Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (705.) 3 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 27
SVENSK lARARETIDNING
333
hvad den måste blifva - vår
undervisning kommer att sväfva i luften.
Skolresor af nu antydda syfte äro
visserligen ej helt och hållet nya. Det
finnes t. o. m. i vårt land folkskolor, där
redan för mer än tjugu år sedan detta
bildningsmedel kommit till användning.
Någon större uppmärksamhet har det
emellertid ej förr än under senaste tiden
tillvunnit sig, och väckelsen har i detta,
liksom i flera andra fall, utgått från den
pedagogiska riktning, som har sitt namn
efter Pestalozzis lärjunge, psykologen
Herbart - samma riktning, hvars mest
framstående målsman professor Wilhelm
Rein i Jena för närvarande är,
En af våra yngre pedagoger, docenten
J. Bager-Sjögren, redogjorde förlidet år
genom en intressant uppsats i Nordisk
Tidskrift (»En skolresa genom Harz»)
för det sätt, hvarpå dylika skolntfärder
från Jena anordnas, samt för de syften,
man där genom dem vill vinna och i
verkligheten äfven vinner. För att få
saken beaktad och befrämjad har han
nyligen till Uppsala lärareförening (som
är en krets af Svenska läraresällskapet)
inlämnat en motion, hvari han föreslår,
att Uppsala lärareförening till styrelsen för
Svenska läraresällskapet ingår med förslag, att
Svenska läraresällskapet måtte besluta att
genom sin styrelse hos k. m:t i underdånighet
anhålla att vid af lärare och lärjungar vid
statens allmänna läroverk gemensamt företagna
exkursioner i pedagogiskt syfte deltagarne måtte
erhålla rätt att på truppbiljett befordras på
statens järnvägar.
Såsom motivering för denna
hemställan anför motionären följande:
Hur mycket meningarna än bryta sig mot
hvarandra bland vår tids lärare, alla äro de
dock eniga därom, att endast den undervisning,
som utgår från åskådningen, kan blifva verkligt
fruktbringande.
Denna sanning - den moderna didaktikens
kardinalsats - har redan ledt våra skolor till
anskaffande och användning af
åskådningsmaterial af olika slag. Men detta ensamt är
uppenbarligen icke nog-äfven därom torde alla
kunna enas. Det, som kan hopsamlas inom
lärorummets fyra väggar, räcker ej långt. Den
nämda kardinalsatsen fordrar också, att vi föra
de unga ut i naturen, ansikte mot ansikte med
de verkliga tingen på deras verkliga platser,
att vi låta dem lära af lifvet, ej blott af böcker
och bilder och samlingarnas lösryckta exemplar.
Skall undervisningen i historia, geografi,
zoologi, botanik, fysik o. s. v. kunna gifva icke
ordkram och minnesläxor endast, utan
lefvande kunskap, kunskap för lifvet, så måste den
utgå från hvad hemort och hemland ha att
uppvisa och så vidt möjligt är låta lärjungarne
se detta med egna ögon och genom
demonstration på ort och ställe blifva därmed
förtrogna. Medlet är exkursioner - smärre
exkursioner på en eller ett par timmar såväl som
sådana, hvilka vara ända till en vecka eller
mera.
For dylika exkursioner talar emellertid ej
blott det förhållandet, att de - och endast de
- på ett rationellt sätt grundlägga och utvidga
vetandet, och att de i sammanhang därmed
skärpa iakttagelse- och omdömesförmågan. Rätt
bedrifna äro de i hög grad bildande äfven för
känslo- och viljelifvet. Genom att ställa de
unga inför naturens och konstens skönheter
blifva de ett välbehöfligt medel för estetisk
uppfostran. Och att lära dem känna och
beundra sitt fosterland är tydligtvis rätta vägen
att lära dem älska det; för fosterlandskärlekens
väckande och stärkande kunna vi ej göra
någonting bättre. Vidare är den intimare
bekantskap, som läraren genom det friare umgänget
under vandringen förvärfvar med sina lärjungar,
ett ovärderligt medel såväl för en mer
individualiserande undervisning som ock för en
framgångsrik moralisk uppfostran. Slutligen
må ock erinras om det stärkande och lifvande
inflytande på kroppen, som, om också ej något
hufvudändamål, i a’la fall bör kunna vinnas
genom dessa afbrott i det enformiga
skolarbetet.
Förslagsställaren är naturligtvis icke
blind för de praktiska svårigheter, hvilka
resa sig mot ett allmännare användande
af Skolresor såsom en del af
undervisningen. Han säger härom:
Men huru nyttiga och nödvändiga dylika
exkursioner än äro, hittills ha de alltid i
praktiken mötts af stora svårigheter - svårigheter
från såväl lärarnes sida som föräldrarnes.
Redan har det emellertid visat sig på åtskilliga
ställen äfven i vårt land, att betänkligheterna
försvunnit vid den egna erfarenheten om den
välsignelse saken medför för ungdomen, och
det lär väl kunna antagas, att så skall ske
öfverallt. Blott ett hinder synes oöfverkpmligt:
de kostnader, som ej kunna undgås, så snart
man vill gå utom den närmaste hemorten.
Mycket kunna visserligen dessa nedbringas
genom förståndiga och anspråkslösa
anordningar med mat och natthärberge, genom
praktisk växelverkan mellan skolor på olika orter,
genom att af den summa, som nu användes
till inköp af bokpremier, i stället anslå någon
del till reseunderstöd åt däraf förtjänta
lärjungar o. s. v. Värre ställer det sig med de
oundgängliga transportkostnaderna. Ty om
ock utfärderna så mycket som möjligt böra
vara fotvandringar, så är det dock med de
stora afstånden i vårt land ej möjligt
tillryggalägga hela vägen till fots. På denna klippa
ha också hittills alla försök strandat alt göra
detta evärdeliga bildningsmedel till något mera
än ett privilegium för de lyckligast lottade i
samhället.
