Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 26. (704.) 26 juni 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
SVENSK LÅRAEETIDNING.
N:r 26
naturliga anlag blir en ganska passabel
människa - ja, till och med en god och
hederlig, kanske förträfflig människa, så är
detta ej heller något bevis för anlagens
öfvermakt. Vi se ju rätt ofta en ädel växt
spira upp i karg och dålig jordmån, utsatt
för pinande storm, brännande sol, slagregn
och oväder och ändock bära en vacker
blomma. Men flyttar du den i passande
jordmån, vattnar och gräfver omkring den,
skyddar och vårdar den, uttänker och
utför allt, som du kan åstadkomma för dess
växt och utveckling, rensar bort ogräs och
utväxter, huru oändligt mycket skönare och
härligare skall ej blomman då blifva,
trifvas och växa upp till fröjd och förundran
för alla, som se den. Och när en
människas karaktär utan all vård och ans
kunnat så i skönhet utveckla sig, huru
mycket större och härligare hade den ej
blifvit, om den blifvit rätt ledd och utvecklad!
Detta, torde någon svara, bevisar icke,
att uppfostran kan blifva anlagen
öfver-mäktig. Nej, visserligen icke, detta kan
från denna sida af saken olyckligtvis icke
bevisas, utan måste hvila på antaganden.
Ty hvem räknar alla dem, hvilka, ehuru
med goda anlag genom bristande
uppfostran eller genom en förvänd sådan, blifvit
gjorda till uslingar eller brottslingar,
bedragare, dårar, offer för otyglade
passioner? En och annan gång får man väl
en inblick i sådana förhållanden, men
oftast är det så, när det är någon som man
klandrar, afskyr eller beklagar, att man
först borde gå tillbaka till hans barndom
och fråga: Hvem lärde honom någonsin
något godt? Hvem lärde honom alltid något
ondt? Eller hvem försummade honom,
misstog sig om hans gryende anlag, utbildade
dem oriktigt, lät ogräset ohejdadt växa,
glömde att tillse, om den goda säden föll
på hälleberget eller i den lilla vrå med
god jord, som väl alltid finnes i hvarje
människohjärta, om än aldrig så
undangömd? Då och då får man väl det
svaret: »Redan som pojke eller flicka var
han eller hon dålig.» Måhända, men
hvarför?
Kan man tänka sig, att ett barn, ett
barn i vaggan, kan vara ett dåligt subjekt?
Ingen förståndig människa kan tänka så.
Men barnet växer, och med kroppen växer
också själen, och börjar man ej genast
fostra själen, blir den alldeles sådan, som
kroppen skulle blifva, om man undandroge
den all vård, eller som den blir, då den
vanvårdas. Det är det underliga, när kropp
och själ äro så oupplösligt förenade, att
man då ej tänker på, huru naturligt det
är, att båda måste samtidigt behandlas.
Men därpå tänker man sällan.
Icke ovanligt är att höra, när talet
faller på ett själfsvåldigt barn, som i sju,
åtta år, kanske längre fått växa upp, icke
i men utan tukt och Herrens förmaning:
»Ja, han blir nog bättre, när han kommer
i skolan!» - »Jag riktigt längtar, att han
skall komma i skolan - han är så stygg
hemma.» Ofta nog är barnet i fråga
närvarande och känner sig rätt stolt öfver
att redan vara ett plågoris. Och så skall
då skolan göra en hygglig, hederlig, red-
bar, oegennyttig människa af detta lilla
vildgräs, som ostördt fått utveckla alla sina
anlag, hurudana de nu äro.
Det är icke fråga om, att ej skolarbetet,
kamratlifvet, dugliga och respektabla
lärare, sorn älska och förstå en barnasjäl,
skulle kunna göra detta, men skolan och
läraren måste hafva något att bygga på.
Af intet blifver intet, och hus kan ej
byggas i luften. Det kan hända, det har händt,
att skolan ombildat en vildbasare eller en
bortklemad pojke, men en själfsvåldig,
njutningslysten egoist biter skoltukten sällan
på för längre tid än den räcker.
Onda anlag hafva vi för öfrigt
allesamman, så många vi äro, och hos oss alla
måste de bortarbetas, om de ej skola göra
oss olyckliga. Framför allt måste detta
ske tidigt. Man frågade en gång en
framstående man, på detta område ansedd som
stor auktoritet: »När bör man begynna
med ett barns uppfostran?» Han svarade:
»En timme efter dess födelse.» Och det
ligger verkligen ingen öfverdrift häruti.
Det späda barnet måste genast få goda
vanor - vänjas vid lugn och stillhet,
vänjas efter hvartannat vid foglighet, tålamod,
och förnöjsamhet. Därmed är en god grund
lagd. Och sedan måste man noga
iakttaga barnet, dock icke så, att det känner
sig bevakadt, blir skyggt, måhända
bak-slugt. Man skall behålla sina iakttagelser
för sig själf, noga sofra dem och framför
allt passa rätta ögonblicket för att
tillämpa, hvad man genom dem inhämtat.
