Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 31. (709.) 31 juli 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 31
SVENSK
387
från någon af dem få höra ett uttryck af
missnöje öfver en dylik förklaring från
föreningens högt aflönade tjänsteman. Men
nej, de synas mer än tillfredsställda med
hans handlingssätt och godkänna enhälligt
hans kandidatur!
Om de politiska frågorna i och för sig
är naturligtvis icke tal. Huruvida en
lärare i parlamentet kommer att rösta för
eller emot Irlands själfstyrelse, för eller
emot lordernas själfskrifvenhet betraktas
såsom en föreningen alldeles
ovidkommande sak. Det enda man eftersträfvar är att
få parlamentsledamöter, som vilja och
kunna föra folkskolans och lärarekårens
talan.
För öfrigt upptages sammanträdet af en
massa andra angelägenheter: motioner,
finanstablåer, rapporter, meddelanden från
föreningens tjänstemän, utlåtanden från
centralstyrelsens olika afdelningar,
föreningens korrespondens m. m.
Föredragningslistan med sina bilagor upptager nära 30
halfark. Den är ursprungligen skrifven
med maskin och sedan medelst en s. k.
duplicate-apparat mångfaldigad i nödigt
antal exemplar. Bilagorna utgöras
hufvudsakligen af rapporter och utlåtanden. De
hafva förut varit tillställda hvarje
styrelseledamot, försedda med påskriften:
»Enskildt och i förtroende», samt föranleda
endast undantagsvis någon diskussion.
Under deras föredragning händer det ock
ofta, att ledamöterna stiga upp och gå ut
i andra rum för att återkomma, först då
en ringklocka manar till omröstning -
ungefär som det tillgår i våra
riksdagskamrar. Voteringen sker så^ att samtliga
namn uppropas och vederbörande ledamot
svarar med ett af de båda orden »för»
eller »emot». Val till förtroendeuppdrag
sker genom slutna sedlar. Dessa
uppsamlas af föreningens »rättsnotarie», som
tillkännagifver utgången och innesluter
sedlarna i ett försegladt konvolut.
Förmiddagssammanträdet slutar kl. 12,30.
Jag blir af presidenten bjuden på middag
i sällskap med flera
centralstyrelsemedlem-i mar. Jag hör mig för, huruvida jag inte
skulle kunna slippa det där talet, eftersom
jag ogärna håller tal på svenska och än
mera ogärna på engelska, i synnerhet
oförberedt. Nej, det är platt omöjligt. »Skrif
en bit, om Ni ej vill tala på rak arm»,
säger Bowden, »Ni kan ju sätta Er i
huf-vudsekreterarens rum en stund, så får Ni
vara i fred.»
Då förhandlingarna kl. 2 åter togo sin
början, följde jag hans råd, men om jag
sade, att jag trifdes väl på mr Yoxalls
plats, så narrades jag. Inom kort kom
Bowden tillbaka. »Nå, mr L., nu hoppas
jag Ni är färdig; inbjudningen skall strax
föredragas», sade han. Jag hade intet
annat val än att följa.
Inbjudning att sända representanter till ett
ombudsmöte i Stockholm! Mr L. har ordet!
hördes ordförandens röst, och så måste
jag fram med min lilla hälsning från
Sveriges allmänna folkskollärareförening. Jag
talade och sade:
Det fanns för någon tid sedan i mitt
hemland en man, som på grund af sin rikedom
erhöll det ena förtroendeuppdraget efter det
andra och slutligen kom in i riksdagen. Alla
trodde honom vara en mycket förståndig och
kunnig karl, ty han - teg. Men så blef han
en gång utsedd till prisdomare vid en
konstutställning, och då måste han yttra sig. Hans
kolossala okunnighet kom därvid i dagen och
han förlorade med ens det allmänna anseende,
som han skulle bibehållit, ifall han
fortfarande kunnat hålla mun. Så skulle nog äfven
jag hafva större förhoppning att få behålla
Eder goda tanke, i fall jag förblefve tyst –––-
Man afbröt mig med ett artigt: nej, nej!
och jag fortsatte:
Nåväl, Ni vilja höra mig, och jag skall då
säga några ord. Det är nu tredje lördagen jag
tillbringar i Storbrittannien. Den första var
jag med om en utfärd tillsammans med
lärarepersonalen vid en af Edinburghs folkskolor.
Den andra deltog jag i ett rådplägningsmöte
under mr Bowdens ledning i Durham. I dag
har jag nöjet och äran att befinna mig inför
centralstyrelsen för Englands stora och
mäktiga allmänna lärareförening.
Då jag nu blickar tillbaka på de gångna
veckorna, är min första och starkaste känsla
den af tacksamhet. Jag begagnar detta tillfälle
för att uttala, att alla de personer, till hvilka
jag här vändt mig - inspektörer,
skolstyrelseledamöter, öfverlärare och lärare - visat sig
ej allenast villiga utan rent af ifriga att
underlätta mina studier. De hafva därjämte visat
mig ett personligt tillmötesgående och en
gästfrihet, som jag aldrig skall glömma. Det skulle
vara mig kärt, om denna förenings förträffliga
organ, The Schoolmaster, ville gifva offentlighet
åt denna min tacksägelse.
Flera gånger under min vistelse i England
har man bedt mig uttala ett omdöme öfver
Edert skolsystem. Jag har då svarat, att jag
icke är här för att kritisera, utan för att
uppsöka sådant, sorn jag anser kunna vara af
intresse och gagn för min egen nation. Jag har
sökt likna fabelns lilla bi, som flög från blomma
till blomma och samlade honing men lämnade
giftet kvar. Och jag hoppas att icke allt för
mycket stöta Edra patriotiska känslor, då jag
nu förklarar, att jag icke till införande hos oss
ämnar förorda Edert ännu härskande system
för statsbidragens fördelning, nämligen efter
examensresultaten.