Första villkoret för ett allmänt
tillgodogörande däraf är därför nedsatta biljettpriser.
Visserligen ha sådana stundom med stor
frikostighet beviljats af åtskilliga järnvägs- och
ångbåtsbolag. Däremot ha de försök, som från
enskilda håll gjorts att i fråga om statens
järnvägar erhålla samma förmån, städse blifvit
af-slagna. Dock synes statens kulturuppgift kräfva,
att, om undervisningens målsmän samfäldt
förklara, att för vinnande af dess ändamål
detta är högst nyttigt och nödvändigt, statens
skolor erhålla rätt att mot möjligast låga afgift
begagna statens järnvägar. Bland de kraf,
som i dessa tider ställas på vår
järnvägsstyrelses liberalitet, torde intet vara mera
behjärtansvärdt än detta. Ty utom det, att
prisned-sältningen här i afsevärd grad motväges af
ökad inkomst därigenom, att de resande äro
sådana, som annars icke skulle begagnat
järnvägen, så gäller det ju i detta fall den
uppväxande generationens bästa, »landets hopp».
Ty det må än en gång betonas, det är ej fråga
om blotta lustresor utan om pedagogiska
studieresor under lärares ledning.
Såsom stöd för dessa sina yrkanden
hänvisar motionären till förhållandena i
andra land. Utom det, att åtskilliga
stater (t. ex. Schweiz, Hessen,
Sachsen-Weimar) genom penningeanslag
underlättat dylika skolutfärder, ha de också
redan länge därför beviljat betydligt
nedsatta biljettpris på järnvägarna. Hvad
Preussen angår, har genom cirkulär af
den 8 juni 1881 blifvit stadgadt, att
lär-jungegrupper af minst 10 personer,
läraren inberäknad, äga att resa på
truppbiljett, sarnt att vid skolutfärder
lärjungar från de lägsta klasserna endast
behöfva lösa half militär biljett. Detta
gäller såväl allmänna läroverk som
privatskolor, blind- och döfstumskolor samt
folkskolor.
Vi följa motionen med de bästa
välönskningar. Den har gifvit ett uppslag,
som - enligt hvad vi hoppas - skall
komma äfven vår folkskola till godo.
Lyckligt afvärjd
är nu den fara, hvaraf
folkskollärarinnornas rättsliga ställning sedan ett par
år tillbaka varit hotad. K. rmt har
nämligen afslagit senaste kyrkomötets bekanta
framställning om rätt för församlingarna
att, där de så finna lämpligt, afskeda
lärarinna, som träder i gifte.
Meddelandet härom har i Posttidningen följande
lydelse:
Ifrågasatt ändring i folkskolestadgan. Det
senaste kyrkomötet gjorde, som bekant, hos
k. m:t framställning om åtgärder för vidtagande
af sådan ändring i gällande folkskolestadga,
att i fråga om lärarinna, som trädt i gifte,
församlingen eller den myndighet, som det eljest
tillkommer att tillsätta lärarinna, efter skolråds
och folkskoleinspektörs hörande skulle äga att,
ifall skolans bas’a det kräfde, uppsäga henne
från sin plats.
Efter vederbörandes hörande har k. m:t
förklarat kyrkomötets framställning ej föranleda
någon k. m:ts åtgärd.
Den omsorg om folkskollärarekårens
rätt och trygghet, hvarom denna k. tmts
åtgärd bär vittne, förtjänar så mycket
mera erkännande, som afgörandet skett
i strid med de åsikter, hvilka af det stora
flertalet domkapitel blifvit i ämnet
uttalade.
Enligt de oss tillgängliga uppgifterna
har nämligen kyrkomötets förslag blifvit
afstyrkt af endast två domkapitel,
Strängnäs och Skara, af det sistnämda med
det försvagande tillägget, att den
ifrågasatta uppsägningsrätten åtminstone icke
borde öfverlämnas åt de oftast fåtaligt
besökta kyrkostämmorna utan tillkomma
annan myndighet.
Däremot hafva Visby, Kalmar,
Västerås och Lunds domkapitel tillstyrkt
förslaget oförändradt, medan Karlstads,
Växjö och Hernösands förordat det med
den ändring, att skolrådet (icke
församlingen) skulle äga nämda
uppsägningsrätt, samt Linköpings och Göteborgs
biträdt det med samma ändring samt
med det tillägg, att skolrådets beslut till
ytterligare garanti borde stadfästas af
domkapitlet efter vederbörande
folkskoleinspektörs hörande.
Att k. rmt icke funnit sig öfvertygad
om nyttan och behöfligheten af den utaf
kyrkomötet påyrkade förändringen är
mindre att undra på. Ty för denna
»reform» - hvarmed kyrkomötet för
öfrigt gaf sig in på ett område, där dess
befogenhet är minst sagdt högeligen
tvifvelaktig - hafva egentligen inga andra
skäl blifvit anförda än det, att
myndigheterna borde hafva »mera band på»
sina underlydande. För de fall, där en
afsättningsmakt är af skolans, barnens
och föräldrarnas intresse påkallad, där
är nämligen folkskolestadgans § 32
tillräcklig, ja, mer än tillräcklig. Går man
längre i sina bemödanden att »lägga
band» på kårens medlemmar, då
tillgodoser man icke nämda intresse, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
