Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 22. (700.) 29 maj 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 22
SVENSK LÄRARETIDNING.
267
Nu är han gången - gången hem i frid
från världens oro} frän dess kamp och id,,
nu bor han när det ljus, som ej går neder,
när aftonskuggan här sin skymning breder.
Nu skådar han bak morgonrodnans sky
den sol j för hvilken alla dimmor fly,
nu sanningen är honom uppenbarad
i all dess skönhet, ren och hel - förklarad.
Ej med cypresser siras skall din bår,
nej, må vi torka af vår saknads tår,
och binda minneskransen, frisk och fager,
af blå förgätmigej och ros och lager.
Charlotte Lindholm.
FÖR DAGEN.
Ett märkligt uttalande,
som man synes vilja glömma.
Människorna hafva i sanning en stor
förmåga att glömma. Hvar och en, som
under någon längre tid följt utvecklingen
inom något visst område, har ofta haft
tillfälle att iakttaga, hurusom åsikter,
hvilka öppet och med skärpa uttalats af
den ena eller andra auktoriteten, knappa
tjugu år därefter behandlats som de
farligaste kätterier och på det häftigaste
bekämpats af personer, hvilka formligen
ligga på näsan inför alldeles samma
auktoriteter.
En slående bekräftelse härpå erbjuder
den fejd, som man nyligen fått att blossa
upp om det gamla reformkrafvet: »mindre
dogmatisk».
År 1868 anhöll kyrkomötet, att k. rmt
måtte låta utarbeta en ny
katekesförklaring i stället för den gamla Lindblomska.
Följande år tillsatte k. m:t för ändamålet
en kommitté. Denna afgaf efter tre års
arbete ett förslag, hvaröfver utlåtanden
infordrades från de teologiska
fakulteterna, domkapitlen, Stockholms stads
konsistorium, religionslärarne vid
seminarierna samt prästerskapet inom rikets
samtliga kontrakt.
Bland de många anmärkningar, som
inkommo mot 1872 års katekesförslag,
var äfven den, att detsamma allt för
mycket bar prägeln af en rent
dogmatisk utveckling, var allt för dogmatiskt.
Så hade Karlstads stifts domkapitel
funnit det »allt för mycket bära prägeln af
en rent dogmatisk utveckling och
därigenom vara mindre användbart för barn
och för den stora allmänheten».
Teologiska fakulteten i Lund fann förslaget
lida af »en ofta dunkel och abstrakt
framställning, hvarigenom tillämpningen
på det religiösa och etiska lifvets
förhållanden försvåras, om icke
omöjliggöres». Liknande anmärkningar
framställdes från flera håll.
Till dessa anmärkningar tog emellertid
katekeskommittén i sitt nya förslag af
1873 föga hänsyn. Katekesen borde
~- genmäler den - icke vara någon
vanlig uppbyggelsebok, katekesförslaget
ville tala mindre till barnens känsla och
fantasi än till deras förstånd, och om
detsamma gällde, att det »till följd af sitt
närmaste syftemål måste vara
öfvervägande teoretiskt», l enlighet härmed
betonade ock kommittén, att syftet med de
i katekesutvecklingen anförda bibelspråken
var, att de skulle utgöra »dogmatiska
bevisställen ».
Trots kommitténs försvar blef förslaget
ej gilladt, utan k. m:t tillsatte 1875 en
ny kommitté för att granska och
omarbeta detsamma. Ett af de syften, man
genom omarbetningen ville vinna, var
att få arbetet mindre dogmatiskt. Den
nya kommittén yttrar härom i efterordet
till sitt 1877 offentliggjorda förslag
följande:
Redan däraf, att andra hufvudstycket blifvit
förkortadt, men de öfriga något förlängda, visar
sig, hvad som än tydligare synes af de 41
till-lagda och i sin mån af de 151 förändrade
styckena, att det dogmatiska elementet blifvit
inskränkt, men det etiska elementet däremot
utvidgadt till den grad, som skäligen kunnat
önskas.
Det är detta 1877 års förslag, som
blifvit vår nu gällande katekesutveckling.
Vid dennas utarbetande har alltså krafvet
»mindre dogmatisk» blifvit särskildt
be-aktadt samt hänsyn härtill tagen så långt
svenska kyrkans båda dåvarande främsta
män (ärkebiskop Sundberg och biskop
Bring i Linköping) funno sådant tillrådligt
och behöfligt.
Mot denna katekesutveckling borde
sålunda - synes det - inga berättigade
anmärkningar i förevarande afseende
kunnat riktas.
Så har emellertid skett. År 1877 utkom
på C. A. V. Lundholms förlag i
Stockholm ett arbete med titeln »Förslag till
omarbetning i vissa delar af
kommitte-rades senast framlagda katekesförslag».
Det är en liten, till det yttre obetydlig
skrift på knappa 40 oktavsidor, och föga
anledning skulle måhända varit att efter
18 år erinra om densamma, så vida den
ej erhållit ett särskildt intresse för dagen
genom nu pågående diskussion rörande
det yrkande på mindre dogmatisk och
mera religiös kristendomsundervisning,
hvari skriftens författare instämmer.
