Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (680.) 9 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRAEETIDNING.
N:r 2
en rationell uppfostran. Denna
uppfattning, som är. det slutliga resultatet af
många för öfrigt skilda åsikter om
uppfostran, är grundad på öfvertygelsen om
fortskridande utveckling inom
mänskligheten och därom, att diet ^gifves möjlighet
att intränga i det mänskliga själslifvets
utvecklingsprocess.
Men, invänder någon, denna
fortskridande utveckling afbrytes ju stundom, står
stilla, går tillbaka? Detta stillastående och
denna tillbakagång äro emellertid endast
skenbara. Utvecklingsprocessen är icke
rät-linig, utan bildar kurvor, och de på dessa
liggande lägre punkterna, för en
oreflekterad uppfattning obegripliga, äro från
genetisk synpunkt nödvändiga för vidare
utveckling.
Hela denna fråga har uppstått ur
behofvet att åt vårt jordiska lif gifva ett
värde, och utan att bekymra oss om
utvecklingsprocessen är ändlös eller har ett
slut, böra vi fatta densamma såsom
faktisk och som en åt människosläktet gifven
etisk uppgift.
Till grund för hvarje pedagogisk teori
ligger öfvertygelsen, att mänskligheten är
underkastad en fortgående utveckling, samt
att man kan gripa in i och påverka denna
utveckling. För att detta skall kunna ske
på ett för det hela gagneligt sätt är det
nödvändigt att fixera målet och att
uppgöra en enhetlig plan för dess vinnande.
Detta är pedagogikens uppgift.
Uppfostrans mål.
(Andra föreläsningen.)
Det pedagogiska systemet består af tvänne
delar: en systematisk och en historisk del.
Med den senare ville tal:n ej nu befatta
sig, endast påpeka, hurusom man i
Tyskland bemödar sig att ställa uppfostrans
historia på en fullt vetenskaplig grund.
Den systematiska delen omfattar
teoretisk och praktisk pedagogik. Den
teoretiska sönderfaller i två underafdelningar:
läran om uppfostrans mål, teleologien, och
läran om medlen för detta måls vinnande,
metodologien. Dessa medel äro af två slag:
omedelbar ledning och undervisning.
Läran om den omedelbara ledningen kallas
hodegetik, läran örn undervisningen
didaktik. Den senare omfattar dels
undervisningens allmänna mål och medel, allmän
didaktik, dels den speciella tillämpningen
däraf på de särskilda undervisningsämnena,
speciell pedagogik. Den praktiska
pedagogiken behandlar dels uppfostrans olika
former: uppfostran i hemmet, uppfostran i
internat eller alumnat, offentlig
skolupp-föstran; dels skolornas författning,
organisation och ledning.
Tal:s afsikt var att framlägga den
allmänna didaktikens grunddrag, men först
skall uppfostrans mål formuleras. Detta
mål måste härledas ur etiken. På så sätt
blir pedagogiken tillämpad etik.
Men då blir frågan: Hvilket etiska
system skall man välja? Man har aldrig
uppnått enhet beträffande människolifvets
mål. Det är lyckan, men hvari består
den? Hufvudsakligen trenne olika svar
hafva gifvits på den frågan, och därmed
har man tre etiska riktningar :’hedonismen,
utilitarismen och moralismen. Hedonismen
sätter lyckah i njutningen, dess imperativ
lyder: njut! Utilitarismen identifierar lyckan
med kulturen, vetandet, den åsyftar en;
stegring af den intellektuella förmågan, dess
imperativ är: arbeta! Moralismen åter
efter-sträfvar en sedlig karaktär, och dess
imperativ lyder: tjäna för att på oegennyttigt
sätt befordra andras väl! Denna ståndpunkt
är den kristliga etikens kärna. För hvar
och en af dessa tre ståndpunkter kunna
många skäl anföras, och det åligger den
enskilde att efter bästa samvete träffa sitt
val.
Anledningen till att dessa tre etiska
riktningar finnas, utan att någondera förmår
att afgå med seger, är, att de motsvaras
af trenne jämte hvarandra existerande sidor
af människosjälen: känsla, tanke och vilja.
Ett belysande exempel härpå är Goethes
Faust. Ty dess djupaste mening torde
vara att visa oss striderna inom en
människosjäl. Först drifves Faust af
kunskapstörst. Men då han i vetandet ej finner
lyckan, kastar han sig i sinnliga
njutningar. Men ej heller där vinner han
tillfredsställelse. När säger han till
ögonblicket: »O dröj! du är så skönt ändå»? Jo,när
han oegennyttigt arbetar för andras bästa.
