Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (684.) 6 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
SVENSK LÄRAEETIDNING.
N:r 6
nåde han i Uppsala den första simskola
i riket. Hans studier omfattade många
olikartade ämnen: naturalhistoria,
matematik, kemi, modersmålet, poesi och
historia. Djupast synes han hafva tilltalats
af Sturlesson, hvars berättarekonst, såsom
han längre fram sade, gjorde klart för
honom hvad liflighet och objektivitet i
historien ville säga.
Ar 1817 dog hans far och
efterlämnade så ringa förmögenhet, att Fryxell
misströstade om möjligheten att erhålla medel
till sin akademiska grad. Han beslöt då
att blifva pastorsadjunkt på landet och
reste därför hösten samma år till Uppsala
för att genomgå prästseminariet därstädes.
Men under resan sammanträffade han på
Västerås gästgifvaregård under några
minuter med en landsman, hvilken inom kort
skulle lämna sin lärareplats och lofvade
att i stället skaffa Fryxell densamma.
Anbudet mottogs, och Fryxell kom till
hufvudstaden såsom undervisare i matematik
vid en större pension, hvilken förestods
af den bekante hofpredikanten A. A.
Afzelius, utgifvaren af Svenska folkvisorna,
öfversättaren af Sämunds edda, författaren
till Näckens polska m. m. Medlärare voro
J. A. Gnattingius, öfversättaren af Snorres
edda, samt skalden K. F. Dahlgren och
litteraturhistorikern P. A. Sondén. Genom
dem kom han i beröring med en hel del
af Sveriges yngre författare såväl af den
»götiska» som af den »fosforistiska»
riktningen. Han försökte sig ock själf flitigt
med vitterlek (bl. a. skref han den kända
visan »Ack, Värmeland, du sköna»), men
dels blef han snart hjärtligen utledsen vid
»fosforisternas utvattnade trånad samt
urblekta morgon- och aftonrodnader», dels
fann han sig vid närmare själfpröfning
vara född till något annat än till skald.
Under sysselsättningen som lärare vid
den stora pensionen fattade han, såsom
han själf berättar, »mycken lust för
pedagogisk verksamhet» och till föremålen
för hans studier hörde »ej minst
pedagogikens teorier». För att få stanna i
hufvudstaden och där äga utsikt till befordran
beslöt han 1818 att taga graden, och
genom ansträngande af alla krafter och
tillgångar lyckades han häri. Omedelbart
efter aflagd kadidatexamen, hösten 1819,
anställdes han såsom vikarierande lärare
vid Djurgårdens folkskola. Följande år
fick han där ordinarie plats. Med stor
energi kastade han si» in i de
sträfvanden för en allmän folkupplysning, som
ännu besjälade de flesta af det nya
statsskickets män. Helt naturligt var, att dessa
sträfvanden måste samla sig i arbetet på
införande af växelundervisningsmetoden.
Något annat sätt att på kort tid göra hela
nationen delaktig af skolbildningens
förmåner kunde man nämligen med
dåvarande resurser svårligen tänka sig. Fryxell
införde »metoden» i Djurgårdens skola
1820. Att han var en förträfflig
undervisare torde ej behöfva sägas. Ett
offentligt intyg härom erhöll han för öfrigt 1822
genom en från sällskapet »Pro fide et
christianismo» mottagen belöning »för
utmärkt skicklighet och flit som skolelärare».
År 1822 stiftades det stora
Växelunder-visningssällskapet, och Fryxell blef
naturligtvis medlem däraf. År 1823 valdes
han till styrelseledamot och till sällskapets
arkivarie.
Samma år utgaf han den i hög
grad märkliga afhandlingen Förslag till
enhet och medborgerlighet i de allmänna
undervisningsverken. Den var närmast
frukten af de intryck Fryxell erhållit
under sin tjänstgöring vid Maria
lärdomsskola, där han 1822 blifvit anställd som
kollega. Medan han undervisade gossarne i
denna skolas lägre afdelning, kunde han
väl förutse, att blott en ringa del af
därstädes intagna lärjungar skulle komma att
fortsätta sina studier, tills de hunnit
gymnasiet eller universitetet, och att den stora
skara, som dessförinnan afgick till
praktisk verksamhet, skulle af sitt myckna
arbete med latinet knappt hafva annan
nytta än några glosor och fraser samt den
s. k. tankegymnastik, som
grammatiköf-ningarna medförde, men som likaväl kunde
vinnas på lämpligare väg. Han kom
därför på den tanken, att i lägre klasser
borde föredragas endast sådana ämnen,
som vore gagneliga för lärjungarna,
hvilken bana dessa ock sedermera valde, samt
att skolan alltså kunde och borde vara
för alla slags lärjungar så länge som
möjligt gemensam i stället för att såsom nu
genast i gossåren skilja det uppväxande
släktet åt i olika undervisningsverk, t. ex.
kadettskolan (å Karlberg) för krigsbefäl,
mest adel, lärdomsskolorna för ämbetsmän,
mest präster, apologistskolorna
(näringsskolorna) för borgare, handlande,
handtverkare o. d. samt folkskolorna för
allmogen. Då man besinnar denna splittring,
- säger han - »så kunde man blifva frestad
tro, det Sveriges fyra stånd genom fyra
olika uppfostringsanstalter vore på vägen
att vilja fullkomligt utbilda sig till fyra
särskilda kaster i likhet med de indiska».
Att detta förhållande - fortsätter han - är
långt ifrån det rätta, inser en hvar lätteligen.
