Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. (684.) 6 februari 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
67
hetare* samt längre fram 1827 utnämd
till rektor och lärare i svenska språket
vid de nyare pedagogiska åsikternas
försöksanstalt, Nya elementarskolan i
Stockholm. Denna maktpåliggande befattning
kom han emellertid aldrig att tillträda.
Innan skolan öppnades, hade han nämligen
börjat sitt stora historiska verk och
kommit till den punkt, att han måste göra sitt
val mellan pedagogiken och historien, och
det utföll efter mycket öfvervägande till
den senares förmån.
#
Närmaste anledningen till nämda arbete
var uppdraget att skrifva en recension
öfver Bruzelii lärobok i svenska historien.
Under läsningen däraf öfverströmmades
hans själ af barndomens härliga
sagominnen, och han kände den lifligaste åtrå att
i en läsebok få för ungdomen skildra
dessa. Nyss blifven kollega vid Maria
lärdornsskola fick han tid att följa sin
böjelse. Hans enda egentliga källor voro
de gamla kämpasagorna. Så tillkom under
vintern 1822-1823 första delen af
Berättelser ur svenska historien. Arbetet
inlämnades till den då ännu verksamma
uppfostringskommittén af 1812, hvars
sekreterare J. Adlerbeth därom å
kommitténs vägnar intygade, att det »ej mindre
genom dess rediga anordning än dess
enkla och tydliga framställningssätt funnits
vara väl beräknadt för det därmed
åsyftade ändamål» samt att kommittén ansett
detsamma »både vid den allmänna och
enskilda undervisningen blifva så mycket
mera användbart, som en hittills med skäl
öfverklagad brist på läroböcker i
fäderneslandets historia, afpassade efter den
spädare barndomens fattningsförmåga,
därigenom blifvit undanröjd».
Boken gjorde lycka och fick snart nya
upplagor, hvilket lockade till fortsättning.
Andra delen utkom 1826. Den ansågs
af författaren vara den otvifvelaktigt
svagaste och torftigaste i hela verket. Hans
få källor voro ej nog rikhaltiga att gifva
ämnen till objektiva personliga bilder, och
det lilla, som fanns, bestrålades ej heller
af någon barndomsminnenas glans, såsom
händelsen varit med de gamla
kämpasagorna. Bättre lyckades den 1827
författade historien om Gustaf Vasa, där Fryxell
- såsom han själf yttrade - ej hade
hjärta att blott summariskt och färglöst
berätta sådana praktuppträden som
vandringen genom Dalarne, striderna mot
Gustaf Trolle, Ture Jönsson och Dacken
m, fl. De gamla nordiska sagominnena och
deras en gång invanda form gjorde sig
åter gällande, och enligt dem bildade sig
*
Själf har han yttrat, att afhandlingen om
enhet och medborgerlighet i de allmänna
undervisningsverken föranledde hans inkallande
i uppfostringskommittén, och i »Svenska
släktboken» uppgifves han hafva varit ledamot-af
nämda kommitté. Detta i förening med den
omständigheten, att underskriften under
kommittébetänkandet endast är »A. Fryxell», har
föranledt en förblandning mellan farbroder och
brorson. De voro ock i allt väsentligt
meningsfränder; And. Fryxell var endast något
mera radikal reformvän. Särskildt var han
påverkad af farbroderns på en gång klara och
milda religiösa sinne.
nu framställningen af också dessa våra
senare häfdaminnen. Boken blef Fryxells
»första, nästan omedvetna försök att med
de gamla sagornas utförlighet, form och
lif berätta senare tiders tilldragelser». Från
denna tid var han klar med sin
lefnads-uppgift, och han afsade sig därför nu det
mycket kräfvande rektoratet vid Nya
elementarskolan.
Dock dröjde han ännu någon tid i
skolans tjänst. År 1828 blef han rektor vid
Maria lärdomsskola. År 1831 stiftade han
på uppmaning af dåvarande pastor
primarius J. O. Wallin »Wallinska skolan»,
antagligen det första högre läroverk för
flickor i vårt land, afsedt att bibringa en
grundligare och mångsidigare bildning än
i de gängse pensionerna erbjöds samt
ordnadt efter en af Fryxell utarbetad plan
(»Förslag till läroämnenas indelning i den
under herr biskopens m. m. Wallins
ledning stående flickskola», Stockholm 1833)
i enlighet med Nya elementarskolans
principer.
För öfrigt verkade han för skolans bästa
äfven såsom författare af läroböcker. År
1823 hade han utgifvit »Räknetabeller».