Det är således i moralismen, den högsta
tillfredsställelsen för en individuell tillvaro
är till finnandes. Detta menade Goethe
ock, då han sade, att något högre än
kristendomen ej kunde tänkas. Att denna
åsikt må genomtränga människosläktet,
därtill skall uppfostran tjäna.
Liksom individen, så måste också folket
ha ett mål; ty utan mål går det tillbaka,
men ett medvetet mål leder framåt. Så
uppställde man i Tyskland efter
frihetskrigen såsom mål nationens yttre enhet.
Beträffande vägeri för målets vinnande var man
till att börja med ej alls på det klara; men
så småningom kom klarheten, och målet
uppnåddes. Har man efter stora
ansträngningar nått ett mål, så inträder helt
naturligt, ett tillstånd af utmattning. Så har
också Tyskland haft en svår kris att
genomgå, tills det funnit ett nytt mål, och detta
är: samhällets inre reformation. Tyskarne
känna med sig, att liksom de varit kallade
att genomföra den religiösa reformationen,
det också åligger dem att genomföra den
sociala. Ännu känner man ej vägarna, men
målet känner man, och därmed är det
sörjdt för folkets hälsa.
Vid formuleringen af uppfostrans mål
utgick Herbart från det faktiskt gifna, från de
etiska omdömena. Dessa förefalla att
variera starkt, men grupperar man dem i
elementära och sammansatta, så finner man, att det
endast är de senare som vackla. De
konstanta elementära finner Herbart vara fem,
nämligen den sedliga frihetens,
fullkomlighetens eller det sedliga framåtskridandets,
välviljans, rättens och billighetens idéer.
Dessa etiska idéer gälla ock för det
mänskliga samhället, och Herbart har därför ej
blott en individuell utan ock en social etik.
Uppfostrans mål blir då, individuellt: att
föra lärjungen närmare den mänskliga
personlighetens ideal; socialt: att föra folket
närmare det mänskliga samhällets ideal.
Svårigheten vid skoluppfostran består däri,
att man ej kan skapa nog tillfällen till hand
ling> Ingen kan undandraga sig lifvets
kamp, och det gäller för uppfostraren att
hos lärjungen dana den karaktärens styrka,
som låter honom gå segrande ur denna
kamp.
Den svenska gymnastiken
och dess tillämpning’, särskildt i
folkskolan.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
Öfver förestående ämne höll
gymnastikläraren vid Lunds universitet och
folkskollärareseminarium, kapten C. Norlander, vid
Hessleholmstraktens lärareförenings möte i
Hessleholm den 21 december ett sakrikt och
af inspektör, lärare och andra intresserade
med spänd uppmärksamhet afhördt
föredrag, som illustrerades genom en
gymnastiklektion, hvari såväl närvarande
skolbarn som de yngre lärarne med lif och
lust deltogo.
Då ett fullständigt referat af det
popu-lärt-vetenskapliga föredraget om
gymnastikens teorier skulle upptaga för stort
utrymme och då kapten Norlanders och
andras skrifter i detta ämne torde vara
allmänt bekanta bland lärarekåren, åtnöja vi
oss med att ur föredraget upptaga
åtskilliga synpunkter af särskildt intresse för
folkskolans målsmän.
Efter en framställning af den svenska
gymnastikens betydelse att vara afsedd för
alla, för människor ur alla samhällsklasser
och åldrar samt för båda könen – talaren
sade sig i det afseendet vara socialist, att
han hölle på allas rätt till hälsa samt
kroppslig och andlig utbildning genom de
medel,, som härför stå till buds - framhölls,
att endast genom folkskolan och dess
lärarekår kan svenska gymnastiken för vårt
folks utbildning få den betydelse, den kan
,och bör få.
Talaren satte Sveriges folkskollärare och
lärarinnekår mycket högt; denna kår bure
vårt folks framtid i sina händer. Såsom
militär hade talaren funnit värnpliktiga
folkskollärare förträffliga till instruktörer, i
hvilket afseende de genom sin vana att
undervisa stode mycket öfver studenterna.
Af särskildt intresse i dessa tider, då
man så ofta får höra anfall mot
folkskolan och beskyllningar, att skolan skulle
verka försämrande i stället för höjande af
vårt folk, var att höra talarens omdöme
om de senaste årens värnpliktiga. Han
hade funnit det vara en lust och glädje
att kommendera folkskolebildade
bevärings-män.
I allmänhet voro de nyktra och
ordentliga, villiga och intresserade. Han vore
öfvertygad, att om fosterlandet skulle få
gagn af de så mycket omtvistade 90
dagarna, hade man till stor del folkskolan
att tacka härför.
Gymnastiken i folkskolan har att kämpa
mot stora svårigheter, dock ansåg talaren,
att det oaktadt mycket kan uträttas, om
blott den goda viljan och insikten om gym-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
