Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (697.) 8 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
SVENSK LÅKAEETIDNING.
N:r 19
ende underdånigheten. Ett sådant förhållande
var det uppfostrarens uppgift att åstadkomma
och upprätthålla; medlet därtill var tukten, icke
minst kroppsaga. Så var det i hemmet, och
så var det i skolan. Det är detta
uppfostrings-sätt, som vi hafva förlorat. Vi kunna helt
enkelt icke längre använda det, ty vi kunna icke
uppträda med den auktoritet, som härtill
behöfves; vi äga den icke. Man klagar så ofta
öfver, att var tid så litet respekterar
auktoriteten, men man borde hellre klaga öfver, att
den saknar auktoriteter. De, som i vår tid
skola representera auktoriteten, vare sig i hem
eller skola, i stat eller kyrka, förstå sig icke
på att uppträda med den respektingivande,
själfsäkra värdighet, med hvilken våra förfäder
uppträdde. När de någon gång försöka det,
blifva de karrikatyrer. Tidens demokratiska
riktning utjämnar olikheterna, och dess ökade
kraf göra, att äfven den dugligaste känner sig
osäker på sig själf. Denna brist på auktoritet
motsvaras helt naturligt af brist på
underkastelse under auktoriteten. Barnet är icke
gammalt, innan det bildar sig en egen mening,
oberoende af fars och mors. Detta sker
alldeles omedvetet och är något så naturligt för
ett barn i vår tid, att barnet helt enkelt icke
kan fatta, huru någon skulle kunna bestrida
det rätten därtill. På det sättet har den gamla
auktoritets-uppfostran gått förlorad.
Den skall nu ersättas med en ny, och denna
måste blifva en kamrat-uppfostran. Far och
mor - naturligtvis också läraren - skola vara
barnets och den unges äldre kamrater. I
familjen och i skolan likasom i staten skola de
befallande myndigheterna nöja sig med att vara
ledande. Skall då barnet icke längre hedra
fader och moder? Jo, men på ett något
annat sätt än förr. Förr var regeln denna: far
och mor bjuder, barnet lyder - absolut
befallning, blind lydnad. Naturligtvis måste alltid
uppfostran börja på detta sätt. Lydnad är
alltid det första, som det lilla barnet skall lära.
Men under det att detta förhållande mellan
föräldrar och barn förr fasthölls som det
normala icke blott genom hela barnaåldern utan
äfven sedan barnen blifvit vuxna - så länge
nämligen, som de gingo till fars cch mors bord
- så böra nutidens uppfostrare med all kraft
söka att så tidigt som möjligt leda barnet öfver
i ett annat förhållande. Allt efter som barnet
utvecklas, böra föräldrarna så småningom göra
det till sin förtrogna. Detta kan endast ske
därigenom, att de icke blott sätta sig in uti
och dela barnets alla sorger, fröjder och
intressen, utan äfven dela sina egna fröjder och
sorger med barnet, inviga det i sina bekymmer,
draga in det i sina intressen och låta det taga
del i sina mödor och framgångar. När då
barnet nått vuxen ålder, är förhållandet
alldeles förändradt, af auktoritets-förhållandet har
blifvit ett kamratförhållande, far och mor hafva
blifvit sitt barns förtroligaste vän och väninna.
Men hvart tager då auktoriteten vägen? Som
den befallande har den säkerligen allt mer och
mer dragit sig tillbaka och kommer väl att
alldeles försvinna. Men den har ersatts af en
annan auktoritet. Den mogna erfarenheten är
i sig själf en auktoritet, hvilken just i
kamrat-förhållandet har det bästa tillfälle att göra sig
gällande. Den blir i detta förhållande den
ledande. Barnet lyder icke längre ett »du
skall», det ledes, ofta utan alt själf veta det,
af föräldrarnas öfverlägsna andliga inflytande.
Samtidigt utöfvar det äfven å sin sida
inflytande på föräldrarna. På detta sätt
uppkommer mellan föräldrar och barn en ömsesidig
påverkan, ett ömsesidigt gifvande och
mottagande, ett godt samförstånd och ett för bägge
parterna välsignelserikt samlif.
Vi hafva ännu icke kommit fram till detta
uppfostringssätt, ännu hänga vi fast vid det
gamla, flyta på spillrorna däraf och famla efter
det nya. Här som i allt lefva vi i en
öfver-gångstids faror och svårigheter. Men vi kunna
klart se, i hvilken riktning utvecklingen går
och bör gå både i hem och skola. Och för
den utvecklingen behöfva vi icke hysa någon
fruktan.
D:r N. G. V. Lagerstedt: För 40 å 50
år sedan var vid våra elementarläroverk
det yttre auktoritetsförhållandet rådande.
Lärarne sökte genom stränga medel, i
vanligaste fall kroppsaga, uppehålla diciplinen
men lyckades ej synnerligen däri, då
lärjungarne å sin sida gjorde hvad de kunde
för att bryta densamma. Lärare och
lärjungar betraktade hvarandra ej sällan
såsom naturliga fiender.
För omkring 30 år sedan inträdde en
vändning häruti, och förhållandena hafva
sedan dess betydligt förändrats.
Disciplinen kan numera sägas vara synnerligen
god, och högst sällan förekommer någon
väsentlig oegentlighet. Till stor del beror
denna lyckliga förändring däraf, att lärarne
under de sista decennierna användt mildare
medel för ordningens upprätthållande. På
allra sista tiden synes en reaktion till
förmån för kroppsagan hafva inträdt. För
e’jen del anser jag, att kroppsaga
visserligen icke bör förkastas, men att den
endast i utomordentliga fall bör användas.
