Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 23. (701.) 5 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 23
SVENSK LÄRARETIDNING.
279
hvilken - ehuruväl författarne omedvetet -
som en röd tråd genomgår flertalet
inspektörers framställning, den nämligen, att
hufvudvikten ligger på att skolorna besökas
af skolrådsordförande, skolrådsmedlemmar
och inspektör. Själfklart är ju dock, att
besöken i och för sig endast äro en
för-utsättning för att verklig tillsyn skall äga
rum. Hufvudvikten ligger gifvetvis på, hvad
den besökande iakttager, säger och gör
vid sina besök. Granskas den nu
befintliga tillsynen i dessa afseenden, visar den
sig i de flesta fall ännu underhaltigare.
Det framgår allt för väl af inspektörernas
berättelser och bekräftas för öfrigt från
alla håll, att det hör till de ytterst
sällsynta undantagen, att den besökande får
reda på skolarbetets gäng eller med andra
ord hvad läraren verkligen gjort eller icke
gjort för sina lärjungars uppfostran och
utveckling, hvad han genomgått och hvad
han icke genomgått af de bestämda
lärokurserna, samt i hvilken utsträckning de
enskilda eleverna förmått tillägna sig det.
Men då så är följer ju med nödvändighet,
att den inspekterandes »råd och
upplysningar» måste blifva af tämligen
tvifvelaktigt värde. Om denna brist kan man
i sanning säga, att den verkar »rent af
förstörande». Det kan icke annat än verka
förslappande på lärarekåren, att dess arbete
så sällan följes af den klart uppfattande
och sakkunniga kritikens och sympatiens
uppmärksamhet.
Men att häri vinna någon rättelse,
därför äro utsikterna inga, så länge de
maktägande skolmannen besvara hvarje saklig
och allvarlig granskning af bestående
missförhållanden i bästa fall med blotta
försäkran, att allt är bra som det är, men
oftare med mer eller mindre skapa
kraftuttryck. -d.
FÖR DAGEN.
»Stämningen gent emot
folkskolan.»
En liten tidsbetraktelse.
Det förhåller sig i många afseenden
ined samhällsklasser som med individer.
De hafva sina olika utvecklingsskeden
att genomgå, deras ställning och uppgift
måste i någon mån komma att skifta
efter tidsomständighéterna, och deras
förhållande till andra samhällsfaktorer
kan därför ej ständigt förblifva alldeles
detsamma.
Detta har svenska folkskollärarekåren
sedan väl ett tjugutal af år tillbaka fått
erfara. Gång på gång hafva vi i denna
tidning haft anledning konstatera, att
folkskolan under innevarande mansålder icke
seglar i medvind, icke såsom under det
närmast föregående tidsskedet föres
framåt af deri härskande strömningen rundt
omkring, utan att hon i stället allt
emellanåt nödgas kämpa en hård och seg
kamp tör att ej af dagens kastvindar
drifvas tillbaka, samt att hon därvid först
och främst måste lita på sina egna
inneboende krafter.
Man har på vissa håll länge sökt för-
neka själfva detta faktum under
förmenande, att vi målat spöken på ljusa
dagen, samt att vi sett attentat mot
folkskolan i sådana åtgärder och planer,
hvilka antingen varit alldeles ofarliga
eller ock rent af förmånliga.
Hvad som är uppenbart kan dock ej
i längden förnekas. Äfven de mest
sorglösa hafva småningom fått ögonen
öppnade för att »stämningen gent emot
folkskolan» inom vissa samhällskretsar,
hvilka gärna betrakta sig själfva såsom de
tongifvande, sedan långliga tider icke varit
sådan den borde vara.
För den, som något följt med sin tid
och af historien lärt, huru omedelbart
folkskolan alltid berott af de växlande
samhällsförhållandena, kunna orsakerna
härtill icke vara fördolda.
Den tidsålder, i hvilken vi äro satta
att verka, har ett annat skaplynne än våra
fäders. Under denna senare ägde äfven
de högt uppsatte ej sällan ett starkt
idealistiskt, entusiastiskt drag; de räknade det
ej för en skam att svärma för allas lika
rätt till fri utveckling och i samband
därmed för en verklig nationaluppfostran.
För slika barnsligheter hafva vår tids
större och smärre »statsmän» endast en
axelryckning; de äro ?. k. realpolkici,
Bismarcks sanna lärjungar.