Han yttrar härom bland annat (s. 13):
På sista sidan af katekesförslaget läses: »Re
dan däraf, att andra hufvudstycket blifvit
förkortadt, men de öfriga något förlängda, visar
sig, hvad som än tydligare synes af de 41
till-lagda och i sin mån af de 151 förändrade
styckena, att det dogmatiska elementet blifvit
inskränkt, men det etiska elementet däremot
utvidgadt till den grad, som skäligen kunnat
önskas.» Man vill cärja sig emot en befarad
anklagelse att hafva för mycket dogmatiserat,
men man gör det icke genom att så långt som
möjligt aflägsna anledningarna till en sådan
beskyllning, utan genom att, sedan man starkt
ctogmatiserat, med tillhjälp af stycketalsräkning
bevisa, att man icke gjort hvad man dock
gjort.
Såsom allmänt omdöme om 1875 års
förslag upprepar författaren (s. 3)
detsamma, som blifvit sagdt om 1873 års
förslag, nämligen att det »flerstädes allt för
mycket bure prägeln af en rent
dogmatisk behandling’». Huru han vill hafva
detta omdöme förstådt framgår af flera
uttalanden rörande enskilda punkter.
Sålunda yttrar han (s. 38) med
anledning af katekesutvecklingens
framställning om de tre personerna i
gudomsväsendet:
Stycket 88 borde utgå. Ordet »person» är
hämtadt från skrifter, där dess betydelse
antingen är förklarad eller ock kan förutsättas
redan förut vara bekant. Svårt är för
skollärare a att förklara ordet; okänd är dess
betydelse för den ungdom, för hvilken katekesen
är afsedd. Namnen lia, 2:a och 3:e personen
förefalla t. o. m. stötande, ty de flesta tänka
på något helt annat än Gud.
I liknande riktning uttalar han sig s. 13:
Så har man vid utvecklingen af 2:a artikeln
styckat framställningen under vissa
dogmatiska synpunkter: Kristi person, hans verk och
ämbeten, hans tveggehanda tillstånd, och detta
fastän arten af det ämne man behandlar är
alltigenom historisk, samt den text, som ligger
till grund för det hela, innehåller nästan
uteslutande historiska momenter.
Frågan 114; »Hvarför måste Kristus
vara både Gud och människa?» finner
han (s. 14) vara »ett djupt och svårt
spörsmål samt allt för speciellt i en kort
framställning», frågan 117 anser han
»alldeles oåtkomlig för barn», likaså 121;
framställningen om synden har, säger
han, genom sin utbrytning ur det
historiska sammanhanget fått en annan
karaktär, än den borde hafva, samt
förvandlats till »ett schema» med ett
hufvud-begrepp, som uppdelas i olika »slag», af
hvilka det ena i sin ordning ytterligare
uppdelas i olika »slag» (s. 10) o. s. v.
Författaren påpekar äfven den
egendomliga kontrastverkan, som i nu
gällande katekesutveckling uppkommer
genom sammanställningen af det starka
dogmatiserandet å ena sidan och å andra
sidan de allt emellanåt därstädes inryckta
poetiska bilderna och personliga
bekännelserna. Sålunda finner han frågan
229 med sina båda bilder alldeles olämplig.
Vill man - yttrar han s. 39 -, att barnen
icke skola förstå dessa bilder, och vill man
rent af krossa dessa pärlor och förstöra dem,
då må man gifva stycket 229 till utanläxa,
och man skall fullständigt lyckas.
Om stycket 150 säges (s. 34), att det
»låter nästan som en lek med ord».
I hög grad förargelseväckande finner
han det flerstädes använda sättet att låta
katekesläxan få formen af en rent
personlig bekännelse. Så i styckena 212
och 164 samt först och främst i stycket
1. Om detta yttrar han (s. 4) följande:
Hvad inledningen till katekesförslaget
beträffar, mötes man redan i första stycket af en
högstärnd ton, som klingar sällsamt i vår på
sannskyldig tro och bekännelse ganska
utblottade tid. Det är väl sant, att Luther i lilla
katekesen vid utläggningen af trons artiklar
låter den troende tala och om sig utsäga: »Jag
tror, att Jesus Kristus är min Herre.» »Jag
tror, att den helige Ande hafver kallat. ..
helgat och behållit mig i en rätt tro.» »Jag
tror, att han dagligen och mildeligen förlåter
mig alla mina synder» o. s. v. Men må man
besinna storheten af den tid, då dessa ord
uttalades, samt betydelsen af den bok, i hvilken
de möta oss, och hvars betydelse är
bekännelseskriftens! Om nu detta sätt att tala
blifvit redan af Luther infördt, torde icke däraf
med nödvändighet följa, att vi ännu ha makt
och myndighet, hjärta och mun att så tala.
En aning om vårt oberättigande härutinnan
framskymtar ock i det sätt, hvarpå förslaget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