Jag afbröts här af skratt samt af: hör!
hör!
Efter dessa ord för egen del skall jag
framföra en broderlig hälsning från den förening,
som jag sätter en ära i att tillhöra. Sveriges
allmänna folkskollärareförening kan visserligen
hvarken i ålder, storlek eller makt jämföras
med Englands. Den har först nästkommande
augusti ägt bestånd i femton år, och den
räknar ännu blott inemot 5,000 medlemmar. Men
den har under senaste året vuxit med 10
procent och detta oaktadt den ifrigt motarbetats
af flera ganska inflytelserika personer.
Vår förening verkar för trenne syften: 1)
folkskolans och folkbildningens höjande, 2)
enhet och god anda inom lärarekåren samt 3)
förbättring af lärarens ställning i allmänhet.
Många hafva velat börja medjpunkten 3
(munterhet), men vi hafva för länge sedan enat oss om
att sätta vår skolas höjande i främsta rummet.
Vi hafva mött åtskilliga svårigheter, men våra
framgångar hafva dock varit öfvervägande. En
förmån, hvars värde man inom denna krets
vet att till fullo uppskatta, är den, att vi
genom våra båda främsta funktionärer äro
representerade i riksförsamlingen.
Att sätta våra kårintressen i främsta
rummet har hos oss varit så mycket mindre
nödigt, som de svenska folkskollärarne redan före
föreningens stiftelse åtnjöto rättslig trygghet
och voro pensionsberättigade samt ägde en af
staten understödd änke- och pupillkassa.
Nyligen hafva vi ock fått en lag om lön vid
sjukdomsfall. Hvad lönerna beträffar äro de
visserligen ganska skrala, särskildt i jämförelse
med edra. Lagen föreskrifver ett visst
minimum, men på de flesta ställen - jag är ledsen
att säga det - har detta tillika blifvit ett
maximum.
Tillåt mig nu till sist att lägga Eder vår
inbjudning på hjärtat. Vi skola efter förmåga
söka göra edra representanters besök i
Stockholm så angenämt som möjligt. Jag tror mig
kunna försäkra, att mina svenska kamrater
skola mottaga eder med broderliga känslor, och
att dessa, känslor genom edert besök skola
vinna i styrka.
Dessa slutord föranledde en applåd, som
jag härmed låter gå vidare till sin
egentliga bestämmelse - Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Presidenten tackade
mig »för mitt berömvärda tal» och bad
mig till de svenska lärarne framföra
uttrycken af deras engelska kamraters
aktning och tillgifvenhet. Bowden yttrade
därpå några uppmuntrande och muntrande
ord om det intresse, som jag visat för
brittiska skolförhållanden.
Mr L. - sade han - studerar med
synnerlig flit vårt organ och vet mer om vara
centralstyrelsearbeten än nio tiondedeiar af våra
egna lärare. Och han studerar det icke blott;
han gnor det så noga, att han kunde känna
igen mig med ledning af en liten bild af mig,
som han härom året såg i dess spalter. (Skratt.)
Presidentens fråga, huruvida
centralstyrelsen ville sända representanter till
ombudsmötet i Stockholm, besvarades af
samtliga ledamöter genom
handuppräck-ning jakande. Presidenten nämdes och
blef enhälligt utsedd. Till andre man
föreslogos flera, och striden måste lösas
genom val med slutna sedlar. »Hvar enda
en af oss vill till Sverige», anmärkte
Bowden. Han själf blef segraren.
Därpå föredrogs en inbjudning från
Nederlands allmänna lärareförening att
sända representanter till dess årsmöte i
Rotterdam den 30 juli-l augusti. Herrar
Macnamara och Wheeler blefvo utsedda
att därvid närvara.
Kl. 4 förklarades sammanträdet afslutadt.
»Nästan alla vilja i dag blifva lediga så
fort som möjligt», sade presidenten, »ty
de måste taga del i valrörelsen; eljes bruka
vi ofta få hålla på till 10-11 på kvällen.»
Ungefär ett tiotal hade dock ännu ett
par timmar att ägna åt »representanten
från Sweden», och inbjudningarna att
»komma och hälsa på mig» voro talrika.
Då sällskapet frampå aftonen krumpit ihop
till fyra, yttrade jag:
Men säg mig nu, hvad det egentligen är, som
gjort, att Ni visat en främling så mycken
uppmärksamhet.
Mr Bowden svarade:
Det kan jag lätt säga Er. För det första
anse vi oss böra på bästa sätt bemöta hvarje
främling. Sådant är ju helt enkelt vår skyl
dighet. För det andra tro vi oss härmed
uppfylla en del af hvad vi betrakta såsom
lärarekårernas mission. Skenbart små orsaker kunna
i framtiden medföra stora verkningar. Ni har,
som jag hoppas, funnit Er väl hos oss. Ni
kommer hem och berättar Edra kamrater, att
vi äro ett godt och hyggligt folk. Då de sedan
tala med sina lärjungar om den brittiska
nationen, kommer deras goda tanke om oss att
prägla deras framställning. På så sätt måste
den stora samfolkliga förbrödringstankén växa
i styrka, och lärarekårerna komma att uträtta
mera till fredens bevarande än alla världens
arméer och örlogsflottor sammanlagda.
Härtill kunde ingen af oss svara annat
än ja och amen.
Klas E. Lidholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
