Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (692.) 3 april 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r U
C. A. Andersson f- Efter en längre
tids sjukdom afled den 25 mars organisten
och poststationsförestflndaren, f. d.
folkskolläraren Carl August Andersson i
Väderstad, Östg., i en ålder af 67 år. Den
aflidne, som i öfver 30 år innehaft
organist-och klockarebefattningarna i ofvannämda
församling, hade gjort sig väl känd både för
goda musikaliska anlag - han trakterade
med skicklighet såväl orgel som fiol -
som för en ovanlig plikttrohet och
noggrannhet i skötandet af sina befattningar.
L. Liden t- En för
föreningsverksamheten lifligt intresserad småskollärare afled
i Stockholm sistlidna fredag. Ludvig Liden
var hans namn. Han var född i
Stockholm 1851 och hade genomgått fyra
klasser af Maria elementarskola. Efter någon
tids anställning som biträdande lärare för
blinda på Manilla - L. hade själf mycket
svag synförmåga - blef han för omkring 15
år sedan småskollärare vid Liljeholmen
utanför Stockholm. Här verkade han ända
till slutet af förra året, då han på grund
af tilltagande sjuklighet nödgades taga
afsked. I redaktionen af den under åren 1886
-89 utgifna tidningen »Småskolevännen»
deltog L. verksamt. Han sörjes af änka
och två barn.
En åtskillnad,
som vederbörande undanbedja sig.
Med anledning af våra meddelanden om
rektor Fr. Lundgrens senaste missöde
hafva vi mottagit följande skrifvelse:
Herr Redaktör!
Då Svensk Läraretidning på senare tiden
börjat så intressera sig för föreningen Svenska
folkskolans vänners förhandlingar och i n:r 13
detta år särskildt sökt klargöra ställningen
förr och nu mellan rektor Lundgren å ena
och nämda förening i dess helhet å andra
sidan samt därvid velat karakterisera den förra
därmed, att föreningens medlemmar med sin
»blinda disciplin» först nu »upphört att tänka
på kommando», och angående den senare sökt
konstatera en så godt som fullständig brytning
mellan föreningen och rektor Lundgren, så
bedja undertecknade härmed vördsammast att
till rättelse af Sv. Ltgs framställning också få
något klargöra samma två saker. Då det
gäller en så pass svår anklagelse och en så
vilseledande uppgift som de här ofvan nämda,
synes oss ej< mer än rättvist, att äfven den
anklagade far yttra sig.
Hvad ställningen förr beträffar, så må med
skäl frågas, på hvad grund Sv. Ltg kan
karakterisera densamma på det sätt, den gjort.
Finnes väl i Sv. F. V:s historia påvislig en enda
punkt, där man ser, att rektor Lundgren
uppträdt som något slags diktator, eller att
föreningen böjt sig för hans »oemotsagda
myndighet» ? Ehuru ledamot af
förvaltningsutskottet har ban icke ens sökt förmå detsamma att
(i likhet med hvad centralstyrelsen för S. A. F.
ibland gjort) föreslå lokalföreningarna att göra
det eller det uttalandet, icke heller att det uti
någon publikation skulle låta frågornas
utsändande föregås af en utredning. Alltid hafva
frågorna utsändts, utan att lokalföreningarna
fått den minsta hänvisning om, åt hvad håll
diskussionen eller uttalandet borde gå. Därför
har ock åtminstone Stockholms lokalförening
vid sina diskussioner icke det minsta kunnat
känna sig bunden af någon oemotsäglig
auktoritet eller despotisk förmyndare. Och om
styrelsen för Stockholms lokalförening vid
behandlingen af den fråga, utaf hvars utsändande
och diskussion Sv. Ltg sökt göra så stort num-
mer, anmodade rektor Lundgren att inleda, så
skedde allt detta icke genom något rektor
Lundgrens initiativ och utan minsta tanke på, att
Stockholms lokalförening skulle på något sätt
anslå den riktning, i hvilken frågans
behandling borde gå.
En gång hafva dock Sv. F. V. förnummit
ett slags kommando om, hvad de skulle tänka,
säga eller rösta. Men det var, då Sv. Ltg i
n:r 9 detta år på tal om den förut åsyftade
frågan bland annat yttrade: »Det skall bli eget
att se, huruvida en så i alla afseenden
monst-rös fråga verkligen skall få passera utan
gensagor från deras sida, till hvilka den blifvit
utskickad. Kunna de smälta slikt, så äro de
i sanning icke allt för nogräknade.»
Sträfvar icke Sv. Ltg med alla medel att
upprätthålla enighet i S. A. F.? Om i denna
förening enighet råder, icke vill väl tidningen
därför tillåta utomstående den beskyllningen,
att föreningens medlemmar tänka på
kommando, eller att de icke göra detta, endast då
någon meningsskiljaktighet möjligen uppstår?
Och om nu inom Sv. F. V. enighet varit
rådande, så månde väl icke detta berättiga Sv.
Ltg till den gjorda beskyllningen.
