Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (673.) 21 november 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 47
Folkskoleinspektörernas berättelser
för åren 1887-92.
10. Om tillsynen.*
a) Skolrådets ordförande.
Inom politiskt frisinnade kretsar fanns
länge en ganska stark opposition mot, att
pastor skulle vara skolrådets själ f skri f ne
ordförande, och motviljan häremot är
knappast ännu utdöd ehuru den mera sällan
framträder. Orsaken därtill är utan tvifvel
den, att folkskollärarekåren på 1880-talet
bestämdt lät förstå, att den för sin del icke
önskade någon ändring häruti, emedan det
visat sig, att ordföranden i skolrådet i
regeln hittills varit skolans bästa stöd. Denna
mening har ock som bekant förfäktats af
Svensk Läraretidning.
Inspektörerna uttala sig på följande sätt
i denna fråga:
Under en nära adertonårig
inspektörsverk-sanihet har jag alltjämt och nästan utan
undantag i herrar pastorer, ordinarie som
tjänstförrättande extra ordinarie, funnit folkskolans
och folkbildningens aPra varmaste vänner och
dess mest oförtrutna befrämjare. Visst är, att
Helsinglands folkskoleväsende aldrig skolat
kunna vinna den vackra utveckling, hvarom
denna berättelse vittnar, därest icke
inspektören alltjämt i skolrådsordförandena haft sitt
kraftigaste stöd, och därest icke dessa senare
ädelt och oegennyttigt ställt sig själfva i
breschen och med kraft, klokhet och
ihärdighet städse förfäktat folkskolans sak.
(Richard Norén.)
Den egentliga tillsynen öfver undervisningen
utöfvas af skolrådens ordförande. Det är på
honom alltsammans hvilar.
(Nils Larsson.)
Och det får med glädje erkännas, att de
(skolrådsordförandena) med synnerligt nit och
omsorg vårda sig om skolans angelägenheter
äfven på detta sätt, att de sky hvarken möda
eller andra besvärligheter, på det att alla barn
inom församlingen må komma i tillfälle att i
skolan inhämta de kunskaper, sorn äro så
nödvändiga. Lika .visst som det är, att svenska
folkskolan icke skulle i närvarande stund vara,
hvad den verkligen är utan den trogna vården
därom af församlingarnas pastorer, lika visst
är äfven, att i mången församling, kanske de
flesta på landet, är pastor skolans och
lärarens bästa stöd och hjälp; och den dag skulle
helt visst blifva ödesdiger för den svenska
folkskolan, då pastor upphörde att vara
själfskrifven ordförande i skolrådet och därmed förlora
den myndighet i fråga om skolväsendet, som
han för närvarande äger.
(O. P. Segerberg.)
Det är ett obestridligt faktum, att, där
skolväsendets angelägenheter med synnerlig
omsorg och berömligt nit handhafvas, förtjänsten
däraf tillkommer skolrådets ordförande.
(C. D. E. Petrén.)
Tillsyn: Denna hvilar i verkligheten på
skolrådets ordförande. (H. Vihlborg.)
Här vill j-ag vidare hafva tillagdt, att
förtjänsten af de framsteg, som under perioden
gjorts, i de flesta fall tillkommer skolrådens
ordförande. (/. E. Strandmark.)
Fortfarande är det företrädesvis
prästerskapet, som utöfvar tillsyn öfver skolorna, när
* Tills vidare afbryta vi redogörelsen för
framställningen om undervisningen i de
särskilda ämnena för att i stället - med hänsyn
till de stundande skolrådsvaJen under nästa
månad - införa ett par artiklar angående
tillsynen.
frågan gäller annat än tillsyn öfver byggnader
och dylikt. (N. J. O. H. Lindström.)
Skolrådsordförandena äro alltid de, som först
och sist få bära den största omsorgen om
skolornas behof. (/. A. Thunberg.)
De flesta inspektörerna yttra sig, såsom
de nu citerade, berömmande om
skolrådsordförandena, och ingen enda uttalar
något allmännare missnöje öfver deras
verksamhet. Här hafva, vi sålunda en ljus
och vacker teckning från folkskolevärlden,
utan jämförelse den ljusaste, som i
berättelserna meddelas. Folkskolans vänner
kunna ej annat än uppriktigt glädja sig vid
åskådningen af densamma.
Själfklart är, att det dock äfven å denna
finnes en och annan skugga; den vore nog
annars icke tecknad efter naturen, då den
ju i alla fall tillhör den närvarande,
ofullkomlighetens värld. Vi skola äfven
anföra dessa mörkare färgtoner från
inspektörernas berättelser:
Skolrådens ordförande torde i de flesta
skoldistrikten icke i allmänhet besöka skolorna
oftare än vid examina, och skolor finnas här
och där, som icke under hela året erhållit
besök af skolrådsordföranden. Troligt är, att
detta varit beroende på tillfälliga förhållanden
–––. Knappast någonstädes torde
prästerskapet taga den del i skolornas
kristendomsundervisning, som i § 63 af kongl,
folkskolestadgan omförmäles. (Gust. Insulander.)
Där skolrådets ordförande är ointresserad
för skolan (äfven sådana ordförande finnas),
eller där han är till hög ålder kommen–––-
finnes i allmänhet ingen annan tillsyn, än den
inspektören utöfvar. (A. J. Särnblad.)