1824 utkom första upplagan af »Svensk
språklära till skolornas tjänst», hvilket
arbete utgick i mer än 70,000 exemplar och
genom sitt starkare framhållande af
satslärans betydelse samt sin i fjärde
upplagan (1832) intagna öfversikt af svenska
litteraturens utveckling blef af banbrytande
betydelse. 1835 utgaf han »Kort
sammandrag af svenska historien till
folkskolornas tjänst», ett litet häfte på summa
29 sidor. Framställningen är fördelad i
berättelser och kulturöfversikter samt
affattad i ytterst »sammanpackad»
kompendiestil. Såsom betecknande för
författarens åsikter om de olika periodernas
pedagogiska vikt i jämförelse med hvarandra
torde böra nämnas, att åt hedniska och
katolska tidehvarfven ägnats 16 sidor, åt
reformations- och storhetstiden 8 samt åt
resten 5.
I och med utgifvandet af sin Gustaf
Adolfs historia hade Fryxell nått
höjdpunkten af sin popularitet. Såsom ett
yttre tecken härpå erhöll han 1833
professors namn, heder och värdighet.
Sedan han 1834 efterträdt sin farbror
såsom kyrkoherde i Sunne, lämnade hänför
alltid lärarebanan.
Såsom redan blifvit antydt upphörde
emellertid Fryxell såsom historieskrifvare
ingalunda att tillika vara folklärare, pedagog
i stort. Hans historiska arbete upphörde
visserligen snart att vara en skolbok, men
den blef i stället en folkbok. I de första
delarna var han hufvudsakligen berättare,
och förtjänsterna lågo väsentligen i den
jämna, objektiva, i fornsagornas skola
bildade stilen. Men ju längre han kom framåt,
ju mindre kunde han nöja sig med den
intresserande berättarens roll. Han fann
den historiska sanningen ofta höljd i
fördomarnas tjocka töcken, och han såg
sig därför nödgad att uppträda såsom sin
nations uppfostrare. Hvarje ny del stötte
förutfattade meningar för hufvudet, ty han
afvek - såsom han själf uttrycker det -
allt mer »från den ultrapatriotism, som
sällan eller aldrig velat erkänna de
orättvisor Sverige begått och de nederlag det
lidit, den ultraheroism, som Öfverskattat
iapperhet och krigsbragder i jämförelse
med fredlig verksamhet och som oftast
dolt den orättvisa, hvarmed krigen blifvit
företagna, den grymhet, hvarmed de blifvit
förda, och det elände, de efterlämnat, den
ultra-rojalism, som sökt förneka eller
undanrödja det onda, konungar och regenter
själfva föranledt, och i stället skyllt
Sveriges missöden uteslutande dels på adeln
(det är aristokratfördömandet), dels på
folkombuden (det är frihetstidsfördömandet) och
till sist den politiska kasuistik (urskuldande
spetsfundighet), som ursäktat, t. o. m.
försvarat våld och orättvisor, endast de
åsyftat fördelar åt Sverige». Fryxell fick till
följd häraf röna många och bittra bevis
på den benägenhet för chauvinism, som
han betraktade såsom en af Svenskarnes
mest olycksdigra nationallyten. Allt som
åren gingo vunno emellertid hans
uppfattningar terräng bland forskarne, och då
han 1881 afled, var man nog bland dem
i allmänhet öfverens därom, att han haft
rätt äfven i många af sina allra mest
stötande historiska kätterier.
#
Hela sitt lif igenom förblef Fryxell en
entusiast för skolans, särskildt folkskolans
sak. Han var en bland de första, som
begagnade sig af 1858 års skolförordningar
för att i sin församling inrätta en högre
folkskola. Han och hans granne,
sedermera general Th. Wijkander, reste genom
natt och dag från Stockholm för att
öfvervara den till frågans afgörande utlysta
sockenstämman i Sunne och lyckades äfven
genomdrifva förslaget. Fryxell upprättade
äfven" därstädes tvänne småskolor, skötta
af lärarinnor, åt hvilka han själf skaffade
nödig undervisning, enär myndigheterna då
ännu ej gjort något för småskollärarinnors
utdaning.
Mest lefvande torde Fryxells åsikt om
folkbildningens betydelse kunna uttryckas
genom följande ord, som han därom yttrat
i ett 1862 utgifvet arbete, och med hvilka
denna flyktiga teckning af Fryxell såsom
pedagog lämpligen må afslutas:
»Bildningen kan uppenbara sig i två
olika former -- den ena inskränkt inom
ett mindre antal af samhällets medlemmar,
präst- eller herreklassen, men det oaktadt
lyftande sig stundom ganska högt: det är
obelisken med liten bas, trång omkrets och
svindlande höjd. Andra formen är
bildningen meddelad åt alla samhällsklasser i
grad af deras förmåga att kunna den
inhämta: det är pyramiden med sin breda
bas och med sin höjd, betydligt större än
obeliskens men icke sä isolerad och därför
icke så öfverraskande för åskådaren, icke
så smickrande- för mannen på dess spets.
Men hvilkendera formen lofvar högsta
graden af fördelar åt folken och af
långvarighet åt vetenskapen, åt bildningen? Nästan
alla Egyptens obelisker hafva störtat i grus
- pyramiderna stå kvar!» ^
Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Oct 8 03:53:46 2006
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1895/0071.html
