Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (687.) 27 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
103
tager ett mycket begränsadt antal
vanartade barn.
Ett lika enstaka som om den varmaste
människokärlek vittnande exempel utgör
Trasskolan i Stockholm, hvilken år 1870
grundades af hr J. O. Lindgren,
därigenom att han under morgnarna vid
soluppgången vandrade omkring i stadens
utkanter och kringliggande berg samt med
vänligt tilltal och uppmuntringar lyckades till
några timmars undervisning samla de
gossar, hvilka han fann i det mest usla
tillstånd liggande ute om nätterna i buskar,
under kullstjälpta båtar och packlådor
o. s. v., och hvilka icke hade något
egentligt hem, eller om de ägde ett sådant, ej
vågade sig till detta på kvällen af fruktan
för hugg och slag, om de ej lyckats tigga
eller stjäla så mycket,, som behöfdes för
att släcka föräldrarnas brännvinstörst.
Denna anstalt har sedermera blifvit understödd
af såväl enskilda som af Stockholms stad.
Men de särskilda anstalterna hafva i
allmänhet begränsade områden, från hvilka
de rekryteras. Endast tvänne län hafva
det så ordnadt,, att de vid förekommande
fall i rätta ögonblicket kunna från
folkskolan skilja de vanartade barnen och ägna
dem en särskild vård. Skåne har
visserligen sitt Råby, men då länsstyrelserna
här ej hafva någon bestämningsrätt öfver
anstalten och barnantalet af anstaltens
styrelse fixerats till ett maximum af 32,
kan lätt hända, att man får afvakta
lämplig tid för ett barns insättande. Det
öfriga Sverige med undantag af städerna
Stockholm, Göteborg, Gäfle och Kalmar är
sålunda hänvisadt till Hall, som står öppet
för hela riket. Visserligen mottagas här
ända till 175 barn, men behofvet är långt
större, hvilket synes däraf, att det kan
dröja åratal, innan ansökan om ett barns
inträde kan beviljas. Man får ock
besinna, att det är blott de allra värsta, som
sändas hit. Man vänder sig vanligen ej
till Hall, förrän ifrågavarande barn blifvit
så i grund fördärfvadt, att samhället råkar
i fruktan för dess vilda lif och vill till
hvarje pris befria sig från detsamma.
Det hvilar ett stort ansvar öfver
samhället, hvilket låter det onda så rota sig
hos de unga, att det är ganska
tvifvelaktigt, huruvida de någonsin kunna
återupprättas. Blefve barnen i god tid tagna ifrån
de missförhållanden, i hvilka de uppväxa,
så blefve arbetet med deras förbättring
mångdubbelt lättare, och de skulle ej
genom sitt exempel förleda en mängd andra.
Följaktligen bör man ej dröja med att
öfverlämna dem till en uppfostringsanstalt,
tills de råkat falla i rättvisans händer.
Hjälpen kommer för sent. Redan då
barnet visar tydliga tecken till vanart, redan
då det utan giltig orsak upprepade gånger
uteblifver från skolans undervisning blott
för att drifva sysslolöst omkring - då det
blifvit uppenbart, att barnets föräldrar
sakna herravälde öfver detsamma eller äro
oförmögna att gifva sitt barn en
uppfostran, som bevarar det från att råka in på
brottets väg, är rätta tiden att gripa in.
- »Rädda barnet, och du skall ej hafva
den fullväxte att vårda eller straffa.»
Då det visat sig, att de anstalter, som
nu finnas i Sverige, äro otillräckliga för
behofvet, så måste antingen de redan
befintliga utvidgas eller nya inrättas. För
den förra utvägen utgöra vid
donationsanstalterna i allmänhet de gifna
bestämmelserna hinder. Det vore ej heller
nyttigt att gifva hvarje anstalt ett större
verkningsområde, enär barnantalet härigenom
skulle blifva allt för stort och anstalten
svårskött. Svårigheter skulle äfvenledes
uppstå dels vid anskaffande af lämplig
plats åt de afgående och dels vid den
fortsatta tillsynen med dessa. Det ligger
nämligen stor vikt på, att barnen under
de första åren, sedan de lämnat anstalten,
kunna med uppmärksamhet följas af
föreståndaren, och att de kunna få vända sig
till honom med sina bekymmer och
angelägenheter. Mycket tilltalande är det
ofvan nämda förslaget från Skara stifts
folkskollärareförening, att hvarje län för sig
borde ordna de vanartade barnens
uppfostran.
Att så ej redan skett i någon större
utsträckning har väl sin grund i de stora
kostnader, som därmed äro förknippade,
och däri, att man ej haft kännedom om,
till hvilket resultat man kommit med olika
anordningar för dessa barns uppfostran, ej
heller haft klart för sig, huru saken på
bästa sätt borde ordnas. Kanske man
också väntat på, att staten skulle gripa in.