I en punkt kunde man dock hos de allra
flesta skolrådsordförandena önska mera nit och
flit, nämligen i fråga om besöken i skolorna
under pågående läseterminer. - - ;- Mot
detta allmänna (berömmande) omdöme om
skolrådens herrar ordförande, som sålunda här
uttalats, strider icke, att nog en och annan
skolrådsordförande finnes, hvars hela ställning
och verksamhet gent emot folkskolan bäst
karakteriseras genom de bekanta orden: »Därtill
är jag nödd och tvungen.» (C. Leidesdorff.)
Tyvärr har det dock förekommit, att skola
på ej så långt afstånd från bostället hos sig ej
fått se ordföranden utom vid examen och
möjligen vid inspektion, likasom det händt, att jag,
efter att af skolrådets ordförande hafva
erhållit skriftlig eller muntlig uppgift därom, att en
flyttande småskola skulle arbeta i en viss gård,
eller att en fast skola skulle vara i verksamhet,
vid ankomst till stället - till och med dagen
efter det uppgiften lämnats - funnit, att
småskolan varit förlagd till en helt annan plats,
eller att folkskolans undervisning varit instäHd,
i ett fall för hela terminen. I sammanhang
härmed må ock nämnas, att i ett par fall
anmärkningar mot skolrådets protokollsbok måst
framställas, i ty att af densamma ej framgått,
huruvida sammanträden ägt rum, eller att justering
saknats, eller att lästiden, särskildt för de
flyttande skolorna, ej upptagits. Någon gång hafva
ärenden, som det tillkommit skolrådet att
afgöra, dragits inför kyrkostämman
(Gust. O. Börjesson.)
Dessa yttranden hänföra sig, såsom ock
i dem uttryckligen säges, till undantagen,
men de böra framdragas i ljuset, på det
att undantagen. måtte för hvarje
inspektionsperiod blifva allt färre.
Egendomligt är, att det nästan
uteslutande är de icke prästerliga inspektörerna,
som omnämt dessa brister i de prästerliga
skolrådsordförandenas lokalinspektion. Att
deras ämbetsbröder underlåtit det kan bero
på en tillfällighet, men tydligtvis också på
den gamla sanningen, att »hvar och en är
sig själf närmast».
En verkligen svag punkt i
skolrådsordförandenas verksamhet finnes dock, men
till denna skola vi återkomma i nästa
uppsats vid framställningen om skolrådsvalen.
Nu skola vi sluta med följande bön, äfven
den hämtad från berättelserna:
Måtte prästerskapet, till hvilket våra skolor
stå i så stor tacksamhetsskuld för hvad de nu
äro, icke förtröttas utan allt fort ägna en
vaken och insiktsfull tillsyn åt skolorna. Må
hvad svenska prästerskapet under de första
femtio åren af folkskolans lagstadgade tillvaro
gjort för vår folkbildning vara en sporre till
fortsatt arbete, som har härliga löften.
Tidsförhållandena äro ju sådana, att prästerskapets
uppgift med hänsyn till skolan nu kanske är
viktigare, på samma gång som den är svårare
än någonsin. Må prästerskapet särskildt akta
på den oskattbara klenod, de äga uti
folkskolestadgans viktiga 63 §! Må de också lyckas att
få sådana personer invalda i skolråden, som
vilja och kunna i någon mån vara till hjälp i
det viktiga arbetet. (Joh. Vickbom)
-d.
Skolan och fosterlandskärleken.
Under Stockholms folk skollärare
förenings sammanträde den 17 d:s höll fil.
d:r Ellen Fries ett föredrag öfver ämnet
»Skolan och fosterlandskärleken». Då
utrymmet ej tillåter att återgifva det
utmärkta föredraget i dess helhet, lämnas
här nedan en sammanfattning af dess
innehåll.
Så långt tillbaka, som civilationen
sträcker sig, skönjas tvänne strömningar: en
kosmopolitisk och en nationell. Den förra
har grundlagt världsvälden, den senare
har framkallat folkstrider. I vårt
århundrade hafva dessa båda strömningar
framträdt kraftigare än någonsin förut.
Mänsklighetens idé omhuldas såsom
kristendomens stora centralidé, och de underlättade
kommunikationsmedlen synas bidraga till
nationernas sammansmältning. Men
samtidigt hafva Europas folk stridt på lif och
död för byggandet af nya stater på
nationell grund.
De nationellt skandinaviska rörelserna i
medlet af detta århundrade efterträddes af
en viss mera ytlig kosmopolitisk strömning.
Men under de senaste åren har i stället
framträdt en fosterländsk rörelse, hvars
största brist är, att den stannat inom
öfver-klassen och ej lyckats tränga ned till de
djupare samhällslagren. En annan af dess
svagheter är, att den varit nästan
uteslutande en försvarsrörelse. Det är en god
sak, att ett folk lär sig försvara sin
nationella själfständighet, men minst lika viktigt
är det, att ett folk inser sitt eget värde
och att det äger ett värde, eljest blir hela
rörelsen blott en estetisk fosterlandskänsla
af kort varaktighet.
Den fosterländska strömningens förande
på rätta stråten hvilar främst på ungdomen.
En fosterländsk rörelse, som endast består
af konservativa element och blott räknar
grånade hjässor, är snart dömd. Därför
bor ungdomen uppfostras till en svensk j
ungdom, och därtill har skolan åtskilliga
medel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
