Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. (703.) 19 juni 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
SVENSK LÅRAEETIDNING.
N:r 25
till sammansättningen vara mera konstant,
kunde både på grund häraf och på grund
af sin ställning bättre sätta sig in i skolans
angelägenheter samt vore slutligen ej
beslutandemässig, med mindre än ett större
antal af medlemmarne vore närvarande.
Den erbjöde sålunda en större säkerhet
för stadga i besluten.
Hvad vidare beträffar skolans andra och
närmaste myndighet, skolrådet, så bör
detta helt naturligt tillsättas af och ansvara
inför kyrkostämman eller af fullmäktige i
de städer, där sådan myndighet finnes.
Det bör, såsom här i Norrköping, äga rätt
att tillsätta lärare, dock med skyldighet
att offentligt ledigförklara platsen.
Kyrkostämmans rätt att tillsätta lärare medför i
större samhällen flera svårigheter, och man
har dessutom exempel på, att den
medfört häftiga valstrider mellan olika politiska
eller religiösa partier.
Med afseende på lärarepersonalen kunde
äfven ett önskemål uttalas. Redan nu är
i lag stadgadt, att skolrådet en gång om
året bör gifva lärarne tillfälle att uttala
sig och framställa önskemål rörande
skolans angelägenheter. Ur detta steg kunde
nu helt naturligt framväxa ett annat, som
gåfve läraren något större inflytande. Den
nämda lagen af år 1892 hindrade nämligen
ej skolrådet från att vidtaga en anordning,
om hvilken lärarne ej fått tillfälle att yttra
sig. Denna lag borde därför fullständigas
i det syfte, att ingen organisation finge
vidtagas, utan att lärarne därom yttrat sig.
Hvad slutligen beträffar barnen, så kunde
och borde lagen om skolgång något skärpas
och förtydligas. Önskligt vore, att barn
ej finge afgå från skolan före fyllda 13 år,
men då detta steg kanske vore något för
stort, finge man inskränka sig till den
önskan, att endast de barn, som kunde få
afgå enligt skolstadgans 47:e paragraf,
skulle få afgå vid 12 års ålder, de öfriga
först vid fyllda 13 år. Fattigdom kunde
visserligen stundom vara ett skäl för
tidigare afgång men dock egentligen blott ett
skenbart sådant, ty de fattiga vore kanske
ännujmer än andra i behof af kunskaper,
och man borde ej till fattigdomens
svårighet lägga ännu en - okunnigheten.
En sak, som kunde tagas i betraktande,
vore också den fortsatta undervisningen
för de barn, som lämnat skolan. Att göra
fortsättningsskolan obligatorisk skulle nog
möta sina svårigheter äfven i städerna.
Men så mycket kunde dock åstadkommas,
att barn intill 14 år vore fria från arbete
åtminstone tvänne eftermiddagar i veckan.
Härigenom blefve de i tillfälle att besöka
fortsättningsskolan 2 eller 3 timmar under
dessa eftermiddagar, hvarigenom den
oändamålsenliga och ringa fruktbärande
aftonundervisningen kunde undvikas.
*
På detta inledningsanförande följde en
liflig diskussion.
Hr /. Rylander påpekade en ny punkt, som
borde blifva föremål för ett uttalande, nämligen
småskolepersonalens anställning. Nu kunde
småskolans lärarinnor ej blifva ordinarie, och
detta hade hittills ej varit att undra öfver, då
under småskolans nydaningsperiod ingen
egentlig fordran ställts på lärarnes eller lärarinnor-
nas kompetens. Numera besättas dock
småskolorna med vederbörligen examinerade
personer, och det vore därför på tid, att dessa
kunde få ordinarie anställning lika väl som
folkskolans lärare. Detta borde åtminstone
kunna stadgas för de större städerna. Tal;n
instämde för öfrigt med d:r Lyttkens, men
ville ha fortsättningsskolan obligatorisk och
afgångsåldern bestämd till 13 år för alla barn.
D:r Lyttkens framhöll med anledning af hr
Hylanders första yrkande, att småskolans
lärarinnor i Norrköping faktiskt hade samma
rättigheter som ordinarie, och att de af skolrådet
betraktades som sådana, ehuru de ej vore det
inför lagen. Men hvad som utan olägenhet
vore praxis i den ena staden, kunde ju mycket
väl lagstadgas för alla. Det vore otvifvelaktigt
ej rättvist att förhålla en viss klass af
lärarinnor rättigheten att bli ordinarie, då de hade
samma arbete och samma ansvar som de
öfriga.
Hr Carlsién önskade, att i den tilltänkta
stadgan för städerna inrycktes bestämmelse
om, att undervisningen i de större städernas
skolor kunde förändras från klassundervisning
till fack- eller ämnesläsning. En folkskollärare
kunde ju omöjligen vara skicklig och ännu
mindre specialist i alla läroämnen. Infördes
fackundervisning, kunde läraren välja de ämnen,
i hvilka han vore bäst hemmastadd. Så vore
ju förhållandet vid läroverken, och talui kunde
ej inse, hvarför inte folkskolan, där så vore
möjligt, kunde få åtnjuta samma förmån.