Skolföreståndarinnan Anna Sandström:
Det är nog icke en tillfällighet, att frågan
om disciplin och lydnad numera så ofta
förekommer vid skolmöten. Säkerligen
beror detta däraf, att man känner med sig,
att här finnes något, som kräfver en
ändring. Lydnadens plikt bör så tidigt som
möjligt inskärpas hos barnen. Gent emot
dem, som ifra för en uppfostran med
re-sonnemanger, ber jag få påpeka, att
barnen icke äro några klara förnuftsmänniskor,
mottagliga för alla möjliga skäl, samt att
de äro egoister och stora sofister, hvilkas
små hufvuden vimla af allehanda
undflyk-ter. I det allmänna lifvet är det alltid
de tvärsäkra människorna, som göra sig
mest gällande. För att kunna handleda
barnen bör äfven läraren besitta något af
denna tvärsäkerhet. Det hjälper ofta ej,
att han är human och ädelsinnad. En
kort befallning: »Gör så!» eller: »Gör icke
så!» är i de flesta fall bättre än en hel
rad af goda råd. Detta hindrar
naturligtvis icke, att man mera genom
resonnemang söker inverka på sådana barn, hvilka
synas vara mottagliga därför. Men äfven
här gifves en viss gräns. Finner läraren,
att han icke lyckas, så bör resonnemanget
afbrytas och läraren använda makten af
sin auktoritet. Den lärare, som ej förmår
detta, har svårt att reda sig med nutidens
ungdom.
Skolan bildar genom sin bestämda
ordning en hälsosam motvikt mot hemmen,
i det att den måste hålla på det för alla
gällande och ej kan ängsligt rätta sig efter
hvarje särskildt barn. I disciplinärt
hänseende äro de första skolåren de viktigaste.
Den lydnad, som där inpräglas, utgör
grundvalen för all framtida uppfostran, och hvad
där förbrutits är svårt att sedermera
upprätta.
Folkskolläraren J. J. Dalström: Att
disciplin inom skolan är .nödvändig, därom
råder väl ej mer än en mening. Men man
bör hålla disciplin med måtta. Under
lektionerna måste sträng ordning råda, ty
därförutan omöjliggöres all fruktbärande
undervisning. Men däremellan böra
lärjungarne få tillfälle att hämta sig. På
fristunderna böra de icke genom några
småkitsliga förhållningsregler hindras att
få prata, leka och rasa ut.
Lärarens föreskrifter böra vara få och
på sak gående, och deras iakttagande
måste på det omsorgsfullaste kontrolleras.
I detta senare ligger kanske en af
lärarens svåraste uppgifter, ty härvid kräfvas
konsekvens och uthållighet. Allt
»små-stryk»: örfilar, luggar m. m. är alldeles
förkastligt. Ett sådant sätt att utdela
bestraffning skall i de flesta fall åstadkomma
raka motsatsen till det man åsyftar: det
verkar förbittring, ej förbättring. Däremot
är ordentlig kroppsaga såsom ett yttersta
medel nödvändig och hälsosam, och jag
hoppas, att den dag aldrig måtte komma,
då myndigheterna däremot inlägga sitt veto.
Fröken Helena Palmkvist: Skolans
ordning inpräntas lättast i småskolan. Är detta
där undangjordt, kan man sedermera lossa
något på disciplinens band och slippa det
ängsliga öfvervakandet. För att få in en
god ordning i skolan måste läraren ha
stark vilja och stark tro på, att det kan
och skall lyckas. För att få stillhet under
lektionen bör man före själfva
undervisningens början likasom samla klassen, så
att lärjungarnes uppmärksamhet är riktad
på det, som skall behandlas.
Fröken Lilly Engström: Små barn
behöfva ej några skäl. Endast för äldre barn
kan detta vara nödvändigt. Men man bör
då också se till, att man har verkliga, goda
skäl att gifva dem.
Det finnes ett slags disciplin uti själfva
undervisningen, bestående i bestämda regler
för sättet att fråga, svarens afgifvande o. s. v.,
hvilken visserligen kan gifva
undervisningen en viss styrsel och tukt, men som
också kan medföra den stora faran, att den
gör undervisningen maskin- eller
slentrianmässig. Blifva lärjungarne vana vid att i
skolan uti allting ledas af regler och
föreskrifter, så bli de alldeles urståndsatta att
reda sig på egen hand. Skoldisciplinens
mål är ej att lära barnen sitta stilla o. s. v.
utan fastmera att sätta dem i stånd att
ute i lifvet disciplinära sig själfva.
Doktorinnan E. Steinmetz framhöll
betydelsen af, att man betraktar barnen
såsom människor med högt värde och
därför behandlar dem med aktning och söker
vinna deras förtroende, hvarefter fröken
A. Detthow betonade vikten af att straff
och förseelse ställas i naturligt förhållande
till hvarandra.
Öfverläggningen afslöts af ordföranden,
rektor S. Almquist. Ordningen inom skolan
är ingalunda något betungande för
lärjungarne. Den är tvärtom villkoret för, att de
där skola känna trefnad. Den ger åt
skol-lifvet lugna former, hvilket synnerligast för
vår nervösa tid är af den största betydelse.
Ordningens stränghet betingas af de
svårigheter, skolarbetet i sin helhet erbjuder.
Uti folkskolan med dess stora barnantal
kräfves sålunda en mera reglementerad
ordning än uti våra öfriga, mindre skolor.
Ordningens stränghet betingas ock af
förhållandena i hemmen. Det är likasom
om barnet behöfde en viss summa af
ordning: ju mera de erhålla däraf i hemmen,
ju mindre behöfver skolan meddela däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
