Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (678.) 24 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
671
känd, men ännu är det långt ifrån, att den
blifvit förverkligad. Plikten att genomföra
densamma tillkommer staten, hvilken man på
ovederläggliga grunder måste tillerkänna rätten att
utöfva tillsynen, ehuru visserligen under den
förutsättningen, att vid skolans ledning tillbörligt
inflytande medgifves äfven åt öfriga i densamma
intresserade parter, nämligen familj, kommun
och kyrka*
7. Staten skall för folkskoletillsynen i alla
dess instanser begagna sig uteslutande af
fackmän d. ä. af personer, som äro pedagogiskt
utbildade och förvärfvat sig tillräcklig praktisk
erfarenhet på folkskolans område. I intet fall
får inspektionen uppdragas såsom en bisyssla
åt präster, doktorer o. d.
8. Den häftigast omstridda arten af
inspektion är den, som (i Tyskland) är uppdragen åt
den lokala skolmyndigheten. Denna inspektion
är, för så vidt den nämligen befattar sig med det
skoltekniska, med själfva lärareverksamheten,
omöjlig att med skäl försvara. Dess borttagande
ligger ock lika mycket i kyrkans som i skolans
intresse. Här gälla i fullt mått Dörpfelds ord:
»Den nuvarande lokala inspektionen är icke
blott en oändamålsenlig inrättning, utan den
är, på grund af de talrika rättskränkningar och
de frestelser, för hvilka lärarekåren genom
densamma utsättes, rent af en omoralisk.»
Det torde icke behöfva tilläggas, att
detta tal af en pedagogie professor och f. d.
seminarierektor mottogs med lifligaste bifall,
och att satserna blefvo under jubel antagna.
’ * ’
För den, som vill grundligt sätta sig in
i professor Reins pedagogiskt-metodiska
åsikter i deras tillämpning på folkskolan,
må slutligen meddelas, att dessa finnas
klarast och utförligast framlagda i hans
Theorie und Praxis des Volksschulunterrichts
näck Herbartischen Grundsätzen. Det är ett
arbete i 8 delar om tillsammans 1,551
sidor, ett monument af äkta tysk beläsenhet,
grundlighet och flit. En svensk läsare
finner där mycket, som vid första påseendet
stöter honom för hufvudet, mycket, som
ban icke ens vid närmare pröfning torde
kunna göra till sitt, men han finner äfven
mycket, som drifver honom till
själfpröf-ning och eftertanke. Och de bästa/ de
nyttigaste författarne äro ju icke de, som
säga oss, hvad vi förut veta eller inbilla
oss veta, utan fastmer de, som hafva mod
att rubba oss ur våra tankevanor och
därmed nödga oss att tänka ett stycke på egen
hand. Få saker äro så väckande och
uppfostrande som att göra bekantskap med
åskådningar och uppfattningssätt, som
skilja sig från dem, hvilka utgöra så
att säga vår hvardagsluft. Särskildt
gäller detta om skolans män och kvinnor,
hvilka måhända mer än de flesta hotas af
frestelsen att hemfalla åt slentrian i
tankar, ord och gärningar.
Icke minst ur denna synpunkt hälsa vi
professor Reins ankomst hit med glädje.
Visserligen kan det antagas, att hans
föreläsningar icke komma att åhöras af någon
större del af folkskolans lärarekår, då de
naturligtvis skola hållas pä tyska språket.
Helt säkert skall dock hans besök verka
lifvande på de pedagogiska kretsarna i
hufvudstaden i allmänhet samt dessutom
kraftigt bidraga till att rikta den utomstående
allmänhetens uppmärksamhet på
uppfostringsfrågornas stora betydelse. Och i så
fall skall det förr eller senare komma äfven
oss till godo. Fridtjuv Berg.
Vid årsslutet.
det år, hvars timglas nu snart är
utrunnet, har liksom det närmast
föregående varit rikt på minnen af djup
betydelse för Sveriges folkskola.
»Ingenting har i vårt land skadat
bildningen mer än det störda sammanhanget
mellan lägre och högre undervisning»,
yttrade redan på sin tid Esaias Tegnér.
Skalden-siaren uttalar ofta sanningar,
hvilka likt en blixt kasta ljus vida längre,
än hans egna blickar skåda.
Säkerligen lär Tegnér med sina ord icke
åsyftat det sammanhang mellan lägre och
högre undervisning, på hvilket mången
bland oss, barn af en nyare tid, hoppas
såsom en gång vår nationella bildnings
grundval: en för alla gemensam folkskola
såsom bottenskola - ett litet fjät till denna
grundsats erkännande har som bekant i
år tagits - samt öfver folkskolan en högre
skola för verklig, praktisk allmän-bildning,
en medborgareskola, från hvilken gossar och
flickor kunna omedelbart gå ut i lifvets
stör-skola eller ock öfvergå till fackskolans
och högskolans lärosalar.
Måhända har han icke ens tänkt på
umgängets och det personliga tankeutbytets
befruktande växelverkan, som leder till
Ömsesidigt förtroende, samförstånd och
erkännande mellan alla de olika arter af
undervisningsanstalter, som intaga en olika
plats i denna världens ofta fåvitska och
kortsynta rangordning.
Dock - huru mycket eller huru litet
skalden medvetet med dessa ord afsett,
visst är, att de uttala en djup och
omfattande sanning. Så mycket mera
glädjande, när det störda sammanhanget under
en eller annan form återknytes. Och
därtill har en början skett just på den punkt,
där man måhända tänkt sig, att det skulle
vara svårast att löda länkarna samman.
Jag syftar på det förbund, i hvilket
Sveriges universitet och Sveriges folkskola
under de två senaste åren funnit hvarandra.
Uppsala universitet räckte förra året
handen till välkomst åt folkskolan, hvilkens
lärare hon bjudit till gäster i sina
lärosalar; i år har den sydsvenska högskolan
följt föredömet och i skuggan af
Lundagårds kronor fortsatt dessa »akademiska
sommarkurser», hvilka hos oss intaga
samma plats som i andra länder den s. k.
»universitets-utvidgningen».
Jag kan ej underlåta att äfven i år
erinra därom, att detta löftesrika förbund
bär välsignelse åt båda parterna. När
högskolan skänker åt folkskolans målsmän
nytänd kärlek till kunskap, till
själfverk-samt studium och forskning, så går hon
icke tomhändt därifrån. Hennes lärare
få å sin sida den stärkande förmånen af
samkänsla med folket. »Det bygges»,
yttrades det vid den sköna afskedsfesten i
Tegnérs stad, »under sådana dagar en bro
mellan universitet och folk». Och det
verkar förädlande på anden inom
högskolorna själfva, när det förunnas dem att
med sina skatter omedelbart tjäna andra
samhällsklasser. Det skärper känslan af
universitetets höga kallelse att icke blott
skapa lärda-män utan ädla män, män,
som äfven i fråga om det andliga
kapitalet veta att tillämpa budet: »rikedom
förpliktar.»
Den förhoppningen från folkskolans sida
att hon, om ock främst mottagande, dock
äfven för gåfvan ger en gengåfva,
förringar icke på något sätt värmen i det tack
hon ägnar universiteten och deras lärare.
Men det skänker henne på samma gång
en känsla af glad frimodighet, som
bidrager till glädjen i arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
