Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (711.) 14 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LlEAKETIDNING.
417
För Nordens monarker.
Folkbildningens sak har i de nordiska
länderna - glädjande att veta - mer och mer
blifvit en folkets hjärteangelägenhet. Men
nordens folk hafva ägt lyckan, att vårdnaden
af undervisningsväsendet ej mindre utgjort
föremål för upplysta och nitiska omsorger från
deras regeringars och regenters sida. Med
skäl kan man säga, att i dessa länder monark
och folk mötts för att främja upplysningen
och sprida bildningen i allt vidsträcktare
kretsar. Tacksamt erkännande detta, kunna vi,
här samlade till ett nordiskt skolmöte, icke
annat än med berättigad glädje erinra oss det
hägn, den uppmuntran, den kraftiga hjälp, de
nordiska ländernas monarker skänkt och skänka
den andliga odlingens utveckling i dessa
länder, och är det åt dessa känslor vi må gifva
uttryck i det lefve jag här går att utbringa för
nordens monarker: konungen af Sverige och
Norge, D. D. M. M. konungen af Danmark och
Finlands storfurste, kejsaren af Ryssland.
Omedelbart efter det fyrfaldiga lefvet
trädde landshöfding Themptander ånyo fram
och talade
För mötet.
Hedrad med uppdraget att vara det sjunde
nordiska Skolmötets ordförande har jag i min
ställning framför allt till uppgift att iakttaga
det uppgjorda programmet för mötets både
mera och mindre allvarliga förhandlingar, och
på programmet för detta tillfälle står, att ett
tal skall hållas för mötet* Intet synes mig
eljest mindre behöfligt, ty mötet talar
tillräckligt för sig själft med de väldiga skaror af
deltagare och deltagarinnor, hvilka här
infunnit sig, manade af kärlek till det viktiga
lefnadskall de valt, lifvade af intresse att få vara
med, när det gäller spörsmål, ägnade att främja
bildningens sak i norden. Ingen må här
invända, att i vår tid lustresor höra till
ordningen för dagen. Den stora mängden af
deltagare i detta möte tillhör sannerligen icke
de lyckligare lottade, som obehindradt kunna
följa sin håg för långa lustresor, och den, som
kommit tillstädes vid mötets sammanträden
och hört de allvarliga förhandlingar, som under
dem ägt rum, och lagt märke till det intresse,
hvarmed förhandlingarna förts och följts, den
har till fullo insett, att visserligen är det »ej
blöt till lyst», som detta möte samlats.
Hvad är det ’då, som fört dessa 6 ä 7,000
deltagare hit till möte? Jo, det är känslan
hos lärarekallets handhafvare i de nordiska
länderna, att de hafva något att lära af
hvarandra, att det kan vara goHt att någon gång
gå utom det egna landets gränser för att få
del af andras erfarenhet, hämta nya impulser,
få syn på nya uppslag, vinna den
vederkvickelse under ett ansträngande och ansvarsfullt
arbete, som ligger i sammanträffandet med
andra, som hafva samma lifsgärning och som
gärna vilja utbyta tankar om ämnen, som ligga
dem alla på hjärtat. Denna karaktär hos dessa
möten äger i mina ögon en djup betydelse.
Den vittnar i sin mån, att man mer och mer
kommer till insikt därom, att äfven folken
behöfva hvarandra, att äfven de behöfva
broderligt räcka hvarandra handen och känna sig
såsom länkar i mänsklighetens stora kedja,
sålunda förverkligande en af kristendomens
största grundtankar, den om mänsklighetens
stora brödraskap.
Men nog vet jag, att häremot mäktiga
stämmor höjas, varnande emot en sådan
kosmopolitisk åskådning, hvilken förmenas icke stå
väl tillsammans med nationell
själfständighetskänsla, med kärleken till det egna fosterlandet.
Ack, dessa farhågor vittna i mina ögon endast
om, huru föga ännu den kristliga kärleken
trängt igenom i nationernas lif. Jag frågar:
Har familjebandet blifvit svagare, har kärleken
till familjen blifvit trängd tillbaka, därför att
familjerna slutit sig tillhopa i samhällen? Hafva
de mindre samhällenas trefnad och
själfständighet blifvit obehörigen lidande därför, att de
ingå i det större samhället, som heter staten?