Härtill kommer, att folkskolan
verkligen visat sig vara en
samhällsinrätt-ning, som är så att säga ganska
anspråksfull. Läroverk och lärarekårer af
högre ordning kunna hugnas med
ansenliga ekonomiska förmåner, utan att
sådant behöfver vålla någon märkbarare
ebb i statskassan. Då man kommer till
folkskolan och hennes lärarekår,
befinner man sig däremot inför sådana
massor, att äfven den minsta ökning af de
olika utgiftsposterna innebär en samlad
ökning på millioner. Det är på grund
häraf alls icke underligt, om
iblkskolebud-geten på åttonde hufvudtiteln ofta
betraktas rned en viss ovilja af de talrika och
inflytelserika målsmännen för andra
huf-vudtitlars kraf.
Ett par af våra officiella pedagoger,
hvilka länge förnekat, att någon
miss-stämning gent emot folkskolan hittills
bland våra s. k. tongifvande kretsar
förefunnits, hafva upprepade gånger påpekat,
att en dylik misstämning kan komma
att uppstå, men att orsaken då måste
sökas i folkskollärarekårens egen hållning,
hvilken icke varit sådan, som man på
det hållet önskat.
Att genom påpekningar af detta slag
misstämningen kan i väsentlig mån
stegras betvifla vi ingalunda, ty när den blott
en gång finnes, så är det naturligtvis
icke svårt att genom ihärdiga
bearbetningar och vilseledande uppgifter drifva
den ända till upphetsning - åtminstone
hos sig själf.
För öfrigt medgifva vi gärna, att en
ganska väsentlig förändring i
folkskollärarekårens hållning under den senaste
mansåldern ägt rum, samt att denna
förändring nog kunnat sätta en och
annan i misshumör.
Ty det är icke blott folkskolan, som
visat sig »anspråksfall», i det hon af
samhället kräfver allt större ekonomiska
uppoffringar. Äfven folkskollärarekären
delar nog i viss mening samma lyte. Den
framträder nämligen i våra dagar med
»anspråk» - anspråk på att i någon mån
begripa det arbete, som den har sig
anförtrodt, ja, att i vissa afseenden begripa
det på ett fullständigare och mera
omedelbart sätt än någon annan. Den
menar ock, att om vid detta arbetes
anordning och ledning folkskollärarekårens
egna erfarenheter och önskemål icke
vinna beaktande, så är det ganska
sannolikt, att det hela kan komma att gå
mer eller mindre på sned.
Örn folkskollärarekåren vuxit upp
under forna tider, då samhället bestod af
slutna korporationer, skulle den hafva
blifvit ett skrå för sig, utrustadt liksom
de "öfriga med vidsträckt inre
själfstyrelse och genom fasta skrankor i
möjligaste mån skyddadt mot dessas
öfvergrepp. Men i vår tid äro
ståndsskran-korna . nedbrutna och hvarje
samhällsklass hänvisad att genom det fria ordet
och den fria sammanslutningen samt
genom sina målsmän inom
nationalförsamlingen söka häfda sina intressen och sin
uppfattning af dessa.
I alla land, där folkskolan vunnit
någon utveckling, har ock
folkskollärarekåren småningom vaknat till medvetande
härom. Folkskoletidningar och
folkskollärareföreningar hafva uppstått, och jämte
de rent metodiska frågorna hafva de
öfverallt börjat sysselsätta sig äfven med de
stora socialpedagogiska och skolpolitiska
spörsmålen. På grund af sakens egen
natur har det till och med varit dessa,
af hvilka de allmänna lärare föreningarna B
»program» hufvudsakligen kommit att
bestå. Inom de mest framskridna landen
har man gått ett steg vidare: man har
insett, att under den kamp mellan
tusentals stridiga intressen, hvaraf
statslifvet består, är i allmänhet hvar och en så
upptagen af sitt, att intet intresse kan
blifva i tillbörlig grad tillgodosedt,
såvida det icke äfven tillgodoses af sina egna
målsmän. Sålunda arbeta i England,
Tyskland och flera andra stater
lärareföreningarna med stor energi på att få
folkskollärarekåren representerad i dessa
lands riksförsamlingar.
Det inses lätt, att nu berörda
själf-ständighetsyttringar icke kunna vara för
alla behagliga. Att visa själfständighet
är, som bekant, ett oundgängligt villkor
för att blifva aktad, men icke för att
blifva omtyckt. Hvilka människor finna
vi i allmänhet behagligast? De
fogligaste och viljelösaste. Hvilka skolbarn
få i regeln de vackraste betygen för
uppförande? De tamaste och minst
egen-villiga. Och vid hvilken ålder ansågos
vi af vår omgifning vara som mest
älskvärda? Den då vi voro stora nog att
ej behöfva bäras men små nog att ej
kunna eller våga vandra vår egen väg.
Svenska folkskollärarekåren har haft
sin barndomsålder att genomgå. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
