- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 14:e årg. 1895 /
79

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (685.) 13 februari 1895 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 7

SVENSK LÄRARETIDNING.

79

huru kommer det sig, att redaktionen med
glädje hälsat d:r Fehrs ganska vidlyftiga, för
ungdomen afsedda kateketiska arbete? Anser
måhända redaktionen dylika
katekesutläggningar skadliga blqtt i det fall, att de
öfverensstämma med den kyrkliga bekännelsen, men
nyttiga, om detta icke är händelsen?
Redaktionen kan icke hederligt komma ifrån denna
fråga utan att medgifva, att det är det mot
den kyrkliga läronormen stridande innehållet,
som väckt redaktionens tillfredsställelse. Vill
icke redaktionen i egen tidning upptaga denna
fråga och gifva svar, skall insändaren sörja
för, att spörsmålet varder på annat sätt
offentligen framställdt. Lärare.

Som läsaren finner, framställer den
anonyme insändaren egentligen ingen
»fråga», intet »spörsmål» alls. Han
befaller oss helt enkelt, att vi skola
såsom uttryck för vår öfvertygelse
eftersäga ett par påståenden, som han
behagar förestafva oss, hvartill slutligen
fogas den fruktansvärda hotelsen, att
han nog skall »sörja för» sina
påbuds offentliggörande på annat håll,
ifall vi ej vilja bereda dem rum i våra
spalter.

Det första af de båda påståendena är,
att vi skulle »i princip ogilla
katekesutläggningar och katekesförklaringar».

Om detta påstående kunna vi icke säga
annat, än att det är af insändarens egen
tillverkning; vi kännas icke vid det.
Man kan vara en bestämd motståndare
till katekesutläggningars användande
såsom läroböcker för barn och särskildt
till deras utanläsning utan att därför
»i princip» bryta stafven öfver denna
litteraturart såsom sådan. Nu är som
bekant d:r Fehrs »Undervisning i
kristendomen» alls icke ämnad till
utanläsning, icke ens till inlärande eller
genomläsande under barndomsåldern.
Såsom författaren uttryckligen
tillkännagif-vit, böra nämligen de af insändaren
kursiverade orden »för ungdomen afsedda»
förstås så, att en del af innehållet är
ämnadt för femton- till sextonåriga, en
annan del för tjugu- till tjugufemåriga.

Det andra påståendet är, att vi skulle
anse katekesutläggningar »skadliga blott
i det fall, att de öfverensstämma med
den kyrkliga bekännelsen, men nyttiga,
om detta icke är händelsen».

Redaktionen kan - säger insändaren -
icke hederligt komma ifrån denna fråga utan
att medgifva, att det är det mot den kyrkliga
läronormen stridande innehållet, som väckt
redaktionens tillfredsställelse.

Vi lämna åt insändaren själf att afgöra,
huruvida han genom användandet af en
dylik taktik kan anses hafva
dokumenterat sig såsom en rätt hedersdomare.
Oss förefaller det, som om han och hans
meningsfränder kunde hafva godt af att
läsa många »utläggningar» och
»förklaringar» öfver åttonde budet. De skulle,
ifall de gjorde detta på rätta sättet,
antagligen ej finna så stor njutning i
diskuterandet af frågor, som genom sin
formulering rent af inbjuda till förtal
och förtydningar, exempelvis: »Hvilka
syften (!) kunna (!) förena sig om
yrkandet på mindre dogmatisk och mera etisk
kristendomsundervisning?»

Allt nog: den mening, som insändaren

söker påtvinga oss, är icke vår. Svensk
Läraretidning är en pedagogisk, icke en
teologisk tidning, och de tusentals
skiftande uppfattningar rörande verkliga
innebörden af den kyrkliga
»läronormens» särskilda punkter, hvarom de
teologiska rektorerna, lektorerna och
professorerna städse krigat och
förmodligen i alla tider korn ma att kriga, ligga
alltså utanför kretsen af våra särskilda
intressen. Att behandla dem må vara
en sak för de lärda männen själfva
samt för sådana skoltidningar, som äro
nog teologiska att härvid kunna
»sekundera».

Hvad vi funnit särskildt beaktansvärdt
vid d:r Fehrs bok hafva vi klart och
otvetydigt angifvit. Det är den skillnad han sökt
genomföra mellan å ena sidan det
dogmatiska i kristendomsundervisningen,
hvilket han betecknar såsom det periferiska
och oväsentliga, samt å andra sidan det
religiösa* och etiska, hvilket för honom
är det centrala och väsentliga. Genom
denna sin sträfvan att låta det
dogmatiska träda tillbaka till en mera blygsam
plats har han blifvit en bundsförvant till
den gamla, långt före oss påbörjade
pedagogiska rörelse, hvilken afser att låta
kristendomen träda barnet till mötes i
en form, som motsvarar barnanaturens
mottaglighet och behof, och hvilken
därför bygger omedelbart på bibelns^
berättelser och sedliga föreskrifter. Är delta
ett kätteri, så är det ett pedagogiskt
sådant, icke ett teologiskt.

