Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (678.) 24 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
670
SVENSK LÄEAEETIDNING.
-., N:r 52
nariet i Weimar. Har undervisade han fyra
år, under hvilka han befordrades till
öfverlärare vid nämda seminarium. Ar 1876
utnämdes han till rektor för seminariet i
Eisenach, -hvilken befattning han bibehöll
under 10 år. Då 1885 K. V. Stoy afled
såsom pedagogie professor vid universitetet
i Jena (dit han flyttat 1874 från
Heidelberg), blef Rein hans arftagare.
Vid sidan af sin lärareverksamhet har
Rein varit en synnerligen flitig författare
på det pedagogiska och metodiska
området. Af hans arbeten må här endast
nämnas några af de mest betydande:
Theorie und Praxis des Volksschulunterrichts
(tillsammans med å. Pickel och E. Scheller).
Encyklopädisches Handbuch der Pädägogik
(under utgifning).
Pädagogische Studien, Alte und Neue Folge
(tidskrift).
Aus dem Pädagogischen Universitets-seminare
zu Jena.
Zeitschrift fur Philosophie und Pädagogik
(tillsammans med O. Fliigel).
Professor Rein framträder i dessa
arbeten såsom en entusiastisk anhängare af de
pedagogiska grundtankar, hvilka blifvit
framställda af Herbart samt vidare utarbetade
af hans lärjunge, professor Tuiskon Ziller.
Att gifva en redogörelse för hans
åskådning i det hela taget skulle därför blifva
detsamma som att skrifva en afhandling
om den herbart-zillerska pedagogiken på
dess nuvarande utvecklingsstadium. En
sådan skulle emellertid icke rymmas inom
några få spalter. I densamma skulle
måhända ock det för Rein personligen
utmärkande löpa fara att skymmas bort af det
myckna, som han äger gemensamt med
sina båda mästare. Vid närmare
jämförelse finner man nämligen lätt, att han
ingalunda är dessas blinde eftersägare, utan
att han i vissa afseenden skiljer sig
ganska betydligt från dem, icke minst från
Ziller. Dennes betraktelsesätt hade en viss
lärdoms-aristokratisk karaktär, hvilken
gjorde, att han till folkskolan kom att
intaga en förnämt nedlåtande hållning. I
fråga härom står Rein på en alldeles
motsatt ståndpunkt. Detta har väl i ganska
väsentlig mån berott därpå, att han under
en lång följd af år haft till uppgift att
utbilda folkskollärare för deras kall och tagit
denna sin uppgift på fullt allvar. En
annan bidragande orsak torde man måhända
kunna finna i det personliga
vänskapsförhållande, hvari han stått till en af
Tysklands mest framstående folkskolemän, den
förlidet år aflidne F. W. Dörpfeld*.
Alltnog - folkskolan är icke en utbyggnad
eller sidobyggnad till Reins skolsystem utan
snarare dess grundval, öfningsskolan vid
hans akademiska seminarium är en
folkskola, och hans pedagogik är väsentligen
folkskolepedagogik, detta till den grad att
åtskilliga lärdomsskolans män, hvilka kom-
*) Rörande denne folkskolans och
folkskollärarekårens märklige förkämpe hänvisas till
en lefnadsteckning med porträtt i Svensk
Läraretidning 1893 mr 52 samt till den svenska
öfversättningen af hans högeligen intressanta
skrift om »Lärarebildning, lärarekall och
lärarekår» (Sveriges allmänna folkskollärareforenings
småskrifter 1894).
mit för att höra honom, understundom
däröfver knorrat. Härtill kommer, att han
ingalunda med öfverlägset förakt blickat
ned på de sträfvanden, som nu mer
eller mindre medvetet röra sig bland
folkskolans män och kvinnor inom alla
civiliserade land, utan tvärtom vid flera
tillfällen gifvit dessa sträfvanden sitt
erkännande och stöd.
Professor Reins praktiska blick visar sig
kanske tydligast af den vikt han tillmäter
de stora skolorganisatoriska hufvudfrågorna.
Han ogillar på det bestämdaste den
nuvarande splittringen i detta afseende.
Skall vår nationella uppfostran åter blifva
sund - säger han - så måste äfven
skolorganisationen länkas in på förnuftigare, d. ä.
till större enkelhet ledande banor. Måtte
medvetandet härom snart tränga igenom, så att
det ordet icke måtte blifva en sanning: >I
Tyskland åtgå två århundraden för att afskaffa
en dumhet: ett för att inse och ett för att
undanröja densamma!»
I öfverensstämmelse härmed är Rein en
obetingad anhängare af grundsatsen
»folkskolan såsom bottenskola» eller, som det
på tyskt tungomål heter, »die allgemeine
Volksschule» (Rein använder dock äfven det
om vårt svenska språkbruk erinrande
uttrycket »die allgemeine Grundschule»). Det
offentliga undervisningsväsendet bör, säger
han, höja sig »liksom i tre terasser»:
folkskolan, mellanskolan och lärdomsskolan.
Såsom den för närvarande lämpligaste
anordningen förordar han en femårig
folkskola såsom gemensamt underlag
(gemein-samer Unterbau) för alla andra skolarter.
