Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (696.) 1 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
SVENSK LÄRARETIDNING.
211
följaktligen: att den som söker inträde vare
sig i folkskola, högre folkskola eller
elementarskola, bör ådagalägga, att han innehar det
kunskapsmått, som kan inhämtas i närmast
underliggande afdelning af den allmänna
folkskolan, alldeles såsom nu tillgår vid intagning
och flyttning inom elementarskolans olika
klasser.
Detta är ju ett klart och bestämdt
program, som dock tyvärr ännu i dag efter
ett fjärdedels sekels ytterligare strider står
oupphunnet.
För lärarebildningens höjande liksom ock
för en god folkskoleinspektion var R.
lifligt intresserad. »Ju bättre kunskaper
lärarne få, desto bättre skall skolan kunna
uppfylla sin bestämmelse», förklarade R.
vid 1862 års riksdag,
På tal om folkskoleinspektionen skref R.
vid 80 års ålder:
Jag känner ännu en viss förnöjelse öfver,
att jag hade plats i statsutskottet, när de första
17,000 riksdalerna tillstyrktes för detta, som
åtskilliga prästerliga ledamöter tyckte, tämligen
öfverflödiga ändamål,
R. var emellertid icke i allo belåten
med det sätt, hvarpå folkskoleinspektionen
ordnades. Institutionen borde utvecklas -
helst inspektörer, som uteslutande ägnade
sig ål detta uppdrag. Vid tal härom
yttrade han i en artikel i »Skolvännen» för
år 1864:
Kan inspektionen icke hinna öfver sitt
distrikt ens på tre år, så vägar jag för visso påstå,
att den allt för litet uppfyller sitt ändamål.
Hvad hjälper att inspektor föreskrifver, att den
eller den förändring skall göras, de eller de
materialier anskaffas; om vederbörande veta,
att han icke återkommer på 3 a 4 år, så
lugnar man sig och glömmer så småningom hela
föreskriften, ifall man icke vill minnas eller
efterkomma den. Blott på de ställen, där pastor
verkligen vill detsamma som inspektor, kan
man hoppas gagn af inspektionen.
I öfverensstämmelse med dessa åsikter
motionerade han om förhöjning af anslaget
till folkskoleinspektionen.
För en förbättring i folkskollärarnes
existensvillkor verkade R. nitiskt och
oförtrutet. Redan vid sin första riksdag bragte
han saken på tal. Vid remissen af k. m:ts
proposition om anslag till
folkundervisningens främjande framlade han nämligen
den 9 november 1859 ett »vördsamt
memorial», i hvilket han bland annat
anförde:
Ett svårt hinder för folkskolans rätta
uppfyllande af sitt ändamål kvarstår ännu på de
allra flesta ställen, nämligen lärarelönernas
otillräcklighet. Hvad som 1842 bestämdes
såsom minimum af lön blef allmänneligen vid
landtskolorna antaget såsom normal lön och
kvarstår såsom sådan ännu, oaktadt den redan
från början erkändes vara allt för otillräcklig.
Att lönen då blef tilltagen så ringa, hade sin
naturliga orsak i de dryga utgifter, som
uppförande af skolhus och anskaffande af
skol-materialier m. m. medförde, hvarförutom saken
var ny och måste med så billiga anspråk som
möjligt genomföras.
Behofvet af löneförhöjning for folkskollärarne
har dock år ifrån år gjort sig mera kännbart,
och klagan öfver de ringa lönernas
otillräcklighet låter allt mera höra sig från alla landets
ändar. Vi kunna icke tillstoppa öronen
därför. Något måste vi göra till klagomålens
af-hjälpande, så kärt oss är, att folkskolan ut-
vecklas till något bättre, ty nedtryckt af
brödbekymmer kan skolläraren icke med det friska
mod, som erfordras, ägna sig åt sitt viktiga
kall, utan hans hela verksamhet nedsjunker
till ett vemodigt dagsverks-arbete.
Jag vågar dock icke föreslå några nya
ytterligare utgifter från kommunerna själfva, dels
emedan jag nogsamt känner, huru allmogen
från alla sidor betungas med skatter och
utgifter af otaliga slag, och dels emedan jag
fruktar, att ytterligare tillökning i utgifter från
detta håll lätteligen kunde beröfva folkskolan
den kärlek och det förtroende från folkets sida,
hon så väl behöfver. Däremot vågar jag tro,
att ett ändamålsenligare användande af den
så kallade personliga skyddsafgiften, än som
vid sista riksmöte genom votering i förstärkt
utskott beslöts, skulle i betydlig mån leda om
icke fullt Ull, så åtminstone ett godt stycke
emot det åsyftade målet.
På grund häraf föreslog han, att hela
den personliga skyddsafgiften, förslagsvis
beräknad till 500,000 rdr, skulle odelad
anslås till folkundervisningens befrämjande
i riket, hvarigenom det skulle blifva
möjligt att höja folkskollärarelönen till 350 å
400 rdr årligen.
Vid 1862-63 års riksdag upptog R.
frågan ånyo genom en motion, i hvilken
föreslogs, att lönen borde vara minst 50
rdr för hvarje läsmånad.