Den är ju folkskolans högsta vårdarinna
och bör i alla afseenden befrämja hennes
väl, den har inrättat abnormskolor och
sörjer för blindas och döfstummas
uppfostran, den vakar öfver den allmänna
säkerheten och att god ordning är rådande
inom samhället, hvarför skulle den då icke
känna sig förpliktad att i god tid taga vara
på dessa små, hvilka, om de lämnas åt
sig själfva, gå förlorade för både detta
och det tillkommande lifvet och rycka
andra med sig i fördärfvet.
Egendomligt är, att statens lagar kunna
döma ett vanartadt barn till intagning i
allmän uppfostringsanstalt, då staten icke
äger någon dylik anstalt. Den kan ju
visserligen genom sitt årliga anslag till
kolonien Hall göra anspråk på att där få den
dömde insatt, men då Hall är fullsatt,
måste läglig tid inväntas för domens
verkställande, hvadan myndigheterna för en
tid äro maktlösa. Hvilket inflytande detta
förhållande skall utöfva på de ungas
aktning för lagen är ganska tydligt. Här må
anföras ett exempel ur verkligheten.
En 10 år gammal gosse råkade
upprepade gånger i delo med rättvisan för
tjufven och annan vanart. Han blef
indragen för rådhusrätten och dömd att intagas
på Hall. Vid hvarje förnyad förseelse
upprepades samma dom, och gossen lärde sig
snart att mottaga densamma med löje. Vid
utträdet ur rådhussalen mötes han af sina
stallbröder, som taga emot honom med
ett: »Du blef väl dömd till Hall igen.» -
»Ja, men det gör detsamma, för där är
fullt förut, så att jag får nog bli hemma»,
lyder svaret. Då samma gosse af en per-
son tillfrågades, hvarför han ej ville bättra
sig, svarade han: »Jag skall ju i alla fall
till Hall.»
Exemplet från andra land borde utgöra
en sporre för våra myndigheter att taga
saken under öfvervägande. Då vi i så
mångt och mycket tagit Tyskland till
föredöme, må det erinras, att tvångsuppfostran
för i sedlig vanvård stadda barn är ej
blott genom den för hela tyska riket
gällande strafflagen af den 15 maj 1871
påbjuden utan ock genom de särskilda
staternas lagar närmare bestämd och ordnad,
så att i flera af dem icke blott sådana
barn, som råkat i konflikt med strafflagen,
utan äfven de, hvilka genom eget eller
sina föräldrars förvållande blifvit sådana,
alt de vanliga uppfostringsmedlen i
hemmet och skolan visa sig otillräckliga att
bevara dem för sedligt förfall, äro
underkastade tvångsuppfostran. Äfven i våra
grannland Danmark och Norge har man
med allvar börjat tänka på att med lagens
arm gripa in. Så har norska regeringen
antagit och som kungl, proposition för
stortinget framlagt ett förslag till »Lov om
forsemte B0rn». Förslaget är inom
stortinget hvilande från föregående år.
De sätt, på hvilka man hittills sökt att
ordna de vanartade barnens uppfostran,
äro tvänne. Man har dels skaffat dem
fosterhem på landsbygden och dels inrättat
särskilda anstalter för dem. Vid valet af
det ena eller andra sättet har naturligtvis
kostnaden spelat en viktig roll. Det
billigaste blir ju utackorderingen. Afgiften
härför ställer sig i allmänhet till 75 å 100
kronor under året för hvarje barn. Denna
utväg praktiseras därför på flera ställen,
bland andra i Uppsala och Norrköping.
Det tyckes också vara det mest naturliga,
att ett godt fosterhem borde kunna gifva
den sedligt förvillade den bästa vården.
Men det ställer sig ej så lätt att finna
dylika. I allmänhet är det endast fattiga
hem, som mottaga andras barn, och det
är vanligen för en beräknad inkomst de
göra detta. För att förtjänsten skall blifva
så stor som möjligt, göras allehanda
inskränkningar i mat och kläder, och
dessutom åläggas barnen ofta opassande och
för strängt arbete. Äfven om man skulle
finna goda fosterhem, så är därmed ej
sagdt, att fosterföräldrarna äga den
pedagogiska insikt, som fordras för att kunna
utföra den revolution i barnets själslif,
hvilken är nödvändig, om det onda skall
kunna rensas bort och det goda plantas in i
det unga sinnet. Skall detta kunna ske,
måste barnet för en tid vara under
ständig uppsikt af lämplig fostrare och
inordnas under regelbunden verksamhet genom
lämplig omväxling mellan undervisning,
kroppsarbete och förströelse. Detta kan
ske bäst i en anstalt.
Vid inrättandet af anstalter har
likaledes ekonomien mångenstädes varit den
bestämmande. Nedanstående uppgifter visa
kostnaden i rundt tal för hvarje elev under
år 1893 vid de flesta af våra
Skandinaviska anstalter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
