Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (685.) 13 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
SVENSK LÅKARETIDNING.
N:r 7
dii gemål och Neros moder Agrippina.
Få människor hafva gått så följdriktigt på
sitt mål som hon, men få personligheter
i historien ha varit uslare. En
utomordentlig karaktär, men visst icke i
genomsnitt god var Napoleon, som är en af
världshistoriens största egoister, äfven om
han mot sin vilja kom att gå försynens
vägar. Här äro för öfrigt exemplen
talrika, emedan de flesta af världens mera
framstående personligheter varit mer eller
mindre egoistiska.
Af verkligt goda karaktärer upptaga
världshistoriens blad icke häller så få: vi
välja några ur högen: Pytagoras, Sokrates,
Plato, Zarathustra, Buddha, Philo, Epiktet,
Markus Aurelius, och kristna sådana som
Paulus, Origines, Benedikt af Nurcia, den
helige Fransiskus, Ulrik von Hutten, Zvingli
Luther, Qustaf Adolf m. fi. Alla dessa
och många, många flera hafva verkat för
stora och ädla ting rned i hufvudsak
oegennyttiga intressen och därigenom blifvit
världens välsignelse, ehuru i olika mått.
#
Hvad mena vi vidare med bildning? Det
är ingenting annat än utbildningen af våra
anlag. Harmonisk och allsidig bildning är
alltså utvecklingen af alla vår själs och
kropps krafter så långt som är möjligt. -
Fullt bildad är därför naturligen ingen och
kommer ej heller att någonsin blifva det
i detta lifvet.
Häraf följer, att då bildning är
utveckling, icke gifvet den, som läst och lärt
mycket, därför i verkligheten också
behöfver vara bildad. Vi hafva en förmåga,
som kan vara mer eller mindre lifligt
verksam hos oss, hvilken förmåga vi kalla
minne. Att upptaga och förvara saker i
minnet behöfver ej alls utgöra någon
egentlig utveckling hos oss och därmed ej
heller bildning; ty minnet är blott våra öfriga
själsförmögenheters hjälpare, deras
materialförvaltare, som gömmer och låser in,
hvad vår själ mottagit. Men allt detta,
som minnet förvarar i sin materialbod, kan
mycket väl ligga där som pundet, hvilket
af sin ägare nedgrofs. Vi veta, hur
Frälsaren låter pundens förlänare klandra
denne man därför, att han gömde det i
jorden och ej lät det komma på
växlarebordet, där det kunde formeras. För att det
i minnet upptagna skall varda till
välsignelse för oss, måste vår själ omvandla
det och göra det till uttryck af vårt eget
själslif. Vi förnimma då icke längre våra
kunskaper såsom gifna oss af andra utan
såsom framsprungna ur vår egen själ. De
ligga då ej heller döda i minnet, utan de
äro tätt och tida framme och göra oss
tjänster än på ett sätt, än på ett annat.
Och det viktigaste är, att vi känna oss
själfva förvandlade genom våra kunskaper:
vi uppfatta bättre de ting, hvarom dessa
handla. Vi känna också, att våra insikter
spänt och vidgat vår tankeförmåga samt
gifvit oss syn på en massa saker i
världen och människolifvet, om hvilka vi förut
knappt hade en aning. Vi förstå våra
insikters nära samband med vår egen själ
däri, att ju flera och djupare dessa blifva,
desto underligare blir världen för oss -
en nästan ofattlig följd; ty man väntade
väl, att motsatsen skulle inträffa, att ju
mer vi få veta, desto naturligare skulle
världen blifva för oss. Så är det ock för
den, som bara gömmer vetande i minnet.
Men den som förvandlar det till uttryck
af sin egen själ, han får sin andes ögon
allt mera öppnade, och ju grundligare detta
sker, desto mera upptäcker han af undren
i hela världsalltet och i sin egen ande.
Detta är bildning. Den som finner allt
omkring sig naturligt och föga
anmärknings-vardt, han har ännu långt dit.
Hvad är skillnaden t. ex. mellan en
obildad bonde och en naturvetenskapsman i
fråga om uppfattningen af en så alldaglig
sak som ett sädeskorns grening. För
bonden är företeelsen en allt för obetydlig
sak för att han skulle ens ett ögonblick
tänka på den; för naturvetenskapsmannen
däremot är det en stor gåta, som han
ännu i dag med vördnad grubblar öfver.
En bonde kan kväll efter kväll, natt efter
natt sitta på sin fora i strålande
stjärneljus utan att alls tilltalas af den
underbara synen. Vetenskapsmannen däremot,
som känner världarnas omätliga afstånd
från hvarandra, storlok och ofattliga tal,
fylles af oändlighetens idé och känner sin
tanke svindla.
En svensk man har sagt, att bildning
är, hvad man har kvar, sedan man glömt,
hvad man lärt sig. Uttrycket är ju en
paradox, men såsom alla sådana döljer
det bakom sig en stor och oförgätlig
sanning. Genom studiearbetet, i fall det varit
af denna omvandlande art, som vi nyss
angifvit, erhåller själen verkligen en
utveckling, som stannar kvar, äfven om
detaljerna olyckligt nog skulle i mångt och
mycket försvinna ur erinringen. Och denna
själens utdaning består i att hafva fått
sinnenas fönster öppnade för lifvet, det inre
så väl som det yttre, att hafva fått
förståndet logiskt gymnastiseradt, så att det
rår att begrunda tingen och draga
hälsosamma slutsatser, att tänka öfver sig själf
och sin värld. Detta är bildning, den
nämligen, som vår tipp fattnings förmå ga bör
erhålla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