Fåfäng skall - yttrar R. i sin motion - all
lagstiftning i dessa afseenden blifva, om icke
Skollärarnes löner i allmänhet förbättras, så
att läraren kan lefva af sitt arbete och ägna
sig åt sitt mödosamma kall.
Rosenbergs m. fl. folkskolevänners
sträfvan på detta område kröntes denna gång
med framgång, och genom k. kungörelsen
den 11 december 1863 blef bestämdt, att
lönen för examinerad lärare, vare sig vid
fast eller ambulatorisk folkskola, skulle
utom husrum, vedbrand och kofoder vara
minst 400 rdr. I en artikel i
»Skolvännen» med rubriken »Ett verkligt steg
framåt» skref R. på tal härom:
Hvad som härvid alltid måste räknas för
ett steg framåt är icke så mycket den lilla
förhöjningen i lönen, hvilken här blifvit bestämd,
som fastmer själfva bestämmandet, att det
skall vara en så stor lön och läraren hafva
rätt att fordra den, ehvad församlingen har så
ställt för sig, att den får statsbidrag därtill
eller ej.
I sammanhang härmed må framhållas
R:s verksamhet för folkskollärarnes
pensionsfråga. Redan på 1850-talet verkade
han i tal och skrift för saken, och då
frågan år 1863 ändtligen kom så långt,
att en kungl, kommitté tillsattes för ärendets
utredning, blef R. naturligtvis lärarekårens
representant i denna kommitté. Frukten
af kommitténs arbete blef folkskollärarnes
pensionsinrättning, som med 1867 trädde
i verksamhet.
Icke mindre nitiskt verkade R. för
förbättring i lärarekårens rättsliga ställning.
»Tror man - yttrade han under en
skoldebatt i andra kammaren - det lända
till skolans verkliga gagn, att man fordrar
af dess lärare mer än en människa
skäligen kan uträtta och i sammanhang
därmed försätter honom i ett beroende, som
gör honom till en viljelös maskin? Jag
tror det icke.»
Vid 1869 års riksdag föreslog R., att
»vid afsättning skolrådet väl må gifva
varning, men själfva afsättningsåtgärden
utöfvas af kyrkostämman» - ett yrkande,
som själfve Gari Ifvarsson fann så
berättigadt, att han förenade sig med
motionären om återremiss till utskottet.
Majoriteten såg emellertid i förslaget ett
»skolmästareintresse» och sade rent nej*.
För knappa tre år sedan utfärdades en
förordning angående sammanträden
mellan skolråd och lärarepersonal. Få af den
nu lefvande läraregenerationen hafva
förmodligen kännedom om, att det var
Rosenberg, som för 26 år sedan första
gången bragte denna sak på tal inom
riksdagens andra kammare. Han ville emellertid
utsträcka lärarens befogenhet mycket längre,
i det han föreslog, »att skolläraren må
vara berättigad att deltaga i skolrådets
öfverläggningar och beslut, dock ej i
sådana beslut, som röra honom personligen».
Förslaget motiverades sålunda:
En verklig brist i folkskolestadgan synes
mig ligga däri, att skolläraren icke äger att
närvara vid eller deltaga i skolrådets
öfverläggningar, och således icke kan utöfva något
inflytande på skolrådets beslut, äfven då dessa
närmast angå rent af pedagogiska frågor, i
hvilka han väl måste tillerkännas något mera
insikt än ofta flertalet af skolrådets ledamöter.
Förslaget var naturligtvis alldeles för
tidigt framkommet för att kunna leda till
något resultat.
Bland Rosenbergs många
riksdagsmotioner må i öfrigt erinras om följande: om
reglering af organisters och klockares
löneförmåner, om upphäfvande af klockares
brefbäringsskyldighet, om statsbidrag för
inlösen af Starbäcks berättelser ursvenska
historien, så att hvarje folkskola erhölle
ett inbundet exemplar, om anslag för
tillökning af lärarepersonalen vid institutet
för blinda och döfstumma å Manilla, om
sådan ändring i folkskolestadgan, att blott
de å förslag till folkskolläraretjänst
uppförda kallas till profs afläggande.
Men trots att R. vid riksdagarna
ägnade sitt hufvudintresse åt folkskolan och
dess lärarekår, lämnade hans verksamma
ande honom äfven tid att motionera om
sådana saker som prästval, prästerskapets
aflöning, inrättande af pensionsanstalt för
tjänstemän och betjänte vid statens
järnvägar, anslag till järnvägar, lindring i
rustningsbesvären, afskaffande af
biskopsskruden, upphäfvande af dödsstraffet,
indragning af kronofogdetjänsterna, ändringar i
skiftesstadgan m. m., m. m. Och i
debatten deltog han flitigare än de flesta -
ja, få frågor förekommo, i hvilka han ej
yttrade sig.
Folkskolan låg honom dock alltid
varmast om hjärtat. I en af skoldebatterna
vid 1862-63 års riksdag fick han ock
af en af motsidans talare - en
framstående ledamot i bondeståndet - det vackra
vitsordet: »Rosenberg talar väl och
vackert såsom alltid om skolans bästa.»
Förestående enkla rader lämna blott en
svag antydan om, hvad Sven Rosenberg
gjort och verkat »för den svenska
folkskolans och folkbildningens höjande, för enhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