På densamma skulle sedan följa såsom
Öfverbyggnader: a) högre folkskolan (6-8:e
skolåren), b) realskolan eller
»mellansko-lan» (6-10:e ^kolaren), c) högre
realskolan (6-12:e skolåren) och d) gymnasiet
(6-12:e skolåren). - Af dessa motsvarar
»realskolan» till sitt bildningsmål de hos oss
ofta föreslagna »borgareskolorna»,
»kommunalskolorna» eller »lägre allmänna läroverken»,
högre realskolan närmast vår reallinje och
gymnasiet vår latinlinje - allt naturligtvis
med den väsentliga skillnad, som betingas
af de fem första skolårens förläggande till
folkskolan.
Om detta senare yrkande yttrar Rein:
Begreppen »de styrande* och »de styrda»,
»de bildade» och »folket», från hvilka man så
ofta utgår, böra icke skärpas till konstlade
motsatser utan tvärtom utjämnas till naturlig
harmoni. Yttersta syftet med all såväl enskild
som allmän uppfostran är nämligen icke att
söndra utan att förena, att i möjligaste mån
stärka känslan af nationell samhörighet och
väcka medvetandet om nödvändigheten af att
alla medlemmar af vårt folk betrakta sig
såsom organiska delar af ett stort och mäktigt
helt. Inför detta ideala mål böra alla sociala
åtskillnader försvinna. Här bör människa stå
gent emot människa; hög och låg, fattig och
rik böra icke känna sig såsom fiender utan
såsom medarbetare i det gemensamma
nationella arbetet. Därför måste, då fråga är
om folkskoleväsendet, den uppfattningen
tillbakavisas, att det bör finnas någon klyfta
mellan den s. k. folkskolan och de högre
läroverken. Folkskolan måste tvärtom betraktas
såsom den breda, säkra grundval, på hvilken
hela undervisningsväsendets stolta byggnad
reser sig.–––-Ett underskattande af
folkskolan vittnar om brist på verklig
statsmanna-uppfattning och om inskränkt blick i social-
politiskt hänseende.- - Uttryckligen måste
framhållas, att folkskolan under sina fem
första skolår bör i sig upptaga och uppfostra
samtliga skolpliktiga barn af alla klasser och
alla stånd. Detta innebär den fordran, att
folkskolan skall bilda grundvalen för alla
skolarter. Först efter genomgående af den
fem-åriga elementarkursen böra lärjungarne fördela
sig i skilda anstalter, hvilka alla bygga vidare
på den gemensamma grunden: högre
folkskolan, mellanskolan, högre realskolan och
gymnasiet. En sådan anordning skulle
medföra^ högst välsignelserika fördelar.
I fråga om »realskolan» och den »högre
realskolan» yrkar Rein en genomgripande
reduktion af det myckna lärdomskramet,
hvaraf ungdomen enligt hans öfvertygelse
har föga gagn. I den förra borde läsas
blott ett främmande språk (franska eller
engelska), i den senare endast två (franska
och engelska). Med afseende på de högre
skolorna vill han hafva bort alla
»förberedande klasser», bland annat därför, att i
dessa enligt hans mening läsningen af
främmande språk inträder flera dr tidigare än
som i pedagogiskt afseende låter sig försvara.
l det väsentliga delar Rein de åsikter
rörande folkskolans författning, dess
ställning till familj, kommun, kyrka och stat, för
hvilka hans vän Dörpfeld så varmt kämpade.
Liksom Dörpfeld räknar han ock frågorna
om skolans materiella utrustning, om dess
styrelse och tillsyn samt om
lärareutbildningen till de viktigaste punkterna i den
vetenskap, som han kallar »den praktiska
pedagogiken».
Såsom belysande för hans ställning till
folkskollärarekåren och dess sträfvanden
må här hänvisas till ett af hans senaste
tal, hållet vid folkskolläraremötet i Halle
den 19 maj innevarande år. Det
behandlade den äfven hos oss på dagordningen
stående frågan om en mera tillfredsställande
anordning af folkskoleinspektionen. Sina
åsikter härom sammanfattade Rein vid detta
tillfälle i följande satser:
1. B’olkskollärarekårens sociala fråga
sönderfaller i trenne, nämligen a)
lärarebildningsfrå-gan, b) lönefrågan, c) inspektionsfrågan.
2. Ehuru för alla dessa tre frågor behofvet
af en lösning är lika trängande, så träder dock
den sistnämda (inspektionsfrågan) för
närvarande i förgrunden. Beträffande densamma finnes
också den största möjligheten att snart vinna
en tillfredsställande lösning, enär härför de
minsta ekonomiska uppoffringarna äro af nöden.
3. Inspektions- och lärarebildningsfrågorna
bilda tillsammans den ideala sidan af den sociala
rörelsen inom lärarekåren. Uppfyllandet af
lärarekårens önskemål rörande dem skulle
innebära ett erkännande af folkskollärarnes
fack-mannaära.
4. En omorganisation af inspektionen ur rent
sakliga, af folkuppfostrans egen uppgift
beroende grunder är en berättigad moralisk fordran.
Vid densamma måste tillses, att inspektionen
erhåller såväl det rätta måttet som den rätta
beskaffenheten. I fråga om måttet är det af
synnerlig vikt att icke göra för stort intrång
på lärarnes individuella frihet, och i fråga om
beskaffenheten gäller det framför allt att göra
inspektionen i sin mån till ett medel för den
folkuppfostrande verksamhetens främjande,
höjande och stärkande.
5. Dessa fordringar kunna endast på så sätt
uppfyllas, att man äfven inom lärareyrket
genomför samma princip, som för länge sedan
vunnit tillämpning inom alla andra yrken,
nämligen principen om fackmannainspektion.
6. Denna princip är visserligen teoretiskt er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
