit hörd. Har läraren varit
försumlig, må skolrådet styrka detta med
ojäfviga vittnen. Är han oskicklig, må
inspektören intyga detla. Den obestämda och till
mycket användbara punkten om lärarens
uppförande bör utbytas mot tydliga ord,
hvarigenom den lastbare läraren kan aflägsnas och
den hederlige skyddas, t. ex.: Gör läraren sig
skyldig till fylleri eller uppenbar osedlighet,
eller dömes han förlustig medborgerligt
förtroende, må han etc. Vidare torde vara skäl att
taga i öfvervägande, huruvida det icke vore
lämpligt att i likhet rned hvad som äger rum
för åtskilliga andra tjänstemän hafva tre
straffgrader i stället för två. Dessa kunde vara:
varning, suspension för en viss tid och
afsättning.
Jag håller dock före, att vi icke nu
böra fatta något i detalj gående beslut.
Saken är af så stor vikt, att vi icke böra
förhasta oss utan noga öfverväga, innan
vi framkomma med något detaljeradt
yrkande. Frågan gäller hela lärarekåren
i vårt land och bör blifva föremål
för behandling inom Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Jag anser därför
lämpligast, att vi nu uttala oss mera i
allmänhet och därigenom söka fästa våra
kamraters uppmärksamhet på saken. Hvar
och en kan sålunda få tillfälle att
grundligt genomtänka ämnet, och när detta har
skett, kan hela Sveriges lärarekår som en
man stå bakom de önskningar, som då
uppställas. Jag föreslår därför, att vi här
göra följande uttalande:
Då en folkskollärares och lärarinnas
skyldigheter under nuvarande omständigheter äro
obegränsade och deras rättigheter i vissa
afseenden obestämda, och då
rättegångsproceduren icke lämnar nödig garanti för att
läraren och lärarinnan får vederfaras rättvisa, vill
Lunds stifts 25:e allmänna folkskolläraremöte
uttala sitt allvarliga bekymmer öfver
lärarekårens osäkra rättsliga ställning och sin vissa
öfvertygelse, att detta förhållande, om det
kommer att fortvara, skall för folkskolan och för
hela vårt land medföra vådliga, ännu
oberäkneliga följder.
Enligt hvad vi i referat öfver
ofvannämda möte meddelade (se n-.r 33!),
blef den föreslagna resolutionen nästan
enhälligt antagen af mötet.
FÖR DAGEN.
En lärarehögskola
föreslagen af danska regeringen.
Tillfälle till fortsatt utbildning för
folkskolans lärare och lärarinnor har länge
utgjort ett önskemål i samtliga de tre
skandinaviska rikena.
Hvad vårt land angår erinra vi om
det lifliga intresse för denna sak, som
Sveriges allmänna folkskollärareförening
visade redan för tio år sedan, om de
hos oss på skilda orter upprättade
fortbildningskurserna samt om de af vår
folkskollärarekårs medlemmar så talrikt
besökta akademiska sommarkurserna.
Ännu äldre är emellertid det förslag
till en lärarehögskola, som i början af
80-talet utarbetades af skolföreståndaren
P. Voss i Kristiania och offentliggjordes
genom en utförlig och intressant
afhandling i uppfostringstidskriften »Vor
Ungdom».
Det land, som gått i spetsen, är likväl
Danmark. Detta skedde genom de af
sedermera biskop Monrad för nära 40
år sedan upprättade »Kursus for
bega-vede Seminaristers videre Uddannelse».
Deras upphofsman synes t. o. m. uti
ifrågavarande afseende hafva varit något
före sin tid. De monradska kurserna
gjorde - såsom det nu allmänt
erkännes - mycken nytta, men i det stora
hela kommo de dock icke själfva
folkskolorna till omedelbart gagn. Många
af de lärare, hvilka genomgingo dem,
kunde icke få någon direkt användning
för sin grundligare bildning vid den tidens
dåligt utrustade folkskolor; en del
begagnade därför kurserna såsom trappsteg
till den akademiska banan, andra togo
anställning vid de mellanskolor mellan
folkskolan och lärdomsskolorna, som
under namn af »Realskolér»,
»Borgersko-ler» o. d. finnas i flera af Danmars
städer. Detta gaf slutligen anledning till
att de monradska kurserna såsom
sådana upphäfdes och omorganiserades till
s. k. Etaarige Kursus for
Realskole-Iserere. Dessa senare hafva emellertid
ej varit synnerligen besökta, och de hafva,
af helt naturliga grunder icke kunnat
tillfredsställa det behof af tillfälle till
fortbildning, som inom själfva den egentliga
folkskollärarekåren under senare tiden
äfven i Danmark framträdt med en allt
jämt växande styrka. Man har därför
sökt att få dem ersatta med något bättre,
och följden häraf har blifvit, att Danmark,
som i denna fråga från början gått i
spetsen, nu äfven befinner sig längst
framme på vägen mot det önskade målet.
Under föregående år uppdrog nämligen
danska kultusministeriet åt d:r Hans
Olrik att utarbeta en plan till högre
bildningsanstalt för folkskollärare. Den på
så sätt erhållna planen blef sedan
granskad af en kungl, kommitté, hvilken
utom d:r Olrik bestod af professor K.
Kroman, d:r L. Feilberg och fröken N.
Zahle. Kommitténs betänkande
utmynnade i ett bestämdt formuleradt förslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