Det finnes kanske intet säkrare medel att hos
det uppväxande släktet grundlägga en allmän
och ren kärlek till medborgare och fosterland,
än en för alla gemensam uppfostran, där de
blifvande medborgarne, utan åtskillnad på stånd
och villkor, såsom bröder tillsammans uppväxa
och undervisas ända till den tid, då deras
olika anlag, förmögenhet och framtida yrken
oundgängligt kräfva en sådan söndring.
Däremot, pä den fot undervisningsverken nu stå
skiljas barnen allt för snart ifrån hvarandra.
De vänjas redan tidigt att anse sig
uteslutande tillhöra en egen klass af medborgare inom
staten och komma således strax till känslan
af söndring från och därpå vanligtvis följande
opposition mot de öfriga samhällsklasserna.
Hvart detta leder, ses tydligen. Den granna,
broderade kadetten föraktar skolgossarne, och
dessa hata eller afundas honom tillbaka. På
samma sätt kan äfven samma oenighet
uppkomma mellan barnen i en lärd och en
näringsskola, och så beredes redan tidigt ståndshat
och jalousi i det unga hjärtat; och i stället
för välvilja mot alla medborgare uppammas
denna ensidighet och egenkärlek, som i
framtiden uppenbarar sig i de olika yttrade men
alltid [lika förhatliga skepnaderna af esprit du
corps, ståndsintresse och skråanda.
Det torde ej behöfva mera ordas härom för
att visa, huru skadlig uppfostringsverkens
söndring i detta afseende är. Men äfven en annan
ganska menlig verkan af denna splittrade
uppfostran bör anmärkas. Huru kunna nämligen
barnen vid 8 a 12 års ålder, huru kunna väl
föräldrarna själfva inse, till hvad yrke och
befattning dessa i en framtid blifva mest
passande? Detta är väl oftast omöjligt; och däraf
händer, att hvars och ens blifvande
verkningskrets i hans barndom af en slump bestämmes.
Om han sedan vid mognare år finner misstag
häri vara begånget, så är det vanligtvis för sent:
ty få äro de som äga mod och tillfälle att
öfvergifva de redan vunna fördelarna på en
bana för att ånyo börja på en annan. På detta
sätt hafva mången medborgares anlag och
förmögenheter försvunnit för staten med oändligt
mindre nytta än om de fått användas på en
plats, som han vid mognare år och sansad
pröfning funnit vara den för sig mest passande.
Ännu en olägenhet. Våra lärda skolor hafva
hitintills och skola troligen äfven hädanefter
öfverflöda af exempel på gossar, som dels för
egna, mindre lyckliga naturanlag, dels för
föräldrarnas knappare tillgångar borttagas från
klasserna för att sedan i närande yrken
användas. Huru liten nytta hafva nu icke dessa
af sin drygt och dyrt förvärfvade förmåga att
deklinera och konjugera på latin och grekiska
och att nödtorfteligen explicera Cornelius och
Gurtius ?
I enlighet med dessa åsikter, hvilka han
ytterligare utvecklade i sitt 1832 utgifna
Försök att närmare bestämma frågorna om
undervisningsverkens reform, och hvilka
han hela sitt lif igenom vidhöll, yrkade
han, att skolans läroämnen borde
meddelas i den ordning, hvari de vore
lämpliga för lärjungens växande
fattningsförmåga, viktiga för utvecklingen af hans
själsförmögenheter och mer eller mindre
nödvändiga för hans blifvande yrke. Det
offentliga undervisningsväsendet borde
därför ordnas i tre hufvudafdelningar,
folkskolan, borgareskolan och den lärda skolan,
hvilka borde stå »icke bredvid utan öfver
hvarandra».
Alla lärjungar, vare sig af hvad stånd som
helst, borde således - sade han - genomgå
först folkskolan, som lärde kristendom, skrifva
och räkna samt elementerna i geografi,
naturkunskap, historia och modersmål, d. v. s. de
ämnen, som representera den svenska bildning,
allmoge och lägre borgerskap borde vinna.
Lärjunge, som Önskade högre kunskaper,
borde inträda i borgareskolan, där i samma
ämnen ökade kunskaper meddelades jämte
undervisning i de lefvande språken: allt tillsammans
representerande den ny europeiska bildningen.
Lärjunge, som genomgått en sådan kurs och
sökte än högre ljus, skulle inträda i lärda
skolan, hvilken, jämte högre kunskapsmått i
besagda ämnen, äfven meddelade de gamla
språken. Denna skola skulle representera den
forneuropeiska, den antika bildningen,
Detta reformförslag gjorde för första
gången Fryxells namn allmännare bekant och
tillvann honom de liberala tidningarnas lifliga
bifall. Klart är, att det å andra sidan ådrog
honom ännu mera klander. Arkebiskop
Gari von Rosenstein försäkrade honom till
och med, att han genom detsamma för
alltid stängt vägen för sig såväl på den
kyrkliga som den pedagogiska banan.
Så illa var det emellertid ej. Att en
genomgripande omgestaltning borde företagas,
insågs nämligen klart af många den tidens
inflytelserika män. År 1825 tillsattes för
detta ändamål den s. k. stora
uppfostrings-kommittén, som bland sina medlemmar
räknade äfven lektor Axel Fryxell, Anders
Fryxells farbroder och forne lärare. Anders
Fryxells anseende såsom pedagog var redan
nu så befäst, att han af kommittén blef
inkallad såsom dess biträdande medar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