Skulle då man anse orimligt, att staterna äfven
en gång skulle erkänna sin samhörighet inom
mänsklighetens stora brödrakrets och sin
därpå grundade förpliktelse? Men förvisso,
fjärran därifrån äro vi ännu och mänskligheten
är icke, låtom oss medgifva det, mogen för
ett sådant fullkomlighetens tillstånd. Det är
dock glädjande att erfara, huru tanken på
denna världsomfattande solidaritet mer och
mer tränger fram, gör sig gällande på den
andliga missionens och kulturens område, lika
väl som i de politiska och ekonomiska
förhållandena.
Men jag lämnar framtidsdrömmarna. Man
behöfver icke drömma, man behöfver blott se
på verkligheten, när man har för ögonen
närboende folk, med många gemensamma band
af härkomst, religion, kultur, språk, sociala
förhållanden . m. m. På mänsklighetens stora
träd skjuta många grenar och på en af dessa
grenar bo den skandinaviska nordens folk,
med dessa många gemensamma minnen och
intressen jag nyss nämt. Hvarför skulle icke
de känna djupt den gemensamhet, som sålunda
emellan dem äger rum? Hvarför skulle icke
de finna, att deras utveckling betingar i
mycket ett byggande på den gamla gemensamma
grunden? Jo, de känna det och hvarje
nordiskt möte bär därom vittnesbörd. Det är
detta, som i min tanke skänker de nordiska
mötena sin största betydelse, de må nu äga
det ena eller andra föremålet för sina
öfverläggningar. Vi vilja icke samlas till dem för
att afhandla några politiska angelägenheter.
Nej, vi vilja endast visa, huru vi älska
hvarandra, huru vi inse, att vi hafva så mycket
gemensamt, och att vi därför hafva så mycket
att lära af hvarandra, huru vi förstå, att vi
däraf kunna hämta gagn för vår framtida
utveckling och förkofran i andligt och materiellt
hänseende; och om sådana känslor föra oss
tillsammans till dessa möten, då måste vi ock
glädjas öfver den växande tillslutning dylika
möten få.
Så må vi då glädjas öfver de talrika skaror,
som mött vid det sjunde nordiska skolmötet.
De utgöra en borgen för en fortgående
gemensam utveckling af den andliga odlingen i
nordens länder. De borga ock för underhållandet
af en god stämning mellan nordens folk och
för aflägsnande af tillfälliga misstämningar. De,
hvilka återvända från detta möte, de skola lära
nordens ungdom att älska hvarandra, de skola
leda denna ungdom att täfla med hvarandra i
vetande och fredliga idrotter för en sann
nationell utveckling och förkofran efter hvarje
folks särskilda förutsättningar och anlag, de
skola med andra ord bidraga att främja den
andliga kulturen i nordens länder på den gamla
gemensamma grunden. Då skall ock detta
möte, som nu är afslutadt, vara berättigadt att
lefva i ett tacksamt minne, och är det därför
för det sjunde nordiska Skolmötets minne jag
här vill höja ett lefve. Lefve minnet af det
sjunde nordiska skolmötet!
Enstämmigt sjöngs d:r Staaffs »Landet
som närt oss» (Svensk Läraretidnings
sångbok n:r 33), hvarefter professor Martin
Weibull erhöll ordet och talade
För Norge.
l, som kommit hit till detta nordiska möte
på Sveriges grund, till Eder vänder jag
Sveriges ord.
Det ordet har redan långt förut trängt fram
till Eder. Det har talat i blickar, som mött
Eder, i handslag som bjudits Eder ifrån den
första stund I satt Eder fot på vår jord. Då
ljöd det som ett välkommen, välkomna till
Sverige! Nu är mötet slutadt, nu är
afskeds-stunden inne. Och nu ljuder det till Eder
som ett tack för det I kommit, för det I
kommit så många, för det I kommit de djupa
leden. Det är detta som gjort, att Eder närvaro
här blef ett budskap från folk och till folk,
när öfver skiljande fjäll I gjorden Eder väg
hit, just hit, till den fläck af vår jord, där
Sveriges hjärta slår som ingen annorstädes,
till denna hufvudstad, som är vår historias
stolthet och - icke sant? - hela den
nordiska samtidens.
I hafven här förnummit det hjärtats slag -
tack för det I kommit!
