Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (690.) 20 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄEAEETIDKING.
145
har i hög grad medverkat till det allmänna
intresset för geografiens studium. Den
bildade allmänheten har med ifver skyndat
att tillgodogöra sig resultaten af de djärfva
forskarnes upptäckter, vare sig det gällt
bekantskapen med polarregionernas öde
trakter, det okända Afrika eller det
hemlighetsfulla inre Asien. Dessa så att säga
geografiska impulser hafva äfven beredt
geografien i skolan en annan plats än
förr. Detta visar sig bland annat genom
bättre kartor för elementarundervisningen, *
genom bättre utarbetade läroböcker, genom
geografisk åskådningsmateriel (planscher
m. m.) samt icke minst genom en
förmånligare ställning för ämnet vid
seminarierna. Om vi således ej kunna säga,
att geografien fortfarande är askungen bland
skolans läroämnen, så har den dock ännu
ej fått den plats, som hon med rätta bör
innehafva. Till stöd härför behöfver man
endast hänvisa på det faktum, att ännu
finnes ingen lärostol i ämnet vid något af
våra universitet.
En undervisning i geografi enligt
pedagogikens och tidens fordringar bör utom
landets läge, gränser, berg, vattendrag och
politiska indelning äfven omfatta klimatet,
de viktigaste näringskällorna, djurlif och
växtvärld, statistik och etnografi.
Skall en undervisare nöjaktigt kunna
redogöra för ett lands geografi i denna
omfattning, måste han hafva tillgång till
särskilda geografiska arbeten, och sådana
finnas ej alltid att tillgå.
Den geografiska undervisningen i
folkskolan måste naturligtvis vara mest
omfattande rörande det egna landet. Alla
äro numera ense därom, att man bör börja
med hembygden.
Här måste de viktigaste förbegreppen
inhämtas. Sedermera göres barnet
hem-mastadt i den närmaste trakten, i sån
provins och i sitt fädernesland. Detta senare
bör därför en lärare för barndomsskolan
känna i hela dess utsträckning, i allt, som
ligger inom geografiens område. De
folkskollärare torde dock vara få, sorn så
känna det egna landet. Många hafva
mycket god kännedom om det egna landskapet,
men därifrån till kunskap om hela landet
är ett stort steg. Man kan därför ej
heller fordra, att exempelvis en lärare i Skåne
skall nöjaktigt kunna skildra lifvet vid ett
järnbruk eller huru det ser ut på ett
sågverk i Norrland, liksom ej heller att en
lärare från mellersta och norra Sverige
skall kunna skildra Skåne eller fisket i
Bohuslän.
Man lär sig icke ett lands geografi
endast ur böcker. Vår litteratur är
dessutom ganska fattig på inhemska
geografiska arbeten. En folkskoleinspektör
ytt–rade en gång vid en inspektion till en
lärare: »Det tyckes, som om barnen bäst
känna det egna landskapet». Det var icke
alls märkvärdigt, ty läraren hade med egna
ögon sett, hvad han beskrifvit. Hans
lektioner kunde ej undgå att taga intryck
däraf. Vore läraren lika förberedd för
undervisningen om öfriga delar af landet,
skulle barnen helt säkert få lika god
kännedom härom som om det egna landska-
pet. De skulle helt visst komma att älska
sitt land, då de fått veta mera om det.
Genom en utförligare kännedom af vårt
lands hjälpkällor kunna våra barn kanske
en dag kraftigt bidraga till dessas
utveckling. En följd häraf blefve en större
insats i kulturarbetet från vårt folk. Genom
en närmare kännedom af landet skulle
många fördomar om folk och landsdelar
försvinna; kärleken till vår historia skulle
vakna genom bättre kunskap om våra
historiska minnen. Vi skulle mera komma
att känna oss helt som en nation, som
ett folk.
Detta är i korta drag sedt frukterna af
en bättre geografiundervisning om vårt eget
land. En dylik undervisning förutsätter
en personlig kännedom hos undervisaren
om det egna landet,
En sådan kännedom kan endast erhållas,
om lärarekåreri sättes i stånd att utan för
stora personliga uppoffringar besöka olika
delar af landet. Det är nog tanken härpå,
som legat till grund för hr P. M.
Söderbergs inom första kammaren väckta
motion, åt hvilken alla skolvänner därför
äfven af hjärtat önska framgång.
G. T-
Dödsfall.
J. T. Berg f- Folkskolan, understödd
af stat och kommun, är för sin
framgångsrika verksamhet i hög grad beroende af
äfven den enskildes offervilliga
hängifvenhet. Lyckligtvis finnes äfven här och hvar
i bygderna personer, hvilka med klar
insikt om folkuppfostrans betydelse, gifva
folkskolan och dess lärare ett kraftigt un
derstöd, moraliskt såväl som ekonomiskt.