Förnämsta orsaken till, att Sv. Ltg så ofta
insinuerar om osjälfständighet inom Sv. F. V.,
synes oss vara den, ätt vi icke kunnat finna
centralstyrelsen för S. A. F. och Sv. Ltg vara
några så ofelbara auktoriteter, att vi velat,
såsom Sv. Ltg så ofta fordrat, komma med
»någon offentlig och kraftig gensaga» mot rektor
Lundgrens »stormlöpningar» emot dem. Må
det tillåtas oss härom säga, det vi med stor
tillfredsställelse sett rektor Lundgren städse
göra en bestämd åtskillnad mellan S. A. F. å
ena sidan samt centralstyrelsen och Sv. Ltg å
andra. Vi hafva vidare funnit största delen
af hans anmärkningar berättigad, och då vi i
någon fråga sett centralstyrelsen och Sv. Ltg
från någon annan synpunkt, än rektor
Lundgren gjort, så hafva vi oftast genom Sv. Ltgs
eget försvar bringats mycket nära den
ståndpunkt, rektor Lundgren intagit.
Vi bedja alltså såväl till vårt eget sorn
rektor Lundgrens försvar få förklara, det vi
aldrig inom Sv. F. V. känt oss bundna af
någon mänsklig auktoritet, som velat oemotsagd
trycka sin stämpel på föreningens hela arbete,
stående sedan Sv. Ltg fritt söka förklaringen
till detta däruti, att vi så länge gått som
slafvar, att vana och slöhet gjort oss okänsliga
för bojan.
Hvad ställningen nu beträffar, så har Sv.
Ltg sökt »konstruera upp» en brytning mellan
rektor Lundgren och »de trupper, på hvilkas
blinda disciplin han så säkert litat». Denna,
som det synes, för Sv. Ltg så ljufva
förvissning är dock ej annat än villfarelse. »Man här
inom denna förening», säger Sv. Ltg, »tydligen
ej velat kännas vid hans så egendomligt
formulerade ’dogmfråga’» m. m. Vi kunna för
vår del anse frågans form hvarken egendomlig,
mindre lojal eller inbjudande till förtal, såsom
Sv. Ltg i ett föregående nummer förmenat.
Hur hon kunnat komma fram med denna sist
nämda beskyllning, är oss ofattligt, så vida ej
tidningen efter någon för densamma gällande
språklig auktoritet uti ordet syften icke
inbegriper äfven goda och berättigade utan endast
dåliga och oberättigade. Det mera lojala uti
att fråga efter yrkandets berättigande i stället
för dess syften kunna vi ej heller förstå, då
man för att kunna bedöma ett yrkandes
berättigande väl först bör känna syftemålet med
detsamma.
Då Sv. Ltg redan vid frågans framkomst så
ondgjordes öfver densamma och fann den
monst-rös (= vidunderlig eller afskyvärd), frestades
man verkligen till den frågan: Icke månde väl
Sv. Ltg känna med sig, att dess syften med
yrkandet på en reform af
kristendomsundervisningen icke äro af den art, att de tåla att
dragas fram i ljuset?
För att nu icke tala om det märkvärdiga uti
att, såsom Sv. Ltg gör, bedöma hela
föreningen Sv. F. V. efter Stockholms lokalförening -
det vill i detta fall säga de summa tre talare,
som enligt Sv. Ltgs referat skulle talat mot
rektor Lundgren - så frågas: Hvaraf framgår,
att föreningen ej velat kännas vid hans fråga?
Månne däraf, att en af dessa talare,
undertecknad Blomqvist, själf var med vid
förvaltningsutskottets senaste sammanträde och
röstade för beslutet att utsända frågan, och
hvilken talare under diskussionen i hufvudsak
visade sig vara af samma åsikt som rektor
Lundgren, hvilket dock ej framgår af det i den delen
vilseledande referatet?
Talet om, att man skaffat en annan inledare,
emedan man icke var nöjd med den första,
saknar all grund i verkligheten. Frågan
upptogs till fortsatt behandling endast af den
anledning, att tiden vid första sammanträdet var
för knapp och ämnet af stor vikt. Den
omständigheten, att styrelsen anmodade hr P. E.
Persson att börja diskussionen, kan väl icke
rättvisligen tydas som en åtgärd af missnöje
med rektor Lundgrens inledning.
Läraretidningen tror slutligen, att Sv. F. V.
nu »funnit, att de kolonner, mot hvilka man
sökt drifva dem till storms, icke inneslöte
fiender, som borde bekämpas, utan kamrater, som
sträfvade mot samma mål som de själfva»
o. s. v. Vi hafva alltid haft det vissa hoppet,
att medlemmarna i S. A. F. äro våra vänner,
men vi skulle också gärna vilja hoppas, att
Sv. Ltg härefter uppträdde på ett sådant sätt,
att man för densamma sluppe värja sig som
för en fiende.
Stockholm den 30 mars 1895.
Styrelsen för Stockholms lokalförening
af Sv. F. V.:
Axel Blomqvist, Hans Danielson,
ordförande. v. ordförande.
K. J, Ahlberg, Erik Rönnell,
sekreterare. o kassör.
Olivia Åberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