Detta att, utan att barnen ana det,
uppmärksamma dem, är lika nödigt för alla
uppfostrare, föräldrar sorn lärare. Det är
därförutan omöjligt att lära känna barnen.
I deras- sinne föregår mycket mera, än
man tror, och blott genom att gifva akt
på dem i deras förhållande till andra barn,
till tjänare och till alla dem, de anse sig
jämngoda med eller öfverlägsna, kan man
åtkomma nyckeln till deras karaktär. De
smådrag, man upptäcker, skall man
behålla i minnet, jämföra, öfvertänka,
sammanlägga. Men må man akta sig för att
göra förhastade slutsatser, och må man
framför allt vara fullt opartisk. Icke låta
sig bestickas af det söta, behagliga
barnets yta, icke låta sig afskräckas af den
stackars fulingens otrefliga utseende,
frånstötande väsen. Man måste se längre än
till ytan, alltid komma ihåg, att anlagen
ligga djupt och ofta nog röja sig endast
i obevakade ögonblick. Uppmärksamhet,
försiktighet, vaksamhet, snabb uppfattning,
rättrådighet och först och sist kärlek, den
ömmaste kärlek till barnen, det är hvad
föräldrar och uppfostrare måste äga.
Det är mycket begärdt, säger man kanske.
Ja väl, men så gäller det också en viktig
sak -. den viktigaste af alla: kommande
generationers väl eller ve, fosterlandets och
vårt folks kommande öden. Barnet är
mannens fader, och landets och folkets
framtid beror på, huru dess söner och
döttrar fostras. Mathilda Langlet.
Det är i lifvet vi lära att lefva.
T. Faber.
Länsskolmötet i Lysekil.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
Folkskolläraremötet 1 Lysekil den 18
och 19 juni var besökt af öfver 300
personer, bland hvilka märktes biskop Rodhe,
professor E. Carlson och docenten O. E.
Lindberg från Göteborg,
folkskoleinspektörerna Leidesdorff, Ghristenson och Ekelund
samt ett tiotal prästmän. Mötet hölls i
den rymliga societetssalongen, som
afgiftsfritt upplåtits. Efter sång och bön
öppnades mötet af d:r Leidesdorff, på hvars
förslag biskop Rodhe valdes till
ordförande. Till vice ordförande valdes d:r
Leidesdorff och till sekreterare skollärarne /.
8. Lidell från Dragsmark, J. Ä. Lindqvist
från Grebbestad och A. Svensson från
Torslanda.
Biskop Rodhe hälsade mötesdeltagarne
välkomna i ett längre anförande, hvari han
framhöll, huru under närvarande tid
kunskapsfloden väller fram öfverallt, och att
lärarekåren hade på sin lott att leda dess
rännilar till hvar och en. Likvisst vore
kunskapen ensam icke tillräcklig för att
åstadkomma ett sant sedligt lif. Därtill
behöfdes en sann och lefvande kristendom.
Därefter företogs till behandling första
frågan på programmet: »Kan den i våra
dagar framträdande fordran, att
kristendomsundervisningen i skolan skall vara
mera etisk och mindre dogmatisk än nu
är fallet, anses vara berättigad?» Frågan
inleddes af kyrkoherden Kl. Kleberg, som i
ett längre anförande framhöll, att
berättigade klagomål ingalunda kunde göras
emot undervisningsmaterialet, utan att, där
sådana framkommit, dessa haft sin gr.und
i det sätt, på hvilket undervisningen skett.
Härutinnan hade likvisst under de senare
åren så stora framsteg ägt rum, att det
framställda krafvet ej numera kunde vara
berättigadt.
Efter diskussionen, hvari deltogo
pastorerna Svenning och Lindegren, kyrkoherden
Laurell, folkskoleinspektören Ghristenson
samt skollärarne Larsson i Uddevalla och
Petterson i Skredsvik, antogs kyrkoherden
Kle-bergs resolutionsförslag med af hr Larsson
i Uddevalla gjordt tillägg, det senare så
lydande:
Läraren borde alltid söka att vid den
dogmatiska undervisningen inlägga ett etiskt moment.
Kyrkoherden Klebergs resolutionsförslag
hade följande lydelse:
Då denna fordran kan härleda sig från
föreställningen och förhoppningen därom, att
genom dess förverkligande en mera praktisk och
lefvande kristendom skulle åstadkommas, kan
den till sitt syftemål vara berättigad, men då
den närvarande kristendomsundervisningen i
den svenska folkskolan, om den bedrifves
enligt gällande föreskrifter och med tillämpning
af en sant kristlig pedagogiks fordringar, icke
hindra utan i stället främja uppnåendet af ett
sådant mål, och om dessutom ifrågavarande
fordran endast framträder från åskådningar
och sträfvanden, som antingen skada eller ock
rent af undergräfva kristendomen själf, kan
den i det hela icke anses vara berättigad.
Andra frågan: »Huru bör
uppsatsskrifningen i folkskolan bedrifvas för att lämna
ett för det praktiska lifvet så
tillfredsställande resultat som möjligt?» inleddes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