En sådan man var den gamle, i dagarna
hädangångne f. d. kaptenen Johan Teodor
Berg på Ekudden i Skallsjö socken,
Älfsborgs län.
En vän till hans far donerade på
1820-talet ett för den tidens förhållanden rätt
betydligt kapital till uppbyggandet af »Nääs
skola» samt till upprätthållandet af
undervisningen därstädes. Detta var måhända
första anledningen till att kapten Berg kom
att intressera sig för folkskolan och dess
arbete. Säkert är, att detta intresse var i
hög grad lefvande och gaf sig tillkänna
på åtskilliga sätt. Under många år vice
ordförande i församlingens skolråd skötte
han skolkassan på så sätt, att utgifterna
vanligtvis betydligt öfverstege inkomsterna;
skillnaden togs ur egen ficka och i de
flesta fall utan att bokföras i
Skolräkenskaperna. På egen bekostnad uppförde
han äfven flera skolbyggnader och
anordnade under många år middagsspisning för
de fattigare skolbarnen.
Lärarne hade i honom en god vän och
hjälpare med råd och dåd. Ofta besökte
han skolan och särskildt vid
examenstillfällena icke blott som åhörare; man kunde
då se den varmhjärtade »kaptenen» gå
omkring bland barnen, frågande och
förhörande. Hans långt in i den sena
ålderdomen ovanligt goda minne, icke minst
för detaljer, satte honom i stånd att ehuru
icke lärare förhöra utan bok, vare sig detta
nu gällde katekes eller svensk historia.
I många afseenden starkt konservativ höll
han i det längsta på Lancastermetoden,
om hvars goda verkningar han i sin
ungdom, då man icke kände något bättre,
kunnat öfvertyga sig. Detta hindrade
honom emellertid icke från att äfven
sympatisera med nyare metoder och gärna
bidraga till anskaffandet af lämplig
undervisningsmateriel.
Född 1808 var han en man af gamla
stammen och ännu för några få år sedan
ovanligt kraftfull och verksam. En sann
fader för sina många underhafvande,
vänfast och hjälpsam, efterlämnar han ett
stort tomrum och ett högt aktadt minne.
O. S.
A. Bjurman f- I söndags afled i
Uppsala efter undergången operation för
blindtarmsinflammation
söndagsskolmissio-nären, förre folkskolläraren Anders
Bjurman i en ålder af 51 år, B. var född i
Bjursås 1844 och utexaminerades från
Uppsala seminarium 18i39. Samma år
erhöll han anställning som folkskollärare i
Hedemora landsförsamling, hvarefter han
flyttade till Munktorp i Västmanland. På
grund af sina från statskyrkan afvikande
religiösa åsikter måste han emellertid rätt
snart lämna folkskolan. Omkring år 1880
anställdes han som söndagsskolmissionär
hos Stockholms andra söndagsskolförening,
i hvilken egenskap han nu i 15 års tid
verkat och därunder gjort vidsträckta resor
- i fjor t. o. m. ända till Amerika. På
senaste tiden intresserade han sig
mycket för bildandet af ungdomsföreningar,
och han utgaf för detta ändamål i
Uppsala en tidning med namnet »Ungdomens
Tidning». B. sörjes närmast af maka och
barn.
Utlandet.
En mönsterskola. Enligt af
undervisningsinspektören Brooks nyligen afgifven berättelse
om undervisningsväsendet i Filadelfia har man
därstädes anordnat en skola, som lofvar att
blifva ett centrum af pedagogiskt inflytande för
hela staden. Försöket att låta samma skola
tjänstgöra både som mönsterskola och
öfningsskola för blifvande lärare hade ej utfallit
tillfredsställande. Inspektören förelade sig då
uppgiften att få upprättad en särskild mönsterskola,
vid hvilken de bästa lärarekrafter skulle
anställas och hvarest liksom i en brännpunkt
skulle samlas det bästa, som staden kunde i
undervisningsväg åstadkomma.
Eleverna vid stadens lärarebildningsanstalt
(Normal School) skulle här infinna sig för att
göra iakttagelser om huru de pedagogiska
principer och metoder, som de teoretiskt studerat,
på det mest lämpliga och eftertanken väckande
sätt praktiskt tillämpades. Men äfven för dem,
som redan utöfvade lärareverksamhet inom
staden, skulle denna skola tjäna. Från de besök,
som de här komme att aflägga, kunde många
ingifvelser och idéer medföras och bära frukt
vid det egna undervisningsarbetet.
Den väsentliga källan till förmåga och
skicklighet uti undervisningskallet ligger visserligen,
säger B., i en riktig uppfattning af uppfostrans
principer och i utveckling af hvad man kallar
lärarens personlighet. Men iakttagandet af huru
en synnerligen skicklig lärare uti sin dagliga
verksamhet använder dessa principer och huru
han uppträder i klassen är icke desto mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