Vidare yrkade tal:n, att församlingarna själfva
borde få välja lärare. Tidsutvecklingen ginge
ju i den riktning, att folket själft skulle så
mycket som möjligt få sköta om sina
angelägenheter, och då borde man ej fråntaga
föräldrarna rättigheten att utse sina barns lärare.
Mot dessa yrkanden protesterade hrr
Hylander och Rosengren samt d:r Lyttkens.
Skolstadgan lade intet hinder i vägen för
fackundervisning, men sådan undervisning
vore ej att rekommendera i folkskolan,
hvars mål ej blott vore inhämtande af
kunskaper utan kanske ännu mera en god
och planmässig uppfostran. Denna senare
skulle kunna i hög grad förryckas, om
barnet handleddes af flera lärare, som
måhända följde olika grundsatser. Till och
med vid läroverken hade man på det
tidigare stadiet icke fack- ulan
klassundervisning, och Sträfvandena ginge ut på att för
uppfostrans skull genomföra detta system
till och med tredje klassen, alltså på
hela det stadium, som motsvarade
folkskolan.
Sedan ytterligare några talare haft ordet,
antog föreningen med några ändringar och
tillägg en af d:r Lyttkens formulerad
resolution, hvilken återgafs i förra numret af
denna tidning.
FÖR DAGEN.
Folkskolorna inom de större
städerna
intaga i flera afseenden en egendomlig
ställning.
För utomstående ter sig denna
ställning i allmänhet såsom särdeles
gynnsam. Ofta hör man landortslärare
utbrista: »Här ute på bondlandet är det
omöjligt att komma någon vart; i
städerna åter, där man arbetar under så
lyckliga förhållanden, där bör det vara
lätt att vinna goda resultat.»
De, som på grund af personlig erfa-
renhet känna skollifvet såväl på
landsbygden som i de större städerna, kunna
icke obetingadt instämma i sådana
uttalanden.
Visserligen innebär det en kolossal
öfverdrift att benämna storstäderna
»civilisationens pestbölder» och att utmåla
dem såsom de »smittohärdar», hvarifrån
allt lekamligt och andligt ondt sprider
sig ut öfver det menlösa och
ofördärf-vade landet. Sådan som den mänskliga
kulturen nu är beskaffad, äro
storstäderna dess oundvikliga uttryck och dess
oumbärliga förutsättning. Men detta
hindrar ej, att storstadslifvet i många
stycken är naturvidrigt, d. ä. ogynnsamt
för människans sunda, harmoniska
utveckling. Sammanhopningen af alla
möjliga intressen och lefnadsriktningar samt
den oaflåtliga brytningen dem emellan
ger åt detta lif en prägel af jäktande
oro, af spänd ansträngning, som i förtid
nöter nervsystemet och småningom
undergräfver själskrafternas jämvikt.
Om sådana lifsvillkor äro olycksdigra
för de vuxne, så äro de oändligt mera
olycksdigra för barn. För dessa är en
lugn och stilla växt ett grund behof samt
en långsam utveckling vida att föredraga
framför en forcerad. Landsbarn äro
trögare och deras område trängre, men
å andra sidan äro deras föreställningar
enklare och genomskådligare samt
därför grundligare och innerligare uppfattade,
därjämte äfven närmare förbundna med
deras lif och deras känslovärld.
Storstadsbarnen åter hafva inom sin andliga
synkrets en större mångfald af
föreställningar, men dessa äro svårfattligare och
därför ytligare tillägnade samt i
allmänhet förknippade med flyktigare och
flackare känslor. De förra äro växter på
kalljord, de senare drifhusplantor. Om
en jämförelse ur rent pedagogisk
synpunkt kunde anställas, så skulle den i
det hela taget näppeligen utfalla till de
senares förmån.
Under den skarpare kamp för
tillvaron, som uppstår i de större städerna,
sjunka de kroppsligen och andligen
underlägsna lätt till botten, en drägg bildar
sig, och ur denna framgår ett släkte af
barn, som genom anlag och bristande
omvårdnad tillhöra de uti fysiskt,
intellektuellt och moraliskt afseende sämst
utrustade.
I själfva verket äro sålunda
förutsättningarna för folkskolans undervisande
och uppfostrande verksamhet i flera
stycken mindre uti storstäderna än på
landsbygden.
Samtidigt härmed äro krafven på
denna undervisande och uppfostrande
verksamhet vida större. På landsbygden
låter det ännu med någon sanning säga
sig, att ett barn kan växa upp till en
duglig och ordentlig människa utan att
komma i åtnjutande af någon längre tids
skolgång, enär hemmen där i regeln på
ett något så när tillfredsställande sätt
torde tillgodose barnets praktiska och
sedliga uppfostran. Men hvad
storstäderna angår är anförda talesätt numera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0308.html