Hvad d:r Fehrs syfte beträffar, så har
det, enligt hans eget vittnesbörd, varit
att »söka tränga allt djupare in i och
allt mera från främmande beståndsdelar
rena och frigöra det gamla enkla, en
gång för alla i Kristus ursprungligen
gifna och genom Luther och andra
reformationens män i stora banbrytande
tankar häfdade och med deras hjärtans
hela hängifvenhet omfattade evangeliet».

Det är således - fortsätter han - alldeles
icke fråga om att prisgifva eller utbyta den gamla
kristna tron mot en nymodig människovisdoms
funder, såsom vedersakarne af gammalt älska
att påstå, utan min afsikt har allena varit att
med trohet mot den evangeliska sanningen
förena frihet från bundenhet under människors
läror och stadgar, kunde än dessa åberopa
tusenårig häfd och därutöfver. Kristus har
icke kallat sig vanan utan sanningen, säger
en gammal kyrkofader; och däraf att något
alltid, öfverallt och af alla hållits för sant,
följer väl på katolsk, men icke på evangelisk
ståndpunkt, att det också verkligen är sant.
Jag tillåter mig därför anhålla, att detta arbete
måtte uppfattas från den synpunkt, från hvilken
det är skrifvet, nämligen från synpunkten att
endast vara ett nytt sätt att lära den gamla
sanningen.

Insändaren påstår nu, att denna d:r
Fehrs egen karakteristik af sin bok är
vilseledande, enär i densamma skulle
finnas afvikelser icke allenast från det
gamla sättet att framställa evangeliet utan
äfven mot detta evangelium själft. Frågan

* Betecknande är, att hufvudordet religiösa
blifvit utelämnadt i den ofvan anförda
diskussionsfrågan. På ett mera slående sätt kan
man näppeligen visa, att man helt enkelt sätter
likhetstecken mellan dogmatisk och religiös.

om dessa påstådda afvikelser må emellertid
blifva en sak mellan honom och d:r
Fehr. För vår del hafva vi, som sagdt,
betraktat boken från den pedagogiska
synpunkten och komma fortfarande att så
göra. Vi hafva uttryckligen (i n:r 51 år
1894) påpekat, att boken »icke han hafva
någon direkt användning för folkskolan,
i vidsträcktare grad icke ens såsom
handledning för läraren». Men vi hafva
också som vår mening uttalat, att den,
särskildt genom sin nära anslutning till
bibelns egna utsagor och sina rikhaltiga
utdrag ur Luthers skrifter, i hög grad
lämpar sig till läsning och begrundning
af lärare och lärarinnor. Och vi tillade:
»Hvilken ställning man sedan kommer
att intaga till det åskådningssätt, för
hvilket den är ett uttryck, det må bli
hvars och ens sak att för sig själf och
efter egen pröfning afgöra.»

Antagligen hafva insändarens
meningsfränder önskat, att vi i stället skulle
varnat våra läsare från att läsa, begrunda
och pröfva pastor primarius Fehrs bok.
Enligt dem består Sveriges
folkskollärarekår af andligen omyndiga personer,
hvilka icke kunna bilda sig något
själfständigt omdöme och därför måste
afvakta insändarens och hans
meningsfränders tillåtelse, innan de våga taga
kän-dom om ett nytt arbete, t. o. m. om
detta skulle vara utgifvet af en af svenska
statskyrkans högst ställda män.

Vår uppfattning är en helt annan. Vi
tro, att lärare och lärarinnor hvarken
behöfva vara dessa herrars eller d:r Fehrs
eftersägare (hvilket, den senare helt visst
ej heller önskar), att de böra kunna läsa
utan någon censors peksticka och att
de, liksom alla andra bildade människor,
endast kunna hafva nytta af att på egen
hand göra sig bekanta med de tankar
och åsikter, som röra sig i tiden. Äfven
för dem gäller, mena vi, den gamla visa
maningen, att man skall pröfva allt och
behålla, hvad man efter verkställd
pröfning funnit godt vara.

Allmänna lärareföreningen i
Skottland.

Såsom förut omtalats, ankom mot
slutet af sistlidet år från Skottlands
allmänna lärareförening en inbjudan till
Sveriges allmänna folkskollärareförening,
att den måtte genom ombud närvara
vid den skottska föreningens
årskongress i januari 1895.
Centralstyrelsen måste nöja sig med att skriftligt
framföra svenska lärares lyckönskningar,
men den beslöt därjämte att inbjuda den
skottska föreningen att låta representera
sig vid den svenska föreningens
ombudsmöte i sommar. Med anledning af dessa
inbjudningar påbörjas i dagens nummer
en redogörelse dels för den skottska
föreningen och dels för dess senast hållna
årskongress.

Femton kronor i folkskoleafgift!

En insändare till Göteborgs
Handelstidning omtalar, att flera socknar inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free