Vi nordbor på den stora halfön, vi mötas,
vi träffa hvarandra allt för sällan. Det är den
största bristen i våra samförhållanden. Däraf
kommer, att vi icke heller känna hvarandra
såsom det vederborde; gjorde vi det, då vore
mycket enkelt, som nu är inveckladt. Men
det saknas liksom den personliga ankargrunden.
Det saknas utvecklingen af den djupa
samkänsla, som de äga, för hvilka allt det
viktigaste är gemensamt. Det saknas oss ännu
den rätta lifsgemenskapen. Därför har det
väl stundom sett ut för främligen, som om allt
vårt gemensamma vore några lagparagrafer,
öfver hvilka vi ej upphörde att grubbla, fast
de äro blott famlande försök att finna en
lösning för andra tiders trångmål. Och dock äro
vi bröder, samma moders söner. Och dock
hafva vi fått detja stora härliga halföland
mellan Ocean och Östersjö att äga gemensamt och
gemensamt försvara. Och dock hafva vi ett
medvetande om, att just för det gemensammas
skull våra öden äro oupplösligen förenade.
Hvadan kommer då detta?
Afstånden och isoleringen, de makter, som
under årtusenden behärskat vårt stora nordiska
halföland, hafva ännu ej upphört att hålla det
under sitt välde. Med allt vårt arbete hafva
vi ännu ej mäktat besegra dem. Vi hafva
spänt våra järnbanor från haf till haf, men
afståndets, isoleringens makt lefver ännu kvar
i uppfattningar och fördomar, i
splittringsandan från det förflutna.
Men det är också ej heller endast på denna
väg, som den kan brytas. Det finnes en makt,
som säkrare och snabbare bryter fördom och
splittring: andens makt. Hafva vi också brukat
denna såsom sig bort? Lärare och lärarinnor
från alla Nordens länder, den nordiska
ungdomens uppfostrare, hafva vi alla, som
samlats här i den nordiska folktankens namn och
till dess tjänst, hafva vi härutinnan fullgjort
vår uppgift? Hafva vi alltid hos oss själfva
sökt odla denna djupa samkänsla, öfver hvars
frånvaro vi klaga. Hafva vi alltid odlat den
hos ungdomen, Nordens framtid? Men det är
denna känsla af enhet och gemensamhet som
är det viktiga.
Och vi alla här, vi som öfvervunnit afstånden
och samlats här för att, skilda för isoleringen,
vara här tillsammans med hvarandra, att byta
åsikter om allt, hvad vi anse viktigt, att stärka
oss vid gemensamhets- och enhetskänslans
slag – hafva vi alltid för vår ungdom gjort
det lefvande, att det vid sidan af det särskilda
fäderneslandet också finnes ett större,
vidsträcktare än detta^ som också hör oss till:
vår stams land, våra fäders land, det stora
nordiska fäderneslandet?
Hafva vi vidgat vår ungdoms blickar och
känslor till att omfatta detta land och dess
folk såsom sitt eget?
Men detta är själfva den nordiska
förpliktande grundsanningen.
Det låg en gång, vårt stora nordiska land?
drömmande under naturens egen moderliga
hand, då våra fäders folk, det nordiska
germanfolket, satte sin fot på dess kust. Det
upptäckte det och tog det i besittning. Det var
ett verk af årtusendens arbete. Sin ena sida
ställde det landet som en jättemur i Atlanten,
och världshafvets böljslag brötos emot
jättemuren. Den andra sidan vände det i sakta
fall med en mildare natur mot Östersjön, det
nordiska Medelhafvet, som vi nordbor skulle
gifva namn. I söder stod bokskogens yppiga
flora med de speglande sunden. Men i norr
dog naturen bort i dvärgskogen och i mossan,
som täckte fälten.
Det landet tog våra fäders folk i besittning
med sin svett och sitt blod. Men^ det gick
själft ur kampen med djupa, outplånliga
intryck. Då splittrades våra fäders folk,
splittrades af naturen själf, och vi blefvo
oceanfolket på halfön; vid Balter och Sund växte
den tredje folkafdelningen fram.
Men icke blefvo dessa folken vid Ocean, vid
Östersjö och Baiter af annan egenart i de
skilda landen. De blefvo olika blott på samma
sätt, som vårt stora nordiska land visar en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